Tröstegöken

Nog gör det ont när knoppar brister - när skolor brinner - då människor skadas - när trädgårdens fina växter har bränts av marssolen.

Kanske det ändå finns någon tröst - göken hörs även denna morgon gala i öster ...

Jag lärde mig, då jag växte upp, en hel del om jordbrukets verklighet av mina föräldrar och släktingar. De kunde säga:

- Det behövs regn, det är för torrt för grödorna.

- Nu får vi tåla, att det regnar. Våra skogar behöver vatten!

- Det här är inte bra, nu får vi hoppas på sol, vind och torka för säden.

                      Bild: Vårtörel.

På den tiden, som min mormor Hulda var ung (i slutet på 1800-talet) och bodde i Småland var det en sommar en förödande torka i markerna - alla som levde på jordbruk och alla som levde i bygderna - och de som såg de brunbrända markerna sa:

- Nu måste vi be Gud om regn!

En dag gick de i djupaste allvar i samlad tropp till kyrkan. De hade sina paraplyer med sig under armen.

- Då vi gick hem igen, berättade mormor, så kom äntligen regnet och vi fick glada och lättade spänna upp våra paraplyer ...