Årets sista dag

Så här på årets sista dag tänker jag, som många andra, på året som gick. Vädermässigt var det mycket snö på vintern och en vår som kom med hast ...

                      Bild: Rhododenron.

En av dessa dagar dog Åkes bror Tord helt utan förvarning. Det är med smärta vi alla tänker tillbaka på det.

                      Bild: Tältsemester till Tyskland med Tord. 1988.

Därefter följde extremvärme hela sommaren med badtemperaturer, som slog alla rekord.

Så småningom kom det ändå regn. Särskilt minns jag regnet som kom på hemvägen från Vadstena efter en härlig dag med några av mina kusiner och respektive.

                      Bild: Den 11 augusti.

Några åt glass och några andra en tårtbit på kondiset. Jag tog ingen bild just då, men då Konrad hade sitt sommarkalas någon vecka före, då blev det av.

                                                 Bild: Konrads födelsedagstårta.

På tal om tårtor. Jag tror att det blev jordgubbar hos Maud, då hon fyllde år för ett par dagar sedan. Jag ringde upp henne på morgonkvisten och jag sjöng naturligtvis.

- Så vackert du sjunger! Har du sjungit upp dig hela morgonen? undrade hon på sitt humoristiska sätt.

 Samtalet blev inte långt, men vi enades om att det är helt fantastiskt, att vi har varit vänner nästan hela livet och sedan få uppleva båda två "den yngre ålderdomen" och tycka att det känns riktigt bra.

På kvällen sa Åke till mig:

- Den här kvällen för 51 år kände jag inte dig.

- Och jag visste inte vem du var, förrän vid 11-tiden på kvällen. Så väl att du hittade mig, trots att jag var sur den kvällen, log jag ...

Gott Nytt År!

Julafton 2018

Minus 15 grader ute. En vit julafton, precis som förra året, fast det var inte lika kallt då ...

Solen är på väg upp bakom skogen och i fönstren står ljusbågarna och adventsstjärnor.

Pepparkakor i kakburken. Lutfisk i källaren och en skinka, köttbullar och lite sill till Åke, framför allt.

Amaryllis från Horndals växthus, en julstjärna från vännerna i Mora, nya julgardiner, som Åke valde ut i Västerås och tända stearinljus på köksbordet på morgonkvisten.

                      Bild: Ukulelegruppen Norrsken. Horndals Växthus.

Nuförtiden är det inga mängder av mat av något slag, som gäller. Om det någonsin varit så i vår familj.

Men min far ville alltid ha dopp i grytan varje julafton. Det var en gammal tradition från hans hem, som betydde mycket för honom. Man kan undra hur många som har en doppar-dag nuförtiden.

                      Bild: Far, mor, Marta och Rune. Julen 1993.

Lite vemodigt är det att tänka på sina föräldrar och svärföräldrar, som var hos oss nästan varje jul. Undrar när vi började med det. Det får jag ta reda på, någon gång.

Julen 1993 blev det lite särskilt roligt, då även Kristina och Daniel, som flyttat hemifrån  kom hem några dagar.

Och vi hann med allt i bakväg och matväg och julklapparna blev utdelade.

Men det viktigaste var ändå att vi alla fick känna av julfriden och att vi sjöng julsånger tillsammans.

Nu skall jag väl ta fram sånghäftet igen ...

 God Jul!                    

Elva nätter före jul

Elva nätter före jul sjöng Lucia med tärnor på TV - och jag skulle ta mig till Tallbacken för att sjunga med Vi-kören ...

Åke bryggde kaffe och tände adventsljusen och jag sa:

- För 50 år sedan var jag Lucia på Avesta Lasarett. Så roligt att de bad mig, som var ganska nyinflyttad och nyanställd på arbetsterapin.

- Och jag var inte med. Det hade varit fint att få se, sa Åke.

På bordet stod Lucian i porslin, och jag tänkte på den där gången, som Theresia var Lucia.

Tidigt på Luciamorgonen kom barnen och väckte Åke och mig med sång och kaffebricka, fast visst hade vi hört dem innan.

Därefter var det fullt program för oss alla på olika håll, men familjen lyckades samla ihop sig framåt kvällen - 

                      Bild: Hos mor och far 1991.

och vi tog oss några kvarter bort och överraskade mor och far.

Så mysigt det blev.

Jag kan ännu känna glädjen från det tillfället. Och är glad att vi tog några bilder.

Jag får leta efter flera en annan gång ...

En novemberdag

Tänk så bra!

Vi fick så fina dagar i förra veckan. Snön var borta och solen visade sig då vi hade våra yngsta döttrar hos oss med familjer här.

Några gick till skogen och plockade svamp med barnen.

Några räfsade löv under äppelträden och lite varstans. Fort gick det!

Knut var med på det mesta, men i skogen var det annat spännande, som lockade. Det var fina växter och pinnar överallt.

- Vi måste hitta koden mormor. Så att vi kan hitta skatten.

                                            Bild: Knut och "vardags-poolen".


Idag var det gråmulet och disigt ute, som det brukar så här års. Jag hade några små ärenden att uträtta i Avesta. Ett av dem var att åka till min vårdcentral och ta en influensaspruta.

Jag kom i samspråk med damerna som stod i kön och väntade bakom mig.  Vi bytte några ord med varandra och jag sa:

- Det är ju trevligt att det finns sköterskor, som tar emot oss. Rätt som det är blir det säkert så, att man får sticka in armen i en lucka och fixa vaccinationen själv.

- Ja, eller så kommer det en robot och tar emot.

- Ja, vem vet, svarade jag.

I kön framför oss gick det långsamt, men de gråhåriga damerna och jag underhöll varandra.

                        Bild: Trädgårdstraktorn packas upp. 2007.

När jag kom hem igen var Åke ute med sin traktor i skumrasket ...

Vintertid

I söndags hade vi snö hos oss och det var dags att ställa om klockorna till vintertid. Som vanligt var det främst Åke som backade visarna på klockorna en timme, medans jag backade tillbaka tiden åtskilliga år i tankarna ...

                      Bild: Den första snön.

Jag tänkte på mitt barndomshem på Kransen i Göteborg, där det sällan var riktig vinter och aldrig varken sommartid eller vintertid.

För ett tag sedan hittade jag en lägenhet på "Hemnet", som visade sig vara en tvåa på Kransen 4 i Göteborg. Så roligt att få se hur lägenheterna såg ut och att kunna konstatera, att min minnesbild var den rätta.

Efter den tidens mått så bodde vi riktigt rymligt. Dessutom fanns det en stor vind där man kunde förvara kläder och diverse, men malen var ett bekymmer. Nere i källaren var det källarutrymmen för potatis, sylt och saftflaskor.

Jag och min 5 år yngre bror delade sovrummet. Där stod våra sängar och ett bord, som vi satt och ritade eller spelade Fia vid.

När vi inte var ute och lekte kom ofta min kamrat Maud till oss. Då spelade vi Monopol eller läste läxor tillsammans.

Mor Rut och far Bertil sov i kökssoffan. Var det verkligen den gula träsoffan, som vår Kristina övertog långt senare?

                      Bild: Kalas i Grillby. 2011.

De sista åren som vi bodde i Göteborg, (i början på 1950-talet) satt mor vid symaskinen i köket och fållade färgglada, tryckta dukar mm för firma Maud Fredin Fredholm.

Det stora rummet var vårt "finrum" och där fick man inte stöka till på vardagarna och inte annars heller förresten. Där var det hemtrevligt att sitta i soffan och lyssna på radion, även om barnprogrammen var få.

Tänk så annorlunda allt har blivit sedan dess.

Jag kunde ringa ett kort samtal till Maud. Visst var det telefonnummer 25 33 99 som de hade?

Numera mejlar vi till varandra ibland och hör av oss med ett vykort eller så.

Så roligt att dra upp gamla minnen, som den där gången då Maud skulle komma hem klockan 5 och jag tyckte att det var väldigt onödigt och dumt.

Påhittig som jag var backade jag hennes visare på klockan en hel timme -

och hon fick förstås bannor av sin mor då hon kom hem. Oj, oj , oj ...

Brittsommar

Det har varit en fantastisk höst med härligt brittsommarväder. Jag vet inte om det någonsin varit så varmt och så färgrikt som detta år. Som den ståtliga asken och lönnen bortefter Grönsinka-vägen. Bedårande!

Igår var det gråmulet ute och vi passade på att åka till Lindesberg. Vi brukar ta en tur varje höst för att plantera och göra fint på mors och fars grav. 

Samtidigt åker vi runt i stan och upplever gamla minnen,  från åren 1982 - 2009 då vi bodde där.

Så här brukar jag säga till Åke:

- Tänk så många gånger (och år) som olika byggnadsärenden varit uppe i kommunstyrelsen för behandling; Skolor, ny brandstation, daghem och bostäder. Och så händer det!

Ett av alla segdragna ärenden handlade om den gamla, fina Strandskolan som ligger efter Lindesjöns strand. 

Till vår häpnad kunde Åke och jag få se de vita nybyggda flygelbyggnaderna stående på höga pelare blickande ut över södra infarten till stan. Det var bara solen som fattades!

Hos oss tar höstmörkret mer och mer av solljuset. Men, men! Växthuset är höststädat och de sista körsbärstomaterna är skördade. Jag undrar hur många de blev? Tusentals? Tack vare lille Knuts hjälp med vattningen i somras, tänker jag.

Och hur många svampar har vi plockat denna höst?  Nils och jag var iallafall nöjda med den halvfulla korgen häromsistens.

Men nu väntar snart annat att göra, såg jag nyss ...

Att välja rätt svamp

Det är valdag idag och jag åkte genom Horndal på morgonkvisten. Det var ovanligt många människor ute för att vara en söndagsmorgon ...

De enda plakaten som syntes till för dagen stod vid Hjulet.

Tänk så många gånger jag och alla andra måste fråga sig, vad som är rätt i alla tider och stunder.

Flugsvamparna var glansigt röda och vackra på skogspromenaden igår. Jag tänkte naturligtvis på Elsa Beskows charmiga sagoböcker och undrade för mig själv:

- Varför är de så sagolikt vackra?

För ett par veckor sedan var skogen full av hemtrevliga Karl Johan-svampar. Nog skulle man kunna bo i en sådan svamp och ha Electric Banana Band som grannar, tänkte jag.

- "Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp."

Den stolta fjällskivlingen! Vi hittade många av dem i gräsmattan och lite här och var. Så roligt!

- Men skall man vara stolt? Eller vad är vi stolta över? Men visst har en ätlig svamp rätt att ha en stor hatt.

Hemma i gräsmattan hittade vi även blodriskor i mängd. De var morotsfärgade i roten precis som de skulle vara.

- Är de till för alla som är rödhåriga och livliga?

Jag tänker då osökt på lilla Rut och hennes kompis J, som pratade om politikerna och det stundande valet häromdagen.

- De bara pratar om pengar, pengar, pengar!

- Ja, vem bryr sig om pengar ...

Spara och Slösa

Sommaren är visst slut idag! Kyligt och grått, men det kanske blir bättre ...

Att vara sparsam har väl i alla tider varit en dygd, men ibland går det lite väl långt.

I sommar har vi rensat ut en hel del i våra gömmor. En del tog 33:an i Krylbo emot. Så bra!

Jag hittade förresten en julängel i butiken, som fick följa med hem.

- Det kostade en hel årslön att köpa en radioapparat, berättade mor Rut. Varenda liten sak var värdefull förresten.

- Tänk om en vas eller någon annan sak skulle gå i kras då vi var barn, fortsatte hon. Så bestörta vi blev!

- Handlaren skall också leva! brukade far säga tröstande.

Ja, sparsamheten "och att vara rädd om allt" var verkligen en dygd.

Jag kan minnas seriefigurerna Spara och Slösa, som vi fick läsa om i Lyckoslanten då vi gick i skolan. Så sedelärande!

Flickan Slösa var en riktig slarva. Flickan Spara hade ljust hår och var alltid en förståndig och glad flicka.

                                         Bild: Johanna 1989.


Med denna bakgrund om sparande, kan man väl ana att många som satt i TV-sofforna (1961) reagerade starkt.

Det var en livlig TV-debatt, som jag minns så väl, mellan journalisten Willy Maria Lundberg och inredningsarkitekten Lena Larsson.

Willy Maria stod för kvalitet och sakers livslängd, medans Lena talade för "slit och släng"- idealet.

Lite som Spara och Slösa i ny tappning.

Jag gillade Willy Maria, som stod för hållbarhet och konsumentupplysning, märkte jag med tiden.

Numera tänker jag ofta på morfar Hjalmar. Han tröstade sina barn med att saker kan gå sönder och det hade handlaren glädje av.

Men chiffonjen i pyramidmahogny från morfars barndomshem i Duveled har blivit lagad och vårdad -  och numera har den hamnat hos oss.

Det känns fint ...

Skynda dig ut!

Tänk så ofta jag sagt till barnen och till mig själv genom åren:

- Skynda dig ut! Solen skiner! I morgon är det kanske vinter.

Eller:

- Sommaren är kort, det mesta regnar bort!

Fast den här sommaren hade det passat bättre att sjunga:

- Sommaren är lång, det mesta torkar bort.

Men visst var det en del fördelar med torkvädret, om man kunnat tänka bort alla bränder i skogarna ...

Vedhögen hamnade torr och fin i vedboden. Svårt att tänka sig, att det säkert behövs ved till vintern.

I växthuset växte det så att det knappt gick att ta sig in. Knut hittade fina paprikor och hjälpte till att vattna.

Torkan höll i sig, men äppelträden stod pall. Det blev väldigt många fina äppelkart i träden. De första mognade redan i början av augusti.

Daniel med familj hälsade på. Barnen plockade äpplen, fixade pajdeg - och efter mycken möda kunde de bjuda oss på en god äppelpaj.

Fast det viktigaste var väl ändå, att se och höra dem medans de så koncentrerade höll på i köket.

I början på augusti kom det efterlängtade regnet till våra trakter.

Jag hade god lust att göra, som då jag var barn. Springa ut och dansa runt, runt. Varför gjorde jag inte det?

Nu kommer svamparna med hast i skogen, mest finfina Karl Johan.

Vi får skynda oss ut igen ...

Tre somrar

Dricka vatten, vattna lite, bada och försöka orka med något ...

Tänk så ofta jag sagt till Åke denna sommar:

- Nu går vi ner i skuggan och tar med oss kaffekopparna till bryggan, eller var skall vi sitta?

Visst har det varit torra, varma somrar förr, som året 1955 och andra torra somrar.

Jag minns hur torrt det var och hur morbror Lennart gick med lien och skördade allt grönt i dikena, för att ha något att ge till sina djur. Vilken möda!

Ibland har det ändå dykt upp några mörka moln, som dessvärre försvunnit.

Därför blev vi och våra yngsta döttrar med familjer överraskade av regnskuren i lördags. Det smattrade på altantaket så vi knappt kunde prata med varandra, men det var bara härligt. Vi jublade medans vi festade på bär och grädde till kaffet.

Det var nämligen Johanna, som hade namnsdag och vi passade på att sjunga och fira henne.

- Men var är tårtan? undrade Knut.

En stund senare hade han iallafall fixat en bakelse och han såg nöjd och glad ut.

Regnet hade behövt stanna ett tag, men sedan badade vi igen och Konrad tränade på sina simtag.

Så roligt! Då de just hade kommit hit satt han en god stund på bryggan och undrade hur han skulle ha det;
Men någon badkruka behövde vi inte se så länge. Det var bortåt 30 grader i luften och minst 25 grader i vattnet.

Vi får göra vad vi kan för att ta vara på sommaren, tänker jag, även om det känns som om vi fått uppleva tre somrar efter varandra och det är väl lite onödigt ...

Sommarvärme i maj

Idag är många fönster öppna igen på vid gavel.

Jag skall väl plantera lite i växthuset innan kvällen. Hoppas att insekterna låter mig vara ifred. De brukar gilla mig!

Det kunde man väl inte ana?! Att maj månad skulle bli torrare och varmare än den varit i mannaminne.

Vårblommorna avlöstes snabbt av sommarblommor, äppelblom, syrener och grönska. Man kunde nästan tro, att vi redan var inne i juli månad - och vi har väl aldrig badat i sjön så tidigt, som i år.

Blommorna på bilden ovan blommar för fullt nu. Azaleor och rhododenron i allahanda nyanser, men många av dem har redan vissnat ner.

                                               Bild: Purpurfläckig buskpion.

 En del pioner har blommat över. Det gäller att hinna med att föreviga några av dem.

                        Bild: Pioner, azalea och lite av varje.

                        Bild: Krägga Herrgård.

På Mors Dag firade vi rejält. Familjen gratulerade mig på min födelsedag, precis som jag önskade mig i vintras då jag fyllde 38 år, enligt mig själv.

Vi fick en fin dag vid Mälaren. Några sprang runt på gräsmattorna. En del badade och några njöt av skuggan under träden efter en festlig meny på Herrgården. Så trevligt! 

Vi brukar ju för det mesta ha "hemmester" i vår trädgård nuförtiden, med korta vändor till släkt och vänner.

- Precis som våra föräldrar på sin tid, säger vi och skrattar åt att vi blivit så lika dem.


Nu önskar vi oss ett fint sommarregn, men det dröjer säkert ...