Gränser

Idag säger jag till mig själv:

- Roligt att få vara med, även om allt inte är så lätt.

Igår var jag till banken med grabben, som jag varit god man för under närmare ett års tid. Han fyllde 18 år och det var mitt sista uppdrag med honom.

I och med hans födelsedag så är han myndig och skall vara redo att stå på egna ben.

Det kändes ganska oväntat, konstigt nog, som om jag varit en fågelhona, som helt plötsligt får se att ungen trillat ner på marken ...

På tal om fåglar, så var det rena vårdagen då jag var på väg till Horndal sist. Änderna myste gott i solen.

Och jag fick energi! Jag släpade ut en stor matta i snön och satte igång och piskade och vände och vred.

- Vad har hänt nu då? utbrast Åke, som hämtade in ved.

- Ja, det kan man undra, svarade jag. Men nu är det vår!

Fast idag är det mer som en vanlig vinterdag igen.

En pimplare, som vi ofta ser, roar sig med att sitta på isen nedanför oss och vi tror att han får napp;

Men vi har roat oss med att gå iväg till Kulturforum och se Horndalsrevyn "På gränsen."

                      Bild: Regissören David Johansson t.v.

Det var både roligt och tankeväckande att få en lokal tillbakablick på året 2016 och sist men inte minst, att få se alla kända och delvis okända förmågor från trakten showa loss.

                                           Bild: Horndalsrevyn 2017. Bussen.

Inslaget om gratisbussen var riktigt rolig och det är ju illa att Åke och jag inte tar chansen att ta oss en tur till stan ibland -

alldeles gratis (sånär som 30 kr för att få ett busskort) ...

Minnen för livet

Idag var det rena vårvädret ute, med takdropp, gråvita moln och en och annan klarblå glugg i skyn ...

I skymningen hade himlen antagit varma toner och jag stannade till en stund vid Hjulet innan jag åkte vidare till affären.

Den stora julgranen vid Hjulet var borta och det visste jag ju redan. Men jag saknade julljusen.

En dag då jag passerade Hjulet kom jag väldigt lägligt.

"Vår" julgran var på väg bort och jag hann få se hela förloppet. Det kändes som om allt var förbeställt för min räkning, så att jag kunde berätta om det för Åke lite senare.

Så kan jag uppleva det, då det händer något oväntat, trevligt eller vackert.

Den femte januari var vi på väg hem från Branäs. Åke körde genom det vackra vinterlandskapet och jag dribblade med mobilen.

En vidunderligt stor regnbåge, som väl rättare sagt var ett halofenomen, visade sig plötsligt i all sin märklighet.

Jag tror jag sa:

- Ett minne för livet! som svärmor Marta brukade säga på sin tid.

                      Bild: Mor, far, Marta med lilla Johanna, Rune. Kungsängen, 1981.

Ett minne för livet!

                      Bild: Kristina, Tobias, Daniel med farmor Marta. Horndal 1981.

Och nu är lördagskvällen redan här och det är riktigt mörkt därute, men vi närmar oss våren och alla julljusen i vårt hus får väl plockas undan någon dag ...

De första dagarna på året

Igår var det gråväder, som övergick till snöfall och skumrask. Jag avskyr sådant väder, speciellt som Åke och jag var ute med bilen och åkte då;

Men idag fick vi se solen glimma fram en stund bakom skogen och tofsmesen sjöng lite extra fint ...

Jag är väldigt ljusberoende och gillar att dagarna blir allt längre och ljusare.

Samtidigt vet jag, att några andra gillar höstmörkret och menar att vårljuset sticker i ögonen.

I början på året var Åke och jag med familjen i Branäs. Tänk att det kunde bli av!

Snön lyste med sin frånvaro de första två dagarna, men snökanonerna tuffade på och sprutade snö i backarna.

Efter ett par dagar föll det iallafall massor med snö, som alla slalomåkare längtat efter.

Våra yngsta barnbarn, Knut och Sofia, imponerade storligen på oss. De är bara drygt fyra år gamla nu och kan redan slalomåkningens grunder;

Och de klarar av att hålla balansen och de vet hur man studerar en pist-karta. Där ligger man i lä!

Åke och jag nöjde oss med att promenera med skidstavarna som säkerhet.

Så gott det var att sedan komma in i husvärmen och se vad dagens matansvariga dukat fram åt oss.

Den fjärde januari fyllde jag år, ingenting jämnt eller så, men väcktes av Åke, som viskade:

- Jag tror att du får vänta med kaffet. Du får låtsas att du sover.


Och jag blundade och hörde prat, trampet av fötter och sång, samtidigt som jag hörde Knut ropa högt:

- Jag vill också ha paket!