På fruktplantagen

Igår var det en vacker, solig vinterdag. Idag är det snöväder och Åke är ute och skottar i trappan upp till stora vägen;

Jag återvänder en stund till Malaysia och Penang, för tio år sedan.

Resan var bestämd flera månader i förväg, men vår familj kunde inte ana, att min far ganska oväntat avslutade sina dagar i december - och att mor blev opererad i en höft strax efter nyår. Det kändes väldigt tungt!

Så väl ändå, att få veta i efterhand, att min bror, kusin Ulla-Britt och nära vännen Elsie tittade till mor ...

                      Bild: På fruktplantagen.

Denna januaridag var vi några stycken i familjen, som åkte till en stor fruktplantage i bergen. 

Solen gassade! Vi fick låna stora solhattar.

- Fajmor Lilian! Var har du din fajfar? undrade lilla Ellen, då hon upptäckte att Åke inte följt med på utflykten.

                                         Bild: Ellen.

Vi fick bekanta oss med olika träd och buskar med främmande frukter. Vilket överdåd!

                      Bild: Johanna.

                      Bild: Fruktstund.

                   

Vad hade övriga i familjen för sig den här dagen för tio år sedan? Förutom bad! 

Det var visst bågskytte på stranden för Åke och ett par till.

Men idag är det som sagt snöskottning som gäller och jag skall väl snart gå ut.

Snön är än så länge fjäderlätt ...

För tio år sedan

Snön virvlar runt i luften och det är gråväder, men ett par nyutslagna orkidéer lyser upp i fönstret ...

                                  Bild: Hotell Mandarin Oriental.

Det var för 10 år sedan. Vi hade precis landat i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Trötta efter den långa resan steg vi in i taxibilarna. Åke och jag hade nämligen fått glädjen att få sällskap av våra barn med respektive och tre barnbarn på resan.

På hotellet föll ögonen direkt på ett sagolikt arrangemang av fräscha orkidéer.

                                  Bild: Tvillingtornen.

Vi turistade och såg bl. a de ståtliga tvillingtornen i närheten, men vi sökte ofta svalka inne i varuhusen.

- Titta spöken! sa Ellen skrämt, då kvinnor med burka passerade på håll.

Lilla Ellen, med sitt ljusa hår, väckte stor sensation överallt.

- Oh! sa de inför hennes exotiska uppenbarelse och vände sig om. "Alla" ville gärna känna på håret och ta bilder på henne.

Ellen förstod inte varför folk ville peta på hennes hår och fotografera henne - och hon gömde ofta ansiktet bakom händerna.

Det blev mycket lugnare för oss alla, då vi lämnade den stora staden och flög till Penang och fick komma till havet:

Och Åke och några till passade på att prova på "para-gliding."

Vi hittade vandringsleder -

och stötte på apor lite här och var.

                                  Bild: Teodlingar.

Vi åkte på smala serpentinvägar uppe i bergen och fick se tebuskarnas vackra grönska.

Chauffören sa med förvåning i stämman, då vi trevade efter säkerhetsbältena:

- Behövs inte! Det finns inga poliser här!

Nu säger jag lite för mig själv:

- Där borta i Malaysia har de säkert lika varmt som den gången - och nu surrar säkert luftkonditioneringen överallt, 

medan vi eldar i kaminen och gör allt för att få upp värmen här hos oss ...

Elvis och alla andra

I morse var det många fåglar i farten i fröautomaterna. En ekorre grävde i snön och fiskade upp frön med tassarna - och jag tänkte på vilket lugnt liv vi lever nuförtiden ...

Det började i Göteborg där jag bodde som barn. Det var ofta ungdomar, som sjöng ute på gatorna och vi barn härmade en och annan strof som vi hörde.

En dag kom någon och sjöng på Bill Haleys "Rock around the clock"  och vi tog genast till oss de lockande rytmerna och orden och sprang glada runt och sjöng:

- Rock! Rock! Rock!

I slutet på 1950-talet gick jag på en realskola i Uppsala; Uppsala högre elementarläroverk för flickor.

Det stora trätoämnet på skolgården var vilken rocksångare som var bäst. Var det Tommy Steel eller Elvis Presley?

De flesta höll på Tommy Steel i min klass. Jag satsade på Elvis, trots att jag inte visste något om honom, förutom att han var mörkhårig.

Ett par flickor i klassen var riktiga fans till Tommy och de brukade sjunga hans låtar på skolgården. Det kunde även vara Paul Ankas låtar och en del andras. På köpet lärde de sig engelska glosor och uttryck, som de hade stor nytta av på de engelska proven;

Och vi övriga tyckte nog att det var ofattbart!

                      Bild: "Happy Birthday to you" och "Imse vimse spindel."


Idag frågade jag Åke om han hade några minnen från den där tiden och han sa:

- Vi killar stod bara bredvid och tittade! Det var ju rena hysterin!

- Javisst! sa jag.

Men så här i efterhand var det väl ett ganska oskyldigt nöje för de flesta, tänkte jag, men

vi fyrtiotalister har nog fått lite "rock" i blodet, som vi aldrig blir av med ...

Pannkakor

Solen glimmar fram, men snön ligger kvar i vita drivor och Åkes snöslunga fungerade, som den skulle igår.

Jag började plocka bort ljusstakarna i fönstren och alla julsaker, som kommit fram lite här och var. Idag skall jag packa ner allt på sina platser.

Det är bara julgranen på altanen, som får stå kvar ett tag till ...

I söndags ringde jag till Kerstin, som jag lovade då hon var här. Hon berättade att storasyster Ellen höll på att baka.

- Men jag får inte använda ugnen, sa Kerstin.

- De kanske är rädda att du skall bränna dig, sa jag.

- Ja, men jag får steka pannkakor!

- Så fint att du kan det, sa jag.

Det blev ett riktigt trevligt samtal.

                      Bild: Innan snön kom! Kerstin med småkusiner.


Då vår Daniel växte upp tyckte han att det var roligt att steka pannkakor. En dag kom han hem från skolan och berättade vad som hänt i skolköket.

- Jag och en tjej i klassen skulle steka pannkakor, men jag fick inte prova, för hon trodde att hon kunde bäst.

Glad i hågen berättade han sedan om vilka fina pannkakor han klarat av att göra.

- För hon visste ju ingenting! utbrast Daniel.

Och jag, som sällan tyckte att jag lyckades att lära mina barn något väsentligt ...

En sås-dag

Snö, snö!

För några dagar sedan bläddrade jag i ICA almanacka, 2015.

Att stå och gå mycket kan vara lika bra för hälsan 

som att gå på gym två gånger i veckan.

Även hushållsarbete räknas så släpp datorn och städa mer!

- Ok! Det låter bra, tänkte jag ...

                                  Bild: Knut vid min dataplats.

I morse provade jag på att åka buss från Horndal till Avesta. Jag skulle byta en present och det snöade.

Jag satt på bussen och kände mig glad att kommunen satsat på en del avgiftsfria busslinjer. Bra för alla och för miljön!

                                  Bild: Konrad och Rut på sjörövarskeppet.

På hemvägen läste jag följande rader på mobilen:

Rut: Jag tycker att det borde finnas en såsdag. Jag tycker hela världen borde ha ett möte och bestämma när vi ska ha såsdag.

Theresia: Vad gör man på en såsdag?

Rut: Då lagar kockarna en sås som man äter till middag.

Theresia: Vad ska det vara för sås?

Rut: Vilken som helst. Bara den är jättegod.


Jag sken upp där jag satt och log åt Ruts ljusa idé  - och tänkte för mig själv:

- Idag har jag haft en riktig såsdag. Jag har väl såsat mest hela tiden -

men det blev en fin promenad i den mjuka snön till och från affären och till och från bussen.

Får se om det blir någon sås till middagen, förresten ...

Glädjeämnen

Än ligger snön kvar på marken ...

I förrgår stod Åke och jag och tittade på "bamsefåtöljen", som vi köpte för några år sedan. Den har aldrig riktigt fått plats i det här huset.

Åke drog plötsligt iväg med fåtöljen och placerade den framför kaminen - och vi satte den beige soffan på tvären - och tog bort mellanskivan i köksbordet. Hm!

                      Bild: Jul i Lindesberg, 2007.

Julen 2007 invigde vi fåtöljen och sofforna. Mor Rut njöt av den mjuka fåtöljen och lilla Kerstin tog ofta sin tillflykt till henne med en bok i handen.

Mor gillade att vara med på allt! Det verkade aldrig, som om hon blev trött av att träffa sina nära och kära.

- Varför skall jag sitta hemma och bara vara rädd om mig? Man får väl försöka att leva medan man lever! sa hon bestämt, men med glädje i rösten.

                     Bild: Grillby, juni 2007. 

- Jag hoppas att jag får veta vad ni gör, när jag inte längre finns mitt ibland er, sa hon en gång sent i livet.

- Ja det får du säkert! Fast bara sådant som är trevligt! svarade jag den gången.

Och idag fladdrade tankarna iväg till glädjeämnena nuförtiden -

som Kerstins födelsedagsteckning till mig den 4 januari, med nästan hela tjocka släkten avbildad -

och lilla Ruts teckning med morfar Åke, som hoppar högt i det blå -

och Konrads fina väska med många finesser ...

Så fint!

Vad gör du?

I morse var det nysnö på marken och vitt överallt -

men i nyårsskiftet såg det ut, som om en guldskatt låg gömd i skogen ...

                                   Bild: Isen låg tjock!

Våra barn med familjer var på besök några dagar och vi roade oss på olika sätt.

Vi vuxna turades om att ordna med mat och packa diskmaskinen -

och jag gick ut och hälsade på barnbarnen, som hade byggt en koja bland granarna.

- Farmor, vad gör du på dagarna när vi inte är här? undrade Kerstin.

- Ja, det kan man undra, sa jag och försökte att berätta om mina nöjen till vardags. Det verkade nog inte så övertygande!

- Du kan ringa till mig, sa Kerstin tröstande.

- Mormor, du kan ringa till mig med, sa Rut.

Konrad log och nickade.

Så glad jag blev!