Vi som har varit med förr

Äldre människor sa så många lustiga saker, då jag var barn. Som t ex:

- Det var det året då kattan fick ungar.

Jag undrade vad hon menade med det? Var det ett skämt? Var det ett uttryck som bara min farmor hade?

Hur som helst, vissa år kan man komma ihåg, nästan i detalj. Den här våren var det en period med sommarvärme över påsken, då vissa t o m vågade bada i sjön. Därefter blev det både snö och kyla. Våren 2019 kommer vi säkert att minnas länge, just därför.

Inget konstigt med det. Åke och jag har ju varit med förr ...

                                  Bild: Påskafton.

Våren 1968 var vädret något liknande. Ljuvliga sommardagar i april, slånbuskar som lyste vita och den vackraste vår man kunde önska sig.

Den sista april förlovade vi oss på Djurgården i Stockholm. Min far tog en bild på oss med röda tulpaner ifrån trädgården någon vecka innan.

I början på maj kom snön. De gröna björkarna som stod bakom huset hos mor och far blev överösta med vita drivor samtidigt som tulpanerna snart stod ända upp till halsen i snö. Vilken syn!

Vi glömmer aldrig bort de där dagarna, som var så speciella för oss.

                                Bild: Vitsippsbacken.

Nog minns vi väder och vind på vår bröllopsdag året efteråt och många andra år.

Med tiden blev mina ringar för trånga och jag tänkte, att någon gång blir väl fingrarna som förr igen.

Ibland försvann Åkes ring, som den där gången då vi var ute och tältade och han lyckligtvis hittade den längst nere i sovsäcken.


För många år sedan tog Åke av sig ringen på jobbet i Hällefors, där han en tid brukade ha helgjour. Då han kom hem upptäckte han att ringen var borta - och så förblev den i flera år.

Sista dagen på jobbet, ringde han hem och sa:

- Vet du vad jag fått?

- Blommor, svarade jag.

- Ja, men inte bara det. Du får se då jag kommer hem.

Just den där dagen, upptäckte en sjuksköterska att något glimmade under kylskåpet i köket. Hon lade sig på alla fyra och fick fram en guldring.

- Det står Lilian i ringen. Är det någon, som vi känner  ...

Tankar i april

Våren har kommit av sig hos oss, men i helgen sken solen vid Slussen i Stockholm och hemma hos födelsedagsbarnet Ellen ...

Slussen! Tänk så länge de ansvariga tänkte och planerade för att få en bättre trafiksituation på denna plats; Och alla de som ville stoppa det hela och protesterade. Sakta men säkert skall det väl bli något bra i röran därnere, tänkte jag.

Minns så väl en ung kille, som irriterat tutade på mig där jag satt i bilen något förvirrad i trafikstockningen någonstans där, för några år sedan. Jag vevade ner rutan och ropade:

- Jag är från landet! 

Tiden går för det mesta fort, som om man stod i en rulltrappa, som man helst skulle vilja hoppa av ifrån ...

Det är kanske som vi sa, mina kära vänner och jag, vid våra kaffekoppar på församlingshemmet, igår. Vi skulle avtacka diakonen Sara efter många års tjänst i församlingen.

- Man hänger inte riktigt med längre! Allting går så fort!

- Ja, men vi vet ju inte hur det är att vara i vår ålder. Vi har ju aldrig varit här förut, sa jag.

Så spann vi vidare på det roliga, att känna sig som en ungdom, trots att omgivningen kanske inte kunde se det eller förstå det.

Småskrattande fortsatte vi:

-  Förresten! Varför har alla bokstäver blivit så små nuförtiden? Ja! Och alla parkeringsrutor?

- Ja, visserligen glömmer vi väl en del, men tänk ändå, att vi går omkring med en rikedom av livserfarenheter i våra hjärtan och hjärnor. Inte illa alls!

Idag har jag bakat lite, tittat till mina tomat- och paprikaplantor bl a.

Ikväll skall jag väl läsa i någon av alla mina påbörjade böcker. Varför är det så svårt att läsa ut en av dem i taget? Förresten ...

Årets sista dag

Så här på årets sista dag tänker jag, som många andra, på året som gick. Vädermässigt var det mycket snö på vintern och en vår som kom med hast ...

                      Bild: Rhododenron.

En av dessa dagar dog Åkes bror Tord helt utan förvarning. Det är med smärta vi alla tänker tillbaka på det.

                      Bild: Tältsemester till Tyskland med Tord. 1988.

Därefter följde extremvärme hela sommaren med badtemperaturer, som slog alla rekord.

Så småningom kom det ändå regn. Särskilt minns jag regnet som kom på hemvägen från Vadstena efter en härlig dag med några av mina kusiner och respektive.

                      Bild: Den 11 augusti.

Några åt glass och några andra en tårtbit på kondiset. Jag tog ingen bild just då, men då Konrad hade sitt sommarkalas någon vecka före, då blev det av.

                                                 Bild: Konrads födelsedagstårta.

På tal om tårtor. Jag tror att det blev jordgubbar hos Maud, då hon fyllde år för ett par dagar sedan. Jag ringde upp henne på morgonkvisten och jag sjöng naturligtvis.

- Så vackert du sjunger! Har du sjungit upp dig hela morgonen? undrade hon på sitt humoristiska sätt.

 Samtalet blev inte långt, men vi enades om att det är helt fantastiskt, att vi har varit vänner nästan hela livet och sedan få uppleva båda två "den yngre ålderdomen" och tycka att det känns riktigt bra.

På kvällen sa Åke till mig:

- Den här kvällen för 51 år kände jag inte dig.

- Och jag visste inte vem du var, förrän vid 11-tiden på kvällen. Så väl att du hittade mig, trots att jag var sur den kvällen, log jag ...

Gott Nytt År!

Julafton 2018

Minus 15 grader ute. En vit julafton, precis som förra året, fast det var inte lika kallt då ...

Solen är på väg upp bakom skogen och i fönstren står ljusbågarna och adventsstjärnor.

Pepparkakor i kakburken. Lutfisk i källaren och en skinka, köttbullar och lite sill till Åke, framför allt.

Amaryllis från Horndals växthus, en julstjärna från vännerna i Mora, nya julgardiner, som Åke valde ut i Västerås och tända stearinljus på köksbordet på morgonkvisten.

                      Bild: Ukulelegruppen Norrsken. Horndals Växthus.

Nuförtiden är det inga mängder av mat av något slag, som gäller. Om det någonsin varit så i vår familj.

Men min far ville alltid ha dopp i grytan varje julafton. Det var en gammal tradition från hans hem, som betydde mycket för honom. Man kan undra hur många som har en doppar-dag nuförtiden.

                      Bild: Far, mor, Marta och Rune. Julen 1993.

Lite vemodigt är det att tänka på sina föräldrar och svärföräldrar, som var hos oss nästan varje jul. Undrar när vi började med det. Det får jag ta reda på, någon gång.

Julen 1993 blev det lite särskilt roligt, då även Kristina och Daniel, som flyttat hemifrån  kom hem några dagar.

Och vi hann med allt i bakväg och matväg och julklapparna blev utdelade.

Men det viktigaste var ändå att vi alla fick känna av julfriden och att vi sjöng julsånger tillsammans.

Nu skall jag väl ta fram sånghäftet igen ...

 God Jul!                    

Elva nätter före jul

Elva nätter före jul sjöng Lucia med tärnor på TV - och jag skulle ta mig till Tallbacken för att sjunga med Vi-kören ...

Åke bryggde kaffe och tände adventsljusen och jag sa:

- För 50 år sedan var jag Lucia på Avesta Lasarett. Så roligt att de bad mig, som var ganska nyinflyttad och nyanställd på arbetsterapin.

- Och jag var inte med. Det hade varit fint att få se, sa Åke.

På bordet stod Lucian i porslin, och jag tänkte på den där gången, som Theresia var Lucia.

Tidigt på Luciamorgonen kom barnen och väckte Åke och mig med sång och kaffebricka, fast visst hade vi hört dem innan.

Därefter var det fullt program för oss alla på olika håll, men familjen lyckades samla ihop sig framåt kvällen - 

                      Bild: Hos mor och far 1991.

och vi tog oss några kvarter bort och överraskade mor och far.

Så mysigt det blev.

Jag kan ännu känna glädjen från det tillfället. Och är glad att vi tog några bilder.

Jag får leta efter flera en annan gång ...

En novemberdag

Tänk så bra!

Vi fick så fina dagar i förra veckan. Snön var borta och solen visade sig då vi hade våra yngsta döttrar hos oss med familjer här.

Några gick till skogen och plockade svamp med barnen.

Några räfsade löv under äppelträden och lite varstans. Fort gick det!

Knut var med på det mesta, men i skogen var det annat spännande, som lockade. Det var fina växter och pinnar överallt.

- Vi måste hitta koden mormor. Så att vi kan hitta skatten.

                                            Bild: Knut och "vardags-poolen".


Idag var det gråmulet och disigt ute, som det brukar så här års. Jag hade några små ärenden att uträtta i Avesta. Ett av dem var att åka till min vårdcentral och ta en influensaspruta.

Jag kom i samspråk med damerna som stod i kön och väntade bakom mig.  Vi bytte några ord med varandra och jag sa:

- Det är ju trevligt att det finns sköterskor, som tar emot oss. Rätt som det är blir det säkert så, att man får sticka in armen i en lucka och fixa vaccinationen själv.

- Ja, eller så kommer det en robot och tar emot.

- Ja, vem vet, svarade jag.

I kön framför oss gick det långsamt, men de gråhåriga damerna och jag underhöll varandra.

                        Bild: Trädgårdstraktorn packas upp. 2007.

När jag kom hem igen var Åke ute med sin traktor i skumrasket ...

Vintertid

I söndags hade vi snö hos oss och det var dags att ställa om klockorna till vintertid. Som vanligt var det främst Åke som backade visarna på klockorna en timme, medans jag backade tillbaka tiden åtskilliga år i tankarna ...

                      Bild: Den första snön.

Jag tänkte på mitt barndomshem på Kransen i Göteborg, där det sällan var riktig vinter och aldrig varken sommartid eller vintertid.

För ett tag sedan hittade jag en lägenhet på "Hemnet", som visade sig vara en tvåa på Kransen 4 i Göteborg. Så roligt att få se hur lägenheterna såg ut och att kunna konstatera, att min minnesbild var den rätta.

Efter den tidens mått så bodde vi riktigt rymligt. Dessutom fanns det en stor vind där man kunde förvara kläder och diverse, men malen var ett bekymmer. Nere i källaren var det källarutrymmen för potatis, sylt och saftflaskor.

Jag och min 5 år yngre bror delade sovrummet. Där stod våra sängar och ett bord, som vi satt och ritade eller spelade Fia vid.

När vi inte var ute och lekte kom ofta min kamrat Maud till oss. Då spelade vi Monopol eller läste läxor tillsammans.

Mor Rut och far Bertil sov i kökssoffan. Var det verkligen den gula träsoffan, som vår Kristina övertog långt senare?

                      Bild: Kalas i Grillby. 2011.

De sista åren som vi bodde i Göteborg, (i början på 1950-talet) satt mor vid symaskinen i köket och fållade färgglada, tryckta dukar mm för firma Maud Fredin Fredholm.

Det stora rummet var vårt "finrum" och där fick man inte stöka till på vardagarna och inte annars heller förresten. Där var det hemtrevligt att sitta i soffan och lyssna på radion, även om barnprogrammen var få.

Tänk så annorlunda allt har blivit sedan dess.

Jag kunde ringa ett kort samtal till Maud. Visst var det telefonnummer 25 33 99 som de hade?

Numera mejlar vi till varandra ibland och hör av oss med ett vykort eller så.

Så roligt att dra upp gamla minnen, som den där gången då Maud skulle komma hem klockan 5 och jag tyckte att det var väldigt onödigt och dumt.

Påhittig som jag var backade jag hennes visare på klockan en hel timme -

och hon fick förstås bannor av sin mor då hon kom hem. Oj, oj , oj ...