Anmödrars flit

Jag höll på att prova gardiner i fönstret bredvid dataplatsen, men måste skratta lite för mig själv; Åke hade samtidigt en lång utläggning för mig om datatrafik och telefoner och Megabit. Han tyckte absolut, att vi borde byta abonnemang.

- Kan man lita på dem? undrade jag och såg säkert måttligt road ut.

Tur att han håller ordning på allt det där, som jag bara tycker skall fungera ändå, tänkte jag. Och jag drog mig till minnes min Smartphone, som jag tappade i målarfärgen en dag. Jag trodde den skulle repa sig! Alla funktioner verkade fungera, men då jag ringde mina samtal kunde jag inte höra rösten av den jag ringde till. Så opraktiskt!

Men mest tänkte jag nog på gardinerna!

En gång var det en utställning "Anmödrars flit" på Café Lyktan i Lindesberg, där jag ibland var och hjälpte till. Säkert 10 år sedan! Det var den "alltid underfundiga" och påhittiga Cajsa Råberg, som ställde ut.

Det jag fäste mig särskilt vid var alla de monogram från äldre, utslitna lakan och handdukar, som hon tagit vara på och satt ihop till tavlor och annat - och på det sättet sparat mycket värdefullt för framtiden.

- Tänk om man kunde hitta på något liknande till gardinkappa. Fast det finns väl inte så mycket sådant hos oss, tänkte jag.

                       Bild: Handduksmärkningar.

Och här i Horndal sitter jag nu med mobiler, datorer och allt möjligt både tekniskt och omöjligt - och googlar och hittar en dikt från 2011 av Cajsa Råberg. Så passande!

Jag tror inte att hon eller Gunilla Dovsten, som lagt ut dikten, kan misstycka att jag kopierar dikten här nedan.

VINTERSPÅR Vi lämnar spår var vi går, spår som snart försvinner. Spår i sand och spår i snö smälter bort i regn och tö, de ej mera minner om att en gång var vi där. Men annat finns som minnen bär. Allting som vi sagt och gjort, litet likaväl som stort, lämnar spår som låter minnet vända åter. Vi lämnar spår som består, spår av flit och möda. Spår av färg och fantasi, nål och tråd och broderi, skaparkraft ska glöda. Vävda dukar, vävda band och knypplingar av skicklig hand, trä och näver, lin och ull, allt blir konst för konstens skull, lämnar spår som giver värde som förbliver. Cajsa Råberg 2011

Det är allt förunderligt alltihopa - med den moderna tekniken och vi med den!

Augustifärger

Idag var vi till Falun en sväng och tittade i affärer. Vi köpte bl a växter på Plantagen. Jag hade ett presentkort, som jag ville använda - och nu undrar jag var vi skall plantera hallonplantorna, som vi köpte. Egentligen ville jag köpa ett nytt äppelträd också, men de var för stora att få med i bilen hem.

På vägen hemåt tänkte jag på Falu rödfärg - och då jag kom hem letade jag osökt reda på augustibilder med färggranna inslag. Alltid roligt!

År 2003 hade Kristina en röd tröja, då hon var här i Horndal ...

                       Bild: Kristina med Elias. Emanuel i äppelträdet. 2003.

Året efter var det kalas. Fin tårta med mycket gult och röda toner ...

                      Bild: Augustitårta!

År 2007 var det vindsurfing, som fortfarande gällde och glada segel ...

                      Bild: Så här gör man!

I augusti 2009 besökte vi Åkes morbror Owe och Marta i Sölvesborg. Owe klädd i rött och med glad min ...

                      Bild: Marta och Owe.

År 2010 i augusti var det födelsedagskalas för Kerstin ...

                                  Bild: Kerstin fyllde 4 år.

Jag håller med Kerstin, som brukar säga med stor övertygelse i stämman:

- Jag gillar regnbågens alla färger!

Skatten

Solen skiner och äpplena, Gyllenkrok Astrakan, är snart mogna. Det är fantastiskt, att det gamla äppelträdet fortfarande lever; Vilken skatt!

Och vår sjö är ett hav med saltvatten, numera!

- Rut har saltat, sa Konrad till mor Johanna en dag.

- Ja det stämmer, sa Åke och log. Jag hittade saltkaret på stranden.

                      Bild: Konrad och Rut fiskar i "havet."

En annan dag hörde jag Rut säga till Konrad ungefär så här:

- Morfar har Pippis guldskatt i hinken. Titta här!

Så pekade hon på den gula plåthinken, med ett stort antal gamla kopparmynt i och Konrad lyste upp och nickade glatt - och den gula hinken fick sedan vara med i många lekar under flera dagar.

En dag tog Ruts far Martin och rodde ut med guldskatten och ställde den på en sten i sjön, för den gången var det skattjakt som gällde - en väldigt rolig lek.

Jag minns i min barndom, då man kunde köpa en kola för fem öre, eller en klubba för tio öre - och
nuförtiden, ser man knappt till några mynt eller pengar över huvud taget. Men vi har vår hink!

Man kunde gå på bio för 75 öre, fast det hände sällan. Det var mycket pengar och vi fick roa oss på annat sätt.

Men jag minns att min bror, min mor och jag var och tittade på "Peter Pan" i början på 1950-talet. Åh, vad jag blev förtjust i lille Mikael, babyn i filmen, klädd i en gullig amerikansk pyjamas, knäppt med två stora knappar på baksidan.

En gång var vi på bio och såg drottning Elisabeths kröning, på film. Vilken pompa och ståt!

Jag sa till Åke:

- Vad tittade du på?

- Tarzan och lite av varje! Jag betalade 25 öre för bussen till bion och 25 öre för filmen. Sedan gick man hem! Det var i Linköping.

Det var tider det ...


PS.

Åkes bror Tord sa idag:  - Visst var det 75 öre för bion även i Linköping.

En särskild dag

Solen lyser även denna dag och jag har vattnat krukväxterna utanför trappan ...

I morse passerade en vit båt på den nästan spegelblanka sjön och jag tänkte på alla små båtar, som gick från Danmark med judiska flyktingar ombord, under andra världskriget, till Sverige. Det var enskilda människor, som med sina liv som insats gjorde skillnad under kriget, för att inte tala om Raoul Wallenbergs insatser; Det är ju hans minnesdag idag.

För 20 år sedan var Åke och jag i Israel, som turister. Jag hade fått resan i födelsedagspresent och Åke fick följa med på resan.

Vi bodde i Eilat, nära öknen och nära Röda Havets strand. Vilken utsikt! Vi kunde se hur långt som helst, ända till Jordanien.

                      Bild: Åke och Kristina. 1973.

Några av dagarna gjorde vi bussutflykter till norra delen av Israel. Vi fick möjlighet att bada i Döda Havet, åka bergbana upp på Masadaklippan och besöka berömda platser, städer och byar.

En dag var vi på Förintelsemuseet i Jerusalem. Jag var där i sinnet, men gick genom lokalerna med halvslutna ögon. Det räckte att känna lukten där inne, för att uppleva det outhärdliga!

Utanför museet såg vi ett minnesträd, som planterats till minne av Raoul Wallenberg. Där stod jag med öppna ögon och tittade, utan att riktigt förstå vilken stor man han varit; Men jag har sagt många gånger till mig själv och andra:

- Vi kan inte bara berätta om allt det mörka och destruktiva; Vi måste lyfta fram människor, som vågat göra skillnad - och ge varandra hopp för framtiden!

Och i morgon är det 50 år sedan Martin Luther King jr höll sitt berömda tal:

"I have a dream." Jag minns det så väl, då vi satt framför tv-apparaten och fick lyssna på tidernas tal och dröm om alla människors lika värde - en gång.

Det har funnits enastående människor både i det stora och i det undanskymda - och det är väl värt att komma ihåg en dag som denna ...

Vi bor på landet

Vilken solig, fin vecka det varit - och jag blev äntligen färdig med det "segdragna" staketet - och kunde ta en paus från målningen.

En dag var jag ute en vända i skogen. Det blev inte mycket i svampkorgen, men jag  hittade ändå två, stora, fina Karl-Johan-svampar, som räckte till en fin sås.

Igår var Åke och jag till Horndals sista marknad för sommaren. Där sålde man allt möjligt, både gammalt och nytt, och jag hittade en charmig tavla, som tilltalade mig och jag sa till Åke:

- Vad säger du? 

Resultatet blev att vi köpte tavlan! Vi tyckte båda två att texten passade oss, "Vi bor på landet." Och jag tyckte om färgerna och kurbitsmålningen!

Ibland måste jag ta mig i armen och nypa mig i den; Tänk att vi bor på landet efter alla år på andra platser, med mycket mer ståhej.

På marknaden satt två damer och sålde solrosor. Jag bytte några ord med dem.

                                   Bild: Horndals marknad.

- Vilka fantastiska solrosor, sa jag. Så stora och fina!

- De är lätta att odla, svarade de.

- Det kan jag inte hålla med om, men jag är ändå glad över den lilla, lilla solrosen, som fåglarna planterat hos oss, sa jag; Så visade jag med handen hur liten vår solros var.

                                  

För en stund sedan tittade jag till den lilla solrosen. Den såg glad ut emot det nymålade, vita staketet!

Sedan tog jag en vända förbi vinbärsbuskarna. Det fanns inte ett enda bär kvar. Så bra tänkte jag, att barnbarnen och vi övriga ändå hann med att äta det mesta av dem. 

Jag gick förbi sjön och tänkte på Konrad, som badade med sin mor en dag.

- Så otrevligt! Här flyter det röda vinbär omkring, sa Johanna.

- Det är ju båtar! svarade Konrad ...

Stjärnkul

Nu är semestrarna slut för de flesta och skolorna är igång igen. Både Kerstin och Nils har börjat i första klass i veckan och Kalle har börjat i sexårsverksamheten. Så tiden går ...

                                   Bild: Kalle. 2008.

Igår hörde jag, att Rut börjat på sin nya förskola och att hon hade sagt ungefär så här, när hon kom hem igen:

- Det är stjärnkul! Jag är så glad att jag svimmar!

                      Bild: Konrad och Rut.

När hennes mor Theresia, var i samma ålder ungefär, brukade hon hitta på egna ord, även hon. 

Hon sa horts = schorts och kloppa = plocka, trots att hon i övrigt talade tydligt och rent; Men hon ville liksom måla med orden, precis som lilla Rut!
   

                                Bild: Aroma.

Det var år 1989. Det var en fantastisk vår och sommar, det året. I augusti hängde äppelträdens grenar ner på marken tyngd av frukt - och det fanns krusbär på buskarna.

En dag var jag ute i trädgården, vi bodde i Lindesberg på den tiden. Jag såg och hörde Theresia och grannens pojke Anders, som utbytte tankar och funderingar i krusbärsbuskarna. Anders sa:

- Min mamma är lomhörd! Hon hör inte när man viskar.

- Hör hon när man skriker då? undrade Theresia.

- Nej, hon hör inte ens då!

- Det gör min mamma!

Jag log för mig själv för jag visste ju, att även Anders mor hörde precis lika väl, som jag.

Men nu skall jag hälsa på Åkes bror Tord som kommit hit, och höra om han vill ha kaffe.

I kväll skall jag kika upp emot fullmånen och den mörka himlen och se om där finns några stjärnor, som lyser.

Det blir säkert stjärnkul ...

Murgröna

Idag är det vackert väder igen och sol, men jag saknade den rara flickan på morgon - tv:n, som brukar säga på sitt eget sätt:

- Det blir soul!

I förra veckan var Åke och jag ute på en tidig morgonpromenad vid havet. Det var på Gotlands västra kant. Vi tittade på vågorna, tången i strandkanten, stenar, växter och alla sjöfåglar ute på stenarna - och vi gick och småpratade.

Vi hittade en smal väg uppför bergssidan, tillbaka till vandrarhemmet, där vi bodde. Jag sa:

- Har du sett vilka roliga tallar? De är nästan övervuxna med murgröna! Så vackert!

                                  Bild: Tallar och murgröna.

Några dagar senare var vi på kalas på "fastlandet." Vårt barnbarn Kerstin fyllde 7 år.

Och se där, där stod vaser på bordet med murgröna och på balkongen fanns det flera. Jag sa:

- Gotlands landskapsblomma!

                                  Bild: Kerstin 7 år.

- Skall ni inte sjunga snart? undrade Kerstin där hon satt med sin tårtbit och väntade och log.

Hon log faktiskt som en soul ...

En guidad tur

Nu är vi inne i vardagen igen, men jag bläddrar åter bland mina bilder från förra veckan ...

                      Bild: Visby.

Åke och jag stod en dag på Donners Plats i Visby, med bortåt 25 personer till. Vi väntade på Gertrud Lyrung, 82 år. Vi hade hört, att hon genom sina guidade turer, kunnat hjälpa fattiga flickor med skolutbildning och mycket annat i landet Benin, Afrika. Alla intäkter, som hon fått in under många års tid, gick oavkortat till projekten där.

Vi såg fram emot att få träffa henne!

                             Bild: Gertrud Lyrung.

När hon trädde in på den öppna platsen, som på en upplyst scen, lyste hon ikapp med solen, gick runt och hälsade på alla med några vänliga ord. Genast kändes det, som vi alla varit bekanta länge!

Vi vandrade sedan runt med Gertrud i närområdet, bl a till Almedalen där vi slog oss ner på de kända politikerbänkarna, där vi fick lyssna på det mesta av stadens historia från framför allt 1200-talet och framåt -
men även några sägner, lite gutamål  och mycket annat roligt att skratta gott åt!

                      Bild: Valnötsträd i Almedalens park.

Senare stod vi nedanför ett vackert träd utanför ringmuren - och se där fick vi se mullbärsträdet, med bär eller rättare sagt frukter, som skiftade i rött, en del nästan svarta.

                      Bild: Mullbärsträd.

Så roligt för oss, att få se mullbärsträdet - vi som bott på Mullbärsstigen i Kungsängen i flera år, på 1970-talet, utan att riktigt veta hur ett sådant träd egentligen såg ut.

Gertrud Lyrung, som varit lärare en gång i tiden, fångade verkligen vårt intresse. Tiden, mer än tre och en halv timme, flög iväg!

Och idag tänker jag med glädje på hennes devis:

- Gör vad du kan - med de gåvor du har - på den plats där du är - just nu.

Varning för tjuren!

Idag återvänder jag till södra Gotland och den där dagen i förra veckan, då Åke och jag svängde in på en av de smalare vägarna efter havet.

- Det är så trevligt, att komma naturen nära, sa vi till varandra.

Vi körde sakta, sakta på vägen ända tills vi upptäckte att vägen övergick till allt annat än en riktig väg, men vi fortsatte eftersom det inte fanns någon möjlighet att vända. På vänster sida såg vi ett och annat hus, som verkade mer eller mindre bebodda och vi sa:

- Vi måste försöka hitta en plats att vända på!

Efter en stund hittade vi en plätt mitt inne i buskagen, som vi stannade på och vi klev ur bilen.

- Så trist, sa jag. Måste vi köra tillbaka hela vägen?

Men marken vi stod på var solbelyst och vacker och det växte vackra träd och buskar runt omkring oss, så vi stod där och bara tittade en stund - men jag kände det, som om vi var ensamma på jorden!

                                   Bild: Måbär i mängd!

Då, från ingenstans, kom en dam gående förbi med två stora "kamphundar" i koppel.

Vi hälsade på varandra och jag frågade mäkta förvånad:

- Vart går den här vägen? Kan man köra vidare?

- Jo, det går att fortsätta, svarade hon, men vägen är väldigt smal.

Vi fortsatte då vår färd söderut, men först tog vi en liten promenad till havet, innan vi sakta körde vidare.

                      Bild: Salmbär.

Damen med hundarna såg vi inte till mer. Kanske det varit en synvilla!

Nej, det kändes inte bra alls. Vägen blev allt mer vildvuxen och plötsligt tog vägen slut. Vi var tvungna att bromsa in framför en stängd grind med texten "Varning för tjuren."

Nåväl! Tjuren såg vi inte till och vi öppnade grinden och stängde den noga bakom oss - och vi kröp vidare med bilen tills vi kom till större vägar.

                                   Bild: Hoburgsgubben.

Efter en lång, lång stund, och ingen tjur i sikte, och vackra vyer efter havet hamnade vi hos vår gamle bekant, Hoburgsgubben ...

Gotland i våra hjärtan

Idag kan jag konstatera att trasten varit i farten i vinbärsbuskarna och att Åke klipper gräsmattan - nu är det bara jag, som skall ta fart efter alla lediga, härliga dagar ...

Jag vet inte hur många gånger jag varit på Gotland. Första gången var det i alla fall med min mor, far och lillebror. Vi bodde i en stuga och vi tittade oss omkring på ön och vi tittade in i en hel del kyrkor. Jag minns så väl min bror, som suckade och sa:

- Måste vi gå in i alla kyrkor?

                      Bild: Havdhems kyrka. Medeltidskyrka från 1200-talet.

Vid midsommartid 1972 var jag med mor och far till Gotland igen. Den gången var lilla Kristina (två år) med mig. Åke arbetade i Stockholm, men anslöt då han blev ledig.

Det starkaste minnet var baden i det salta, öppna havet. Vilken glädje! Och besöket på Villa Villekulla, då Kristina med viss tvekan åkte rutschkana ner i Pippis säng. Jag tog emot henne i min famn - och hon minns det än idag.

Sommaren 1989 var Åke, jag och tre av våra barn, samt mor och far tillsammans. Vi hyrde ett hus i Visby och åkte runt med vår minibuss. Det var soliga, fina dagar med besök på Fårö och mycket annat; Och vi åkte båt till Stora Karlsö och tittade på fåglar.

                      Bild: Jag med Stora Karlsö och Lilla Karlsö i bakgrunden.

Sommaren 1990 var Åke och jag med fyra av våra barn till Gotland igen. Då tältade vi och levde friluftsliv - och en sommar cyklade Åke och jag med "småflickorna" på norra Gotland och vi tältade, även då.

Förra våren var jag med "Andreaskören" till Visby med omnejd. Vi fick sjunga i en kyrka naturligtvis - men även njuta av naturen och blåsipporna i mängder, som skiftade i mer rödlila än blått.

                                   Bild: Cikoria eller vägvårda.

Nu har Åke och jag varit på Gotland igen och vi fick träffa min bror med familj, vår äldsta dotter Kristina med familj med flera, som var där, precis som vi.

                      Bild: Åke och Nils i Visby.

Om man är det minsta intresserad av natur, historia och kultur, tänker jag, så finns det hur mycket som helst att upptäcka. Och det finns sällsynt vackra vyer och minst 100 gamla fina kyrkor att titta in i ...

Och jag kan instämma med Åke, som sa:

- Man behöver inte vara orolig över att bli utan upplevelser, då man är på Gotland.

Men det får väl bli mer om det en annan dag ...

Skördetid

Förra året blev det dåligt med det mesta i trädgårdslandet, men i år ser det lite bättre ut. Igår skördade jag mina första squash och idag skall jag hitta på något, som passar till tjälknölen, som stått i ugnen över natten ...

                      

                      Bild: Squash och lite annat. 2006.

Det måste ha varit på hösten 1995, som mina squashplantor tog fart, som aldrig förr. Vi bodde i Lindesberg och jag hade i brist på plats i landet satt plantorna i högen med trädgårdsavfall. Det gillade de tydligen! Jag hann knappt vända ryggen till förrän squashen hade växt till sig och åter var stora nog att skörda.

Vid den tiden undervisade jag en grupp vuxna bosnier, som skulle introduceras i svenska. Det var bara några timmars lektioner varje vecka, men efter hand kunde vi så småningom tala och göra oss förstådda med varandra.

Jag frågade dem en dag:
- Tycker ni om squash? Vill ni ha några?

Jag var inte säker på att de förstått vad jag menade, men en dag tog jag med mig en stor kasse med squash till jobbet. De blev väldigt glada då de fick se dem och de visste genast vad de skulle använda squashen till, bland annat till olika bosniska pajer, förklarade de för mig.

Någon vecka senare var det åter dags att ta med en ny kasse squash till dem - och de lyste upp.

Nu är det länge sedan dess, men ibland händer det att jag tänker på den där bosniska gruppen. Tänk, så mycket de berättade för mig ifrån sitt land, som de flytt ifrån.

 Men det var inte bara sorgligheter, de förmedlade till mig. En dag berättade en av dem ungefär så här:

Det var en gång en gubbe och en gumma, som hade en ko. En dag sa gumman till gubben:
- Idag är det marknad i stan. Gå dit och sälj vår ko.

Gubben gjorde, som gumman sa. Han hämtade kon och gick till stadens marknad - och där stod gubben sedan med kon - och folk kom fram och frågade:

- Vad kostar geten?
- Det är en ko, svarade gubben.

Timme ut och timme in stod gubben där och han fick hela dagen höra samma fråga:
- Vad kostar geten?

Och varje gång svarade gubben:
- Det är en ko.

Dagen gick till slut, men gubben blev inte av med sin ko. Sent på kvällen kom han hem igen.

Då kom gumman ut på farstutrappan och ropade i högan sky:

- Har du med dig kon hem igen? Har du inte sålt den?

- Det är en get, svarade gubben .

Det är ett tag sedan nu, som jag hörde den där historien, men jag tycker fortfarande att den är rolig; Och jag undrar för mig själv:

- Hur var det? Var det en ko eller get?

Och just nu tänker jag vidare på alla squash, som jag fick att dela ut den där hösten; Vilka mängder!

Det skulle nog vara så ...

Gräddaren

Den här sommaren har jag någon gång emellanåt berättat gamla sagor för barnbarnen, som jag och min lillebror gillade en gång i tiden. Det har varit intressant att märka, att de gamla folksagorna fotfarande är slitstarka.

En dag sa lilla Rut:

- Berätta om "gräddaren" igen!
- Jaaa, sa Konrad.

Och jag berättade om skräddaren och den lille mannen med tyget, för henne och Konrad.

- Goddag, goddag mäster skräddare, började jag och fortsatte i mitt minne med den lille mannens alla turer till och från skräddaren.

- Lördag igen! sa Konrad lite då och då och suckade förnöjt.

- Och till sist blev det bara en vant-tumme! Eller ingenting, sa jag och så skrattade vi ...

                      Bild: En båttur på Rossen.

Men i förrgår kväll kunde jag hålla mig för skratt!

Jag satte igång att måla några vita brädor på altanräcket igen, trots att jag visste att det skulle bli regnväder senare på kvällen. Men jag tänkte:

- Något vettigt måste jag väl ändå göra!

Jag höll inte på så länge förrän jag kände att regnet redan hängde i luften.

Jag böjde mig framåt för att sätta på locket ordentligt på färgburken.

- Plopp! - där dök min smartphone, den underbara tingesten, ner i den vita färgen och försvann i djupet.

 Mobilen blev genast rengjord med vatten och avtorkad med trasor!

 Det verkar som om den kommer att repa sig från chocken ...

Blixt och dunder

Åh, vilket mullrande! Vilka ljusfenomen! Det var åskan och blixtarna, som dundrade och lyste sent igår kväll - och ekot från sjön bättrade på ljudeffekterna rejält.

Vi stängde av datorerna och stängde till fönster och dörrar, men sovrumsfönstret fick stå öppet en aning.

Jag trivdes inte riktigt med att fönstret stod öppet en smula, eftersom jag drog mig till minnes en historia, som min mor Rut berättade från sin barndomstid en gång.

                                  Bild: Sommarhetta.

Det var ett riktigt åskväder, som drog över Malmköping med omnejd. Hela familjen, utom Hjalmar, var samlade inne i bostadshuset. Mor Hulda och barnen väntade och väntade på att åskvädret skulle avta någon gång, men regnet, åskans muller och blixtarna kom och gick hela tiden.

Det var med stor oro, som familjen satt där och våndades. Efter en lång, lång väntan sa mor Hulda:

- Vart tog Hjalmar vägen? Det har väl inte hänt honom något?

Mors syster Anna sa:

- Nu verkar det lite lugnare. Jag går och tittar efter honom.

Hon sprang ut och tittade sig omkring, men såg ingen far någonstans.

Anna sprang vidare till ladan och öppnade dörren på glänt. I samma stund, som hon gläntade på dörren, kom ett eldklot nedför trappan från övre våningen. Det rusade emot henne helt nära, ut genom dörröppningen.

Hjalmar hade tagit skydd däruppe för ovädrets skull.

Jag vet inte vad Anna och Hjalmar sa i den stunden och efteråt, men spår av hetta och eld mitt i trätrappan fanns kvar, som en påminnelse om den där hemska åskvädersdagen.

- Det var så, att en tupp hade flugit upp och slagit sönder en fönsterruta på övervåningen tidigare - och det gjorde att kulblixten i samma stund, som Anna öppnade dörren till ladan kunde leta sig in och vidare ut, berättade mor.

Sedan avtog åskvädret här hos oss och jag somnade gott, trots en annan oväntad händelse under dagen.

Men det tar jag i morgon ...

Sommarstiltje

Häromdagen bevittnade jag ett slagsmål, som både hördes och syntes från mitt öppna fönster.

Vilken dramatik det var, att se och höra hur den redan halta fiskmåsungen försökte slå sig fri med vingar och näbb mot den lite större, starkare fiskmåsungens angrepp. Det såg ut, som om det gick väl för dem båda, men man kan ju inte veta.

Igår satt Åke och jag i skuggan på stranden och tog det lugnt. Jag spejade ut mot måsstenen och jag frågade:

- Har du sett den halta fiskmåsungen idag?
- Nej, men den dyker nog upp, svarade han lugnande.

Senare på kvällen badade vi och jag målade några vita brädor på altanräcket igen. Det har varit ett långt uppehåll med målningen. Solen och värmen har satt stopp - och det blev inte mycket målat igår heller.

Innan jag gick in igen, tog jag en kvällsvända i trädgården ...

                      Bild: Vidjehortensia.

                             Bild: Höstanemon. 

                                  Bild: Svarta vinbär.

Jag repade av några svarta vinbär och stoppade i munnen och tänkte på min farmor och farfars vinbärsbuskar, som de hade i en lång rad då jag var barn. Vilken lycka! Tänk, att komma ifrån Göteborg och hamna på landet, få äta av bären, ömsom gröna och sura, men även söta, röda och svarta; Alltid tillgängliga för mig och min bror att äta av.

Jag tror att våra barnbarn tycker att vinbärsbärbuskarna här hos oss är något alldeles extra de med, men jag tycker att buskarna borde flyttas till en annan soligare plats, om det går ...

Nu skall vi väl ändå unna oss ännu en dag med lite sommarstiltje.

Jag hoppas, att även våra slagskämpar kan ta det lugnt denna dag ...

Av en händelse

I morse satt Åke och jag och drack vårt morgonkaffe, som vanligt. I bakgrunden hörde vi nyheterna, som denna morgon berättade om mannen, som voltade med bilen på väg till sjukhuset med sin hustru, som var på väg att föda sitt barn ...

Av en händelse passerade en brandman, en läkare och en barnmorska och de stannade och hjälpte till. Vilken lycka! Allt gick väl! Tack gode Gud!

                     Bild: Kvällssol över gårdagens nyvattnade rabatt. Vidjehortensia.

Fullt så dramatiskt var det inte den där gången, för ca tjugo år sedan. Men ändå!

Jag var inbjuden till en viktig sammankomst på Örebro slott och jag tyckte att jag var ute i god tid, men insåg sedan, att så var inte fallet; Det var inte var dag jag var i Örebro, vi bodde i Lindesberg på den tiden.

Jag började med att leta efter en parkeringsplats nära slottet, men där kunde man bara stå i högst en timme åt gången - och det skulle gå åt många enkronor för varje timme, insåg jag snabbt.

Och jag tänkte:

- Jag kan inte springa ut och lägga i enkronor en gång i timmen. Hur skulle det se ut? Och jag har ju nästan inga enkronor att lägga i. Vad skall jag ta mig till med bilen och alltihopa?

Jag kände mig ensam, villrådig och besviken ända in i själen!

- Hallå morsan, vad gör du här?

Av en händelse kom Tobias förbi på sin cykel och stannade till. Han var på väg till sitt arbete. Jag förklarade snabbt för honom varför jag stod där, men han sa med ett tröstande leende:

- Här har du enkronor - och där uppe finns en parkeringsplats. Där kan du stå hela dagen!

Tobias hade av en händelse passerat och haft hela fickan full med enkronor. Jag hann köra till den anvisade platsen, parkera bilen och betala för dagen och jag kom precis i tid till sammankomsten.

Och dagen blev väldigt lyckad!

Men nu är det dags att ta vattenkannan och vattna lite igen. Jag tror inte det blir något regn idag ...

God morgon!

Potatisskatten

Idag kommer det att bli riktigt varmt och soligt, enligt väderleksrapporten. Jag skall nog kupa potatisen, innan värmen tar ut sin rätt ...

På den tiden, som min svärmor och svärfar hade potatis här, brukade jag förundras över att jorden var så mjuk att man kunde "skatta" potatisstånden på de största potatisarna - och sedan låta de mindre växa till. Annat var det i Kungsängen, där vi hade en kolonilott, då vi bodde där. Jorden kunde vara, som betong!

För några dagar sedan frågade jag Rut och Konrad, som var här på besök, om de ville följa med mig till potatislandet. Jag sa:

- Tror ni, att vi kan hitta några potatisar i jorden?
- Vi får se, svarade de.

Jag tog en hacka och försökte sedan försiktigt få fram några potatisar under alla potatisblad - och där fanns det några stycken.

Vilken glädje! Det var, som om vi hittat en riktig skatt i jorden. Konrad hoppade upp och ned och Rut skrattade högt.

                       Bild: Rut och Konrad och potatisen.

En dag såg jag att de varit nere i potatislandet och varit "hjälpsamma" och tagit upp potatis alldeles själva. De satt och småpratade på trappan till altanen och ansade sina potatisar med stort allvar.

Och jag tänkte:

- Oj, vad de lärt sig!

Och nu - kan jag inte låta bli att återigen tänka på handlingen i sommarmusikalen Flygar-Tyskorna i By kyrka. I den sannsagan, från 1700-talets senare del, hade potatisen en central roll för människornas överlevnad, som är väl värt att i tacksamhet minnas i vår tid ...

Kryddor i juli

Vi har en hel del kryddväxter på grönsakslandet, som jag borde använda oftare, men så härligt, att få inandas lukten av dem. Och ...

Att uppleva ljumma, insektsfria, långa, ljuvliga sommarkvällar

 - och kanske grilla något på stranden.

                      

Att titta sig omkring och få njuta av blommor, grönska, fåglar och vågskvalp från sjön.

Att ta en tur med roddbåten och fiska utan att få något.

Att bygga sandslott på stranden.

Att flyta runt i vattnet och känna den varma ytan och svalkan längre ner på djupet.

Att läsa en bok, sjunga en sång, äta en god sallad.

Att kliva runt i skogen och leta efter bär och svamp.

Att göra en utflykt med matsäck.

Att få ett halsband av barnbarnet Rut, som sa:

- Här får du, så att du inte glömmer bort mig.

Nej, jag skall inte glömma bort varken henne eller någon annan - eller sommaren som ännu är.

                      Bild: Flygar-Tyskorna. David Johansson längst till höger.


Och jag skall aldrig glömma musikalen Flygar-Tyskorna, som var en ovanligt god krydda denna sommar för alla, som var med. Det blev många, varma applåder i By kyrka på de två föreställningarna.

David Johansson, regissör och manusförfattare, samt alla övriga stjärnor och förmågor, vilka härliga bekantskaper ...