Påskvecka

På förmiddagen var jag i Avesta i ett ärende. Solen sken och jag överraskades av färgglada fjädrar och påskliljor längs gågatan ...

På vägen hemåt passerade jag tranor på gärdena och sångsvanar i sjön. Det kändes riktigt vårligt!

För att inte tala om våra påskkaktusar, som känner att det är dags att knoppas och blomma.

                                   Bild: Påsklunch hos Kristina med familj. 2006.

Mat och pynt i all ära - men det är gulligt med små påskkäringar, som man fått vara med att klä ut;

                      Bild: Stina, Theresia och Johanna. 1988.


Men nu på torsdag skall "Vi-kören" sjunga på äldreboendet i Horndal.

Det blir säkert många fina vårsånger och påskpsalmer som vi kommer att sjunga ...

Det hör till!

Glad Påsk!

Smile, det är fredag

Idag får jag säga, som vännen H.

- Smile, det är fredag!

Det kan behövas denna kyliga, blöta dag ...

                                   Bild: Ekorren roar sig med att vittja fågelmataren.

Är det några, som är bra på att dra på smilbanden så är det våra barnbarn.

Som en lördag, då det var den sista omgången av melodifestivalen och vi fick höra att lilla Rut satt och tittade på samma program, som vi. Hon höll på flickan med det rosa håret.


I vår TV-soffa satt Kerstin och Ellen.

- Det är så trevligt att se artisterna ensamma på scenen. Utan en massa hoppetossor, som stör, sa jag.

- Ja, men jag skulle vilja vara en sån där hoppetossa, sa Kerstin och skrattade förnöjt.

- Jag tror att "Heroes" med Måns Zelmerlöf, kommer att vinna, fortsatte jag.

- Nej, Hasse Andersson är bäst! sa Ellen och Kerstin med en mun. Guld och gröna skogar!

Ellen fortsatte:

- Jag vill ringa och rösta på honom! Tänk om det bara fattas en röst för att han skall vinna.

Nog blev de lite besvikna över att Hasse bara kom fyra, men de tröstade sig med, att det kunde varit sämre -

och dagen efteråt sken solen och de satt och myste i snögrottan, som kusinerna Sara och Kalle byggt ett par veckor tidigare -

och i morgon är det lördag igen och det skall visst bli soligt ...

Att klä ut sig

Häromdagen satt jag ute i solen och såg vildgässen komma i en stor plog ovanför mig.

En stund senare kom två vita svanar och en svart svan ljudligt, trumpetande på ganska låg höjd. Jag kunde knappt tro mina ögon.

Vilka fantastiska vårtecken!

Annars har vi inte kunnat skryta om några vårtecken precis. Isen ligger kvar på sjön och inga blommor i sikte, endast några enstaka julrosor.

Idag såg jag iallafall att påskliljorna börjat sticka upp lite försiktigt ur jorden - och Åke drog iväg på en hurtig vårpromenad i skogen ...

På tal om blommor!

Kristina skulle gå på maskerad. Det hände lite då och då. Ibland var barnen på fest, ibland i skolan eller någon annanstans.

Det var inte så lätt att ordna med lämpliga utklädningskläder alla gånger, men så roligt det var att kunna hjälpa till med något, som blev till belåtenhet.

                                      Bild: Kristina. 1978.

En gång förvandlade jag en toppluva till en kalufs med gula och orange ryatofsar. En gardinkappa syddes om till en kjol. Kristina blev därmed en glad blomma.

Den gula mössan kunde sedan användas till mycket, både till trollhår och lite av varje.

                                     Bild: Daniel och Kristina. 1975.

Till vardags var det alltid roligt att gå runt i utklädningskläderna, som fanns i en stor låda.

                      Bild: Theresia, Tobias och Johanna. 1985.

Den gula mössan lånades ut till kompisen Johan ibland.

                     Bild: Johan. 1986.

Åh, vad roligt man kunde ha det, med så enkla medel -

                      Bild: Theresia och Johanna. 1990.

och så roligt att påminnas om Tobias planscher med röda Ferraribilar och "småflickornas" fina hattar på nyårsaftonen ...

Solförmörkelse

Idag är det snö i luften, vårdagjämning och partiell solförmörkelse. Man kan undra hur vädret är på Färöarna, där det är total solförmörkelse ...

                                        Bild: Partiell solförmörkelse kl. 11.00.

Det var en vacker sommardag den 30 juni 1954 i Göteborg. Vi barn satt på trottoarkanten med sotade glas i händerna, och väntade spänt på den omtalade solförmörkelsen.

Våra pappor var antagligen inte hemma, för det var en vanlig onsdag.

Jag kan fortfarande minnas tidpunkten då solen försvann bakom månen, samtidigt som fåglarna tystnade bland träden och en sval vind drog in på gården.

Det var en stor händelse!

- Vi bodde i Linköping på den tiden, berättade Åke och Tord för en stund sedan. Pappa hade ordnat med sotade glas på ASJ, där han arbetade. Men vi såg ingenting. Det blev mörkt iallafall och fåglarna slutade sjunga, mer var det inte.

                      Bild: På bilfärjan "Norröna."

På tal om Färöarna.

Den 14 juli 1987 lämnade vi Bergen i strålande sol och åkte med bilfärjan mot Island.

På natten såg vi Shetlandsöarna som ett lysande pärlband.

På eftermiddagen kom vi till Torshavn på Färöarna. Vi gick iland och handlade "dubbeldäckare" i en kiosk. Det var disigt och kallt ute - och även maten var kall. Vi fick därmed ett oförglömligt trist intryck av platsen, trots de vackra gröna kullarna.

På morgonen den 16 juli kom vi äntligen till Island, Seydisfjördur, där vi fick vänta länge i tullen; Och det regnade!

                      Bild: Daniel, Johanna, Theresia och Tobias.

Solen kom så småningom och vi fick uppleva fantastiska dagar och veckor, åkande runt ön med vår minibuss.

                      Bild: "Glaciärlagunen."

                      Bild: Godafoss.

                                      Bild: Strokkur.

Jag minns lilla Johanna, som sa:

- Det är tur att de har sina varma källor här och sina får. För då kan de ju göra varma tröjor. För det är ju kallt här på Island.

Det kunde jag allt hålla med om!


Och jag är glad att vi varit i Torshavn på Färöarna, även om det var en väldigt kort stund ...

Odlarglädje

Solen lyser in genom dammiga fönsterrutor och jag längtar efter att de första vårblommorna skall titta upp ur jorden. Tills vidare får jag glädja mig åt den gula orkidén i fönstret och några bilder ...

Det var på våren 1972. Vi hade precis fått en jordplätt att bruka bakom vårt hus i Kungsängen.

Kristina var två år och tyckte att det var roligt att gå till "lamme." Det tyckte jag med!

Det var full aktivitet på kolonilotterna. Vi fick många bekanta, som vi diskuterade odling med - och jag var med i styrelsen för Trädgårdsföreningen.

Jorden var stenhård i början, som gamla havsbottnar brukar vara, men efterhand blev det lite bättre.

                      Bild: Kristina med en morot.

Kristina hjälpte gärna till att vattna och rensa och gallra. Ibland var hon lite väl hjälpsam.

                      Bild: Kristina drog upp en lök.

Med tiden kom Daniel och Tobias in i bilden.

                      Bild: Daniel. 1979.

                      Bild: Tobias. 1979.

Grönkålen frodades och allt annat med.

1982 flyttade vi från Kungsängen och kom till Lindesberg. Där fortsatte jag odlandet.

                                      Bild: 1988.

Småflickorna rullade köttbullar i sandlådan, men visst fick de pröva på att odla också.

I morgon får jag väl ta itu med mina krukväxter, som övervintrat i vår källare här i Horndal ...

På vandring

I morse sken solen in genom fönsterrutorna och jag blev glatt överraskad. Dessutom blev jag uppringd av en kusin, som var på väg till fjällen ...

                                      Bild: Far Bertil och Kristina. 1970.

Det var på sommaren 1970. Åke åkte iväg på en högfjällskurs i Kiruna. Jag och Kristina var hos mor och far i Grödinge.

- Det var väl konstigt, att jag åkte ifrån er, sa Åke häromdagen.

- Nej, det var roligt att du fick komma iväg, sa jag. Du fick ju lära dig så mycket, som vi som familj fick dra nytta av längre fram. Som sommaren 1978 ...

                      Bild: Långfjället. 1978.

Det var på sommaren. Vi åkte iväg på en planerad fjälltur med våra tre barn och de var fyllda av förväntan.

Vi bodde i Kungsängen. I Horndal rastade vi hos farmor Marta och farfar Rune, innan vi fortsatte till Mora. Där slog vi upp fjälltältet på campingplatsen.

Tobias sov i en sovsäck, som jag sytt ihop av min uttjänta vinterjacka. Den fungerade fint!

- Var är min säck? brukade han säga med stolthet och glädje i stämman.

Ett par dagar senare slog vi läger vid en bäck långt uppe på fjällsluttningen ovanför Grövelsjön.

Det där klara, kalla bäckvattnet brukade Kristina prata om både länge och väl.

- När jag blir stor, vill jag ha en bäck i mitt rum med sådant vatten, sa hon lyriskt.

Det var kalla nätter emellanåt. Kylan klarade vi av, men ibland var vi tvungna att dra vidare p.g.a knott och mygg. 

                                      Bild: Jag, Tobias och Kristina.

Vi var på Nipfjället och i Härjedalen, tog en vända till Trysil i Norge - och jag vet inte allt.

Jag kan ännu glädjas över det goda humöret hos alla;

Men på hemvägen genom Värmland var det regnigt och trist.

- Är vi i Värmland? Då skall det väl vara varmt, sa Daniel och suckade. Här är det ju kallt!

                      Bild: Sommartorpet i Sällinge. Helena längst till vänster.

Nåväl! Det blev en fin avslutning på semestern.

 På kvällen kom vi till mor och far. De mötte oss med stora famnen och dagen efteråt sken solen - och grannens Helena kom över och ville leka ...

Där bodde vi

Idag strålade solen på en klarblå himmel. Vilken härlig känsla av annalkande vår -

men nu börjar jag med hösten 1968 och året 1969.

Åke arbetade på Avesta Jernverk på dagarna. Jag fick en arbetsterapitjänst på Avesta lasarett.

                                     Bild: Åsgatan.

Vi hade fått vår första lägenhet i ett av höghusen i Avesta. Röda balkonger!

Åke tapetserade i vår tvårummare och snickrade ihop en säng av spånplattor.

                      Bild: På balkongen.

Vi drack kaffe i "Adam-kopparna."

                      Bild: I stora rummet.

Åke tog hand om diabilderna. På bilden nedan är huset där Åkes föräldrar bodde, samt småbröder.

                      Bild: Matsbogatan. Avesta.

I början på år 1970 flyttade vi till Täby, Meteorvägen. Åke fick ett nytt jobb.

                                      Bild: I Täby.

                      Bild: I köket.

Jag sydde gardiner och kläder på min nya Bernina symaskin.

                      Bild: Kristina 1 år.

I Täby bodde vi inte länge, men Kristina föddes och hann fylla ett år innan flyttbussen framåt hösten gick till det nybyggda HSB-huset i Kungsängen.

                      Bild: Husen på Mullbärsstigen.

Och i Kungsängen fotograferade far lilla Kristina på det blivande koloniområdet, som kom att bli en riktig oas för oss i nästan 10 år ...

Att cykla

I morse tog jag bilen och hälsade på en bekant.

I garaget stod alla cyklar och liksom väntade på bättre tider. Det borde väl vara dags snart att damma av min cykel ...

                      Bild: Kungsängen. 1979.

Åke får väl ta fram sin gamla trotjänare, som blev förevigad på bild av Tobias en gång i tiden.

Tänk så många gånger Åke cyklade till sin läroanstalt nere i Stockholm - och så rädd han var om sin nya cykel med alla växlar.

På vintern 1982 flyttade vi till Lindesberg. Cyklarna hängde utanpå den fullpackade flyttbussen. Jag kan sakna en riktig bild på det!

Året efteråt var det dags för Johanna att lära sig cykla på trehjulingen.

Och här är storasyster Kristina med sina kompisar. Vilka idoler för Johanna!

                     Bild: Grannens barn på besök. 1986.                  

Sandlådan var alltid full av lekande barn - och garageuppfarten.

                      Bild: 1986.                    

Vårt dagbarn Stina och Johanna och Theresia tränade hårt med cyklingen.

Johanna cyklade, bromsade och ramlade. Just då skrattade hon mest.

Theresia provade att cykla på trehjulingen och gick med fötterna bredvid. Roligt ändå!

Och storebror Daniel roade småbarnen en stund och utbrast:

- Vad har jag gett mig in på?

- Du gör dagens goda gärning, sa jag.

Då suckade han.

Så kom jag på att Åke och jag träffade lille Knut för ett tag sedan.

Vi kunde inte ta miste på glädjen då han visade oss att han kunde cykla på trehjulingen.

Förresten:  En motorcykel enligt Knut är en "moroticykel." 

Det var ett riktigt bra ord, tycker jag.