Växthuset

Osannolikt grönt och soligt och vackert är det ...

Sommarvärmen kom tillbaka och det mindre magnoliaträdet, som faktiskt klarat sig från frosten såg bedårande ut emot den blå himlen igår.

I gräset blommade vårlöken och både fjärilar och humlor kalasade på nektar.

                                            Bild: Vårlök.

I skogen hoade göken och svalorna flög glatt omkring över oss, som om de var glada över att se oss igen.

                      Bild: I förra veckan.

Tunnelväxthuset blev äntligen inflyttningsklart och det var vindstilla ute. Jag bar ner alla mina vingliga plantor med stor försiktighet.

- Tur att jag inte visste hur arbetsamt det skulle bli att få ihop växthuset, sa Åke. Men nu får det stå på sin plats i många år! avslutade han bestämt.

- Så väl att du inte gav upp! Inte lätt att ha en nyopererad högeraxel, som du inte kunde använda hur som helst, sa jag.

Nu får vi hoppas att plantorna känner sig nöjda i sitt fina hus, tänkte jag på kvällen.

Tänk, så härligt det är att vi kommit så här långt iallafall, med vårt gemensamma projekt.

Idag skall vi förhoppningsvis sätta ner potatisen (Maestro) i jorden någonstans och sedan väntar gräset på klippning och det ena med det andra.

Men jag får säga, som Theresia sa till sina barn för ett par år sedan:

- Luugn och rooo!

Varpå lille Knut, som var 2,5 år glatt svarade:

- Lugn det brinner!

Hejaklacken

Frostnätterna är förbi, hoppas vi, men magnolians blommor frös innan dess. Vad kan man begära av ett träd, som egentligen inte brukar klara sig norr om Dalälven ...

Igår fick vi glädja oss åt att vitsipporna, som sett så molokna ut ett tag, sträckte på sig lite extra i den värmande solen.

Björkarna grönskade och sjön lade sig så småningom till ro.  

                                           Bild: Bondbönor.

Jag bar in mina tomat- och paprikaplantor på kvällen, som vanligt ändå. Fast bondbönorna fick stå kvar på altanen. De tål ju nästan vad som helst.

 Horisonten skiftade i guld. Koltrasten drillade så underbart i skymningen.

På TV:n var det visst Eurovision song contest 2017. Det kändes helt onödigt påkostat en kväll som denna - och Åkes kusin i Lund hade sagt att Portugals bidrag säkert skulle vinna. Och så blev det ju!

Åke och jag som varit med varenda år framför TV:n sedan 1958 (eller så) var inte så upplagda för någon underhållning alls. Det var väl mer spännande på den svartvita TV:ns tid, tänkte jag för mig själv.

Det kändes som om vår plikt, som hejaklack inte gällde denna gång ...

I början på maj

Brr, så kallt! Imorgon skall det visst bli snöslask, enligt väderleksrapporten. Hoppas att magnolian klarar sig ...

Tur att man kan elda i kaminen, trots att vi tänkte annorlunda i fredags då vi trodde det var sommar och Åke tog ett dopp i sjön.

Jag tänkte att plantorna på altanen säkert längtar ut till det blivande tunnelväxthuset, men än är inte plasten påsatt på det - och det är sannerligen ingen brådska.

Nej, plantorna fick flytta inomhus över natten ett tag till för säkerhets skull, men ute på verandan står de tacksamma penséerna på rad.

Imorgon skall jag göra något åt allt, som jag bara skjutit upp. Det kallas för "prokrastinering" lärde jag mig i veckan.

Tänk! att det finns ett så fint ord för det där dumma beteendet.

Jag drog mig till minnes min moster Alva, som kunde säga:

- Kom inte emot mig nu, för då kommer jag av mig igen.

Eller som andra i min närhet kunnat säga:

- Man måste ha kniven på strupen, för att förstå att nu går det inte att skjuta upp det där något mer.

Min mor var inte alls sådan, fastän hon påstod det emellanåt. Hon brukade säga till mig:

- Jag brukar ta tid på det jag gör. Jag tävlar med mig själv och klockan.  Det tar ju bara några minuter att sy i en knapp.

Mor Rut hade så många knep, som jag borde lära mig mer av ...