Dagmamma

Idag hänger regnet i luften och jag skall väl passa på att städa i huset, eller så ...

Den 29 maj fyllde vår Daniel 40 år och jag undrar hur det kan stämma. Själv är jag i stort sett bara 40 år, jag med.

Samma vackra försommardag som Daniel föddes på Karolinska sjukhuset i Solna, kom Kerstin med sin nyfödde son Jonas in på samma sal, som vi. Vi blev goda vänner Kerstin och jag - och vi höll länge nära kontakt med varandra.

                      Bild: Daniel, Åke och Kristina. 1974.

Fyra år senare, behövde Jonas ibland en dagmamma. Jag var hemma med våra barn, så jag kunde hjälpa till, då Kerstin arbetade. Jonas och Daniel gillade varandra!

De brukade börja med att springa runt, runt i lägenheten då de möttes och då var det ett skrikande och skrattande. Sedan satte de igång att leka, väl våldsamt ibland.

- Vilka inneboende krafter, konstaterade jag.

Kristinas fina leksaksspis användes inte alltid, som en spis att koka mat på. Den blev ett hus med förråd att lasta in tågskenor och andra grejer i.

Men emellanåt satt de små pojkarna och diskuterade med varandra i lugn och ro. Daniel sa:

- Vi är människor vi, Jonas.

Ibland ritade, målade och pusslade de i lugn och ro och man kunde tro att de alltid var lika stillsamma - och de fantiserade om att bli taxikörare!

En dag var det ovanligt tyst ifrån dem, jag hörde bara några små fniss från vårt sovrum. Jag anade oråd och tittade in till dem. Oj! Hela rummet var fullt av små, små skumgummiflingor och pojkarna skuttade runt i alltihopa.

- Men vad gör ni? ropade jag. De hade skakat ur hela innehållet från en trasig kudde.

Snabbt som ögat försvann de in under dubbelsängen och det blev alldeles tyst från dem - innan de försiktigt lyfte på överkastet och tittade upp emot mig med två runda ögonpar. De ögonen glömmer jag aldrig!

Jag förmanade dem riktigt allvarligt och började sedan dammsuga och städa i rummet. Pojkarna rullade in sig i en filt och så satt de där och kikade tysta på mig, då jag körde runt. Mitt hjärta kunde inte annat än smälta - mitt i eländet!

Och ibland lekte de kungen och Silvia!

Vi skulle åka på bröllop och jag hade klätt mig fin. Daniel tittade på mig och sa med värme och beundran i rösten:

- Mamma, nu är du lika fin, som Silvia!