En gång i mitten på 1930-talet, någon gång på vårkanten, vändes hela tillvaron på ända för mina morföräldrar. Hjalmar råkade ut för en olycka, som gjorde att han hamnade på lasarettet med brutna revben. Det var riktigt olägligt, för det var dags för vårsådden på gården Ekvik, som låg utanför Malmköping.
- Men då ryckte grannarna ut från Domarhagen och Bergdala m. fl. Bönderna kom som räddare i nöden med hästar och maskiner och tog itu med vårbruket på vår gård, brukade min mor Rut berätta.
Jag kan nästan se inför min inre syn hur det tedde sig - och sedan liksom se hur sädens gröna strån med tiden växte upp ur marken; Och tänka på mormor, som säkert undrade när Hjalmar skulle bli frisk nog att komma hem till gården igen.
Tiden gick!
En dag vimlade det av militärer på vägen ner mot Ekvik. De hade gevär och packningar med sig och stora kängor på fötterna. Hulda steg ut på gården och undrade vad som stod på.
Jo, det var militärövning på gång och den skulle ske på gården Ekviks stora gärden, fick mormor höra.
- Nej! Det går inte för sig, sa hon. Det här är vår gård och våra marker får ni inte förstöra.
Mor var den enda, som fanns i närheten den dagen. Hon hörde och såg hur Hulda stod där på gården och argumenterade, medan soldaterna skrattade i bakgrunden och gjorde sig lustiga över henne. Men officeren hyssjade på dem!
Men trots att Hulda var liten och späd och hade en röst som inte var stark vek hon inte en tum för övermakten. Hon berättade om sin make, som låg på lasarettet och om säden som växte så fint.
Det grönskade på fälten, men i Europa var det orostider, men mormor slogs för gården Ekvik och familjens levebröd.
Nå väl! Det slutade gott! Mormor lovade att militärerna kunde få öva i hagen - och det accepterades!
- Men vi skall ta in våra djur först, sa lilla Hulda.
Och med tiden kom Hjalmar hem igen ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar