Detektiver

Häromdagen träffade jag en äldre dam som sjungit i "Barnens brevlåda" på radion en gång i tiden. Hon och kamraten hade fått varsin tvåkrona ur Sven Jerrings hand, som tack. Det programmet brukade jag lyssna på, då jag var liten ...

Någon gång, 1954 tror jag, var det en väldigt spännande radioföljetong, som inget barn ville missa. Det var berättelsen om Mästerdetekiven Blomqvist, Astrid Lindgren, som var veckans höjdpunkt.

Vi barn inspirerades av följetongen till att leka detektiver och det hände att vi smög på personer, som vi tyckte såg mystiska ut. En gång såg vi en man, som gick och släpade på en punkterad cykel.

Bild: Johanna, Theresia och Stina (kamrat) i lektagen 1986.

Efter någon tid började jag och kamraterna - på vårt eget sätt - leka "Röda och "Vita rosen".

Leken var riktigt rolig! Vi var fem flickor, som delade upp oss i två lag. Jag och min kamrat Maud var "Vita Rosen" och Lisbet, Irene och Monica var "Röda Rosen". Vi var i vanliga fall goda vänner, men i leken blev vi varandras motståndare.

Maud och jag började med att gömma skatten, "Mumricken". Det var Monicas mammas brosch, som vi lagt i en plåtask. Det fanns många bra gömställen uppe på berget och nedanför huset. Vi sprang omkring med asken länge, tills vi skakat av oss det andra laget. När vi gömt asken ritade vi en karta som visade var skatten fanns gömd - sedan gömde vi kartan och gjorde en ny karta på var den var ...

Så där höll vi på, tills vi blev infångade av motståndarlaget och blev tvungna att lämna ifrån oss den sista kartan, som vi ritat.

Det blev mycket smygande och spring den där sommaren i Göteborg.

Nu skall jag skynda ut på en promenad i solen ...

Barn

Igår ringde Johanna till mig. Vi pratade en god stund om hennes studier och om lille Konrad (3 år). Som avslutning på samtalet, sa jag ungefär så här:

- Jag hade Stina, som dagbarn emellanåt. Så roligt det var med dig och Stina!

Du hade just fyllt fem år och sa till henne:

- Om du ser en död mask, så får du inte trampa på den, för då kan den bli ändå dödare ...

Du undervisade lillasyster Theresia 1 år ur din Mullebok.

- Theresia! Björk, bok, ek, björk, bok, ek ...
  
Du sa till Stina:

- Hon lär sig av oss vuxna! 

                              Bild: Theresia, storasyster Kristina och Johanna.

En dag frågade jag dig:

- Vad skall du bli, när du blir stor?
- Mamma!
- Vad roligt, sa jag, då kan vi hälsa på varandra.
- Då kan barnen leka och vi stora prata, svarade du.
- Ja, sa jag och skrattade.
- Det är ingenting att skratta åt.

Johanna frågade mig i telefonen:

- Förklarade du för mig, varför du skrattade den gången?

- Nej, det tror jag inte! Du fantiserade ju så mycket - men jag kan förklara det nu, om du vill.

Skratt!

Brev

Idag har jag haft mycket för mig! Först var jag hos min nya hårfrisörska ...

När min mor arbetade hos en familj, som husa i Stockholm, kände hon sig omodern. Hon bestämde sig för att permanenta håret och göra sig fin. Några dagar senare skulle hon träffa min far, som hon hade sällskap med. De skulle träffas hos fars moster Agnes en söndag, hade de bestämt i förväg.

När far dök upp och fick se min mor, med sitt nypermanentade hår, sa han med illa dold besvikelse i stämman:

- Vad har du gjort med ditt vackra hår?
- Jag har permanentat mig. Jag vill inte gå i de fina salongerna och vara omodern, svarade hon.

Min far rynkade på pannan och tittade knappt på henne den gången. Då han sa adjö blev det ett kyligt avsked. Min mor tänkte, att nu blev det väl slut mellan oss.

Ett par dagar senare kom det ett brev från far till henne. I det brevet bad han om förlåtelse för sitt beteende och han bedyrade, att han fortfarande hade henne kär.

Min käre far fick allt lära sig, att mor var en självständig flicka den gången, och hon skulle så förbli.

                               Bild: Mor Rut, far Bertil och jag. 1943.

Vi har en hel låda med brev, som min mor sparat genom åren, som jag tagit hand om. Några av brevbuntarna har röda, blanka band med knutna rosetter omkring, och dem har jag svårt att tänka mig att knyta upp.

Det finns andra brev också, utan band. De kommer från farmor, mormor och morfar bl a. De skall jag däremot kika i någon gång ...

Mormor

Jag upptäckte häromdagen att de fina lakanen, som jag och Åke fick i lysningspresent år 1969 borde tvättas. De har gulnat i linneskåpet! Jag skall tvätta dem och hänga ut dem i solen till våren och använda dem ...

Mormor Hulda var sällan ute och reste, eftersom hon och morfar hade ett jordbruk att sköta om; Men hon åkte till Småland några gånger, för att hälsa på sin familj.

- Det var som om solen gått ner, brukade min mor Rut säga, innan hon kom hem igen.

                       Bild: Morfar Hjalmar och Mormor Hulda 1906.

Mormor var i 80-årsåldern, 1960-talet, när hon började resa lite oftare. Mor hade tagit körkort och kunde hämta henne i Flen, där mormor bott sedan hon blev ensam.

Min familj bodde i Grödinge och mor och far arbetade i veckorna, men på julen och sommaren var mormor Hulda ofta hos oss. På det sättet fick min bror och jag lära känna mormor lite bättre än vi dittills gjort.

Jag minns hur liten och nätt vår mormor var. På kvällarna satt hon på sängkanten och löste upp sin hårkorg och långa hårfläta, innan hon som ett litet barn lade sig för att sova, med det krusiga änglahåret utspritt på kudden.

Mormor spred även visdomsord omkring sig. Hon kunde vara tyst länge, men så kom det någon klok kommentar:

- Man skall aldrig klaga över pengar, desto fattigare blir man.

- Man skall aldrig flytta från höken. Han sitter på flyttlasset.

På dagarna kopplade mormor av med att virka lakansspetsar. Utan glasögon! Det blev tjocka rullar med spetsar. Jag undrade, hur hon lyckades med konstverket.

På lysningsdagen, blev jag så glad och rörd, när paketet öppnades och jag fick se de fina lakanen. Jag kände genast igen spetsarna!

Mormor var inte med, men hon hade lämnat sina virkade spetsar till mor. Mor hade sytt överlakan och örngott, som hon sytt fast spetsarna på. Hon hade även broderat vita monogram.

Jag har försökt att vara försiktig med lysningspresenten genom åren ...

Uppland

Igår var det - 22 grader och sol. Idag är det snö i luften och 5 grader minus. Åke ser fram emot att ta fram den nya, fina, gula snöslungan. Jag planerar att använda min kycklinggula dammsugare och städa i huset.

I Uppland var det stora, gula sädesfält och en väldig himmel ...

När min familj flyttade ifrån Tierp och kom till Almunge 1958 fick jag börja på en ny realskola, Uppsala Högre Elementarläroverk. Det var en flickskola med 900 elever.

                    Bild: Klass 1:4a, Samrealskolan i Tierp. Jag sitter längst till vänster.

Det var en chock att komma till den "enorma" skolan i Uppsala och upptäcka, att jag låg efter i vartenda ämne. Klasskamraterna hade börjat i realskolan efter femman, jag efter sjätte klass. Där låg väl en del av förklaringen!

                   Bild: Klass 4:5c i Uppsala. Jag sitter längst till vänster.

Varje morgon, även lördagar, småsprang jag till järnvägsstationen. Jag skyndade förbi hembageriet på vägen. Där stod bagaren i fönstret och vinkade med sina mjöliga händer åt mig och alla andra, som kom förbi.

På stationen stod rälsbussen och väntade. Föraren tittade noga efter att alla hunnit med, innan han startade färden mot nästa station. Tack för det!

Min far hade fått tjänsten, som kommunalkamrer i Almunge. Det hade varit hans mål med studierna en gång. Ett av alla hans projekt i sitt arbete var att arbeta för ett ålderdomshem, Lillsjögården, och marklägenheter för äldre. Han brann verkligen för uppdraget!

För ca 10 år sedan pendlade vår dotter Johanna från Uppsala till Almunge för att arbeta på Lillsjögården en period. Inte visste hon, att hennes morfar hade engagerat sig i det bygget en gång. Så märkligt!

Det var fantastiskt att kunna berätta om det för henne; Och väldigt roligt att hennes morfar och mormor, fick höra om det ...

Axel

Tänk så många nyheter, som flödar fram i våra dagar ...

När min farfar lyssnade på radion, då det var nyhetsdags, skulle det vara knäpptyst. Det handlade inte om många minuter, men så svårt det var att inte börja prata, när man var liten.

Farfar hette Axel, Fredrik Pettersson och föddes den 6 maj 1887 i Lilla Malma. Vad jag vet har vi inga foton på honom, som barn, men det finns ett från tiden då han gifte sig med min farmor. Han ser så stilig ut!

                                        Bild: Axel 22 år.

Farfars far, hette Per Erik, Ersson 1838 - 1919.
Farfars mor, " Maria, Katarina Jonsdotter 1845 - 1925.
De fick sex barn, den yngste var min farfar Axel.                                   

År 1909 gifte sig min farfar med Lydia i lilla Malma. De fick Justus samma år och min far Bertil 8 okt 1919 i Sköldinge. När far skulle fylla 10 år (1929) flyttade de till eget hus i Eneboga.

När farfar fyllde 60 år var jag drygt 4 år och det var en strålande kalasdag. Farmors systrar Agnes och Tilda var där och fars kusin Inez m fl. Farbror Justus hade en kamera, som förevigade den fina vårdagen.

                   Bild: Jag, farmor, farfar, faster Birgit, farbror Justus, far och mor. 

      Bild: Kring bordet sitter från vänster: Agnes, far, farfar, farmor, Tilda och jag.
     Bakom min far står Birgit, Inez, mor och ? I gräset sitter Bernt med son.

Något år senare kom min familj till farmor och farfar en sen kväll med tåget från Göteborg. Farfar hade gått och lagt sig. Jag sa förvånat:

- Men, farfar har du gått och lagt dig? Vi kommer ju nu!

Jag glömmer aldrig hans försök att förklara sig, hans leende och roade min ...

Sommarfest

Visst har jag varit med på fester lite då och då, men Martas och Runes fest var något utöver det vanliga ...

Min svärmor Marta närde länge en dröm, att få bjuda sina syskon med familjer till Horndal. I mitten på juli 1985 blev det av. Åke och jag och barnen åkte upp några dagar i förväg för att hjälpa till med förberedelserna. Olle och Tord anslöt från Laxå.

Dagarna efter bakades det och nya bryggan monterades och förankrades i strandkanten. Marta stekte köttbullar i massor. Altanen städades och dukningen förbereddes. Åke och bröderna borstade 15 kg potatis.

På fredagen 12 juli, sen eftermiddag, kom bussen med nära och kära från Sölvesborg - lagom till middagen på altanen. Kvällssolen värmde!

Hela tomten blev snabbt, som en campingplats med tält och folk och Martas bror Göran hade med sig en gris, som helstektes på stranden, dagen efter.

Våra pojkar Daniel och Tobias ordnade med tipspromenad.
En av frågorna var: Vilken fågel är flytfågel?

1. Bofink  X. Gummianka  2. Talgoxe

Den frågan gick de flesta bet på, eftersom de drog slutsatsen att pojkarna stavat fel. Så många glada skratt det blev, när släktingarna kom på att det var gummiankan, som var en flytfågel.

På söndagen åkte bussen hemåt igen. Vi hade badat, ätit, sjungit och haft trevligt, med alla glada ...

                    Bild: Avresedags!

På måndagen kom spöregnet!

Vårdräkten

Idag lyser solen in lite grand, men i garderoben är det kyligt. Där föll ögonen på en dräkt, som förfärdigades 1968. Åke tyckte, att jag skulle börja använda den igen ...

Den våren var Åke och jag nybekanta. Han bodde i Avesta och jag bodde åter hemma i Grödinge. Det var praktiskt, eftersom jag hade kommit in på en kurs på Stockholms Tillskärarakademi. Där fick vi lära oss modellritning och tillskärning. Det var en späckad kurs och jag suckade nog - men en kvinna, lite äldre, sa till mig:

- Man får mer och mer att göra med åren!

Vi fick rita mönster efter eget huvud till en dräkt. Jag fick tag på cerise tyg, guldknappar och matchande foder, som efter mycket provande till slut blev en stilig vårdräkt. Kortkort kjol skulle det vara, högsta mode!
 

                                  Bild: Dräkten, som krympt i garderoben!

När våra dräkter var färdigsydda, fick vi promenera runt inför skolans rektor och lärare, som skulle betygsätta våra alster.

Innan kursen var slut hann jag börja sy på ett par kornblå yllelångbyxor.
Det blev ganska mycket tyg över. Min mor sa:

- Spara tyget!

År 1971 tog jag fram tyget igen och sydde en blå jacka med hängselbyxor till lilla Kristina ...

1989

Idag väntar jag på att solen skall komma ner på tomten. Då skall jag gå ut i solljuset och vinterkylan ...

Vintern 1989 var det en varm vinter enligt min almanacka från det året. Det var den varmaste vintern på 400 år! I kontrast till vårt klimat var det köldrekord i USA.

Jag och Åke bodde med våra barn i Lindesberg. Mina föräldrar flyttade till Lindesberg i samband med pensioneringen. (1984)

Januari. I brist på snö leker barnen i sandlådan.

Februari. Vi var i Horndal. Vi var ute på isen!

                  Bild: Tord, Johanna, Tobias, Theresia, Marta, Anne-Lie, Olle, Åke och Kristina.

April. Den 2 april, 5-årsdagen, ropade Theresia (T) kl halv sju på morgonen:

- Johanna vakna! Det är ju min födelsedag idag!

Juni. Kristina tog sin studentexamen och ganska snart flyttade hon hemifrån, till Norrköping. Så tomt det blev!

Juli. Vi hyrde ett hus i Visby. Åke, jag, Tobias, Johanna och Theresia åkte dit, med vår Toyotabuss, och mina föräldrar var med oss på resan. Det var värmebölja!

Augusti - Sept. Äppelmos och torkade äpplen, äpplen, äpplen  ... Åke hjälpte mig!

Oktober. T tappade sin andra tand i överkäken och lade tanden i ett glas med vatten.

- Nu sitter vi här och tittar på glaset, när pengarna kommer!

 Johanna och Theresia gick på skridskoskola.

November. Berlinmurens fall!

December. T var med mormor Rut och morfar Bertil till frälsningsarmén.
T var Lucia tillsammans med en äldre flicka. Daniel och Tobias frågade:

- Hade de två lucior?
- Det är det alltid - i alla fall när jag är med, svarade T.

Jul. Familjen firade jul tillsammans med mina och Åkes föräldrar och Tord, hemma hos oss. Julgröt hos min far och mor innan julmässan.

PS. Nu är solen här!

Tulipanaros

Det är lättare att säga tulipanaros än att faktiskt korsa en ros med en tulpan.

Igår hände något mycket speciellt! Jag satt och googlade på Duveled av någon anledning. Jag hade tanken, att jag skulle ta reda på avståndet mellan släktgården Duveled i Småland och Vaggeryd.

Hur skall man kunna förklara den märkliga upplevelsen, som det blev för mig? I stället hamnade jag på Youtube och fick se en film om morfar Hjalmars släkt, som en syssling till mig lagt ut.

Jag har alltid vetat, att min mor Rut hade en stor släkt i Småland, men eftersom hennes föräldrar Hjalmar och Hulda flyttade till Södermanland, 1914, så bröts de naturliga kontakterna med släkten. Visst brevväxlade hennes mor och far, men mor saknade ansiktena på sin stora, okända släkt. Det har även jag saknat!

                                        Bild: Mor Rut med kusin Gustav.

När min mor, blev mormor och farmor kramade hon sina barnbarn extra kärleksfullt. Hon kunde säga:

- Jag fick aldrig träffa mina mor- och farföräldrar. Det saknar jag!

Många gånger har jag hört mor berätta om morfars syster Johanna, som flyttade till Amerika 1890 och gifte sig med en svensk man.

Jag har hört mor berätta om Hjalmars bror Bengt, som var reseevangelist. Honom fick jag träffa då jag var barn och även hans fru Tora och dotter Ella.

På filmen får jag se många av släktingarna och jag blir glad att se mor Rut skymta fram där på slutet av filmen ...

Ved

Igår köpte jag en säck solrosfrön till! Jag undrar hur många ekorrar vi har, som vittjar fågelfrön? Idag är det fyra stycken som visar sig. En sitter ovanpå automaten och tippar ner solrosfrön till de övriga. I trädet sitter domherrar och andra småfåglar, som mest tittar på. Det är - 22 grader ute, så de behöver allt lite att äta allihopa ...

Kylan gör, att Åke har fullt upp med att hämta upp ved från vedboden och elda i kaminen.

Jag har många minnen av ved, framför allt från min farfar, när jag var liten. Åh, vad han fick arbeta med att hugga upp den och ta in vedträden i huset.

Så tänker jag på Åkes far Rune, som trivdes med att hugga ved och stapla upp den inför vintern. Ett annat nöje för honom, var att läsa böcker och tidningar.

                                     Bild: Marta och Rune. (1988)

När min familj bodde i Almunge, fanns det en man, som var ett riktigt original. Han "lånade" gärna av andra, i smyg. Det kunde vara gödsel, ved eller något annat.

Människorna i samhället visste om hur han var, men var alltid överseende.
Utanför ett hus fanns det en fin upplagd vedstapel, som ett runt mästerverk, såg den ut. Varje dag i gryningen, tog mannen en vända dit och tog några vedträd, underifrån. Så småningom blev det ett hål inuti vedstapeln och hålet blev allt större.

Tidigt en morgon vaknade vedens ägare av ett illtjut utifrån. Han rusade ut och såg till sin häpnad två ben, som stack ut under den forna vedstapeln, som rasat ihop.

Inte hände det något, för det! Man plockade bort vedträden och hjälpte upp den gamle mannen, som lite slokörad fick gå hem till sig igen ...

Släktträff

Så lätt det är att komma ifrån sin släkt, om ingen försöker att hålla ihop den ...

När Åkes mormor Olga och morfar Rudolf avslutat sina dagar, tog yngste sonen Lennart ett trevligt initiativ. Han tyckte att det var viktigt att hålla ihop syskonskaran och dess familjer och drog igång en stor släktträff. Året var 1975.

Vi bodde i Kungsängen på den tiden och våra barn Kristina (5 år) och Daniel (2 år) var med oss till Sölvesborg, där festen skulle gå av stapeln, i mars.

                     Bild: Släktträffen år 1975. (Valjeskola)

Det var ett ypperligt tillfälle att få bekanta sig med släkten, speciellt för oss som var "ingifta". Alla Olgas och Rudolfs barn (10) var med på festen.

Olgas syster Anna var hedersgäst och sitter i mitten längst fram. Bakom henne sitter syskonen. Från vänster:
Hasse, Allan, Göran, Marta med Daniel i knät, Karin, Pelle, Nisse och Lennart.
Bakom Marta (till höger) står syskonen Rut och Owe.

Det blev en trevliga fest - med mat, musik, lekar och lotterier ...

                                Bild: Rut broderade släktträffstavlor till lotterierna!

När vi skulle åka hemåt sa Lennart till oss:
- Kom och hälsa på mig i sommar. Jag har plats för er!

Vi nappade på den inbjudan och åkte till honom den sommaren. Det var en solig, trevlig vecka vi fick uppleva med honom. Det blev storbak i hans bagarstuga med Lennarts syster Rut och dotter Kerstin, samt Owes fru Marta - och många utflykter i den vackra blekingenaturen.

Inte visste vi att det var sista gången, som vi träffade Lennart. På hösten omkom han så oväntat.

                    Bild: Släktträffen år 1984.

Släktträffarna pågick i många år, vart tredje år träffades alla igen.

                    Den sista släktträffen ägde rum år 2002. 

Den gången hade alla en namnbricka på sig!               

Värmebölja

I morse, när vi satt vid frukostbordet, kom vi att prata om olika platser vi bott på. Åke berättade om Lesjöfors, där hans familj bodde en kort tid. I slutet på vårterminen 1959 åkte han med klass 8 på skolresa till Göteborg och Köpenhamn. Det var en innehållsrik resa! Vid samma tid flyttade Åke och hans familj till Avesta ...

Min familj bodde på den tiden i Almunge och jag hade sommarlov. Den sommaren fick jag ett sommarjobb i Göteborg. Det var fru Svensson - som vi alltid sa - och hennes man, som bodde i samma uppgång som vi en gång, som skaffat en frukt- och godisaffär i det nybyggda bostadsområdet, Biskopsgården.

Det var inte många kunder, som kom till affären den sommaren. Många av husen runt omkring stod fortfarande obebodda och det var värmebölja. Jag försökte fördriva tiden med att försiktigt läsa i veckotidningarna, samt äta på en och annan godsak och frukt i affären. En dag sa fru Svensson, som alltid var vänlig:

- Åk ut till havet och bada i stället!

Jag lydde rådet och tog spårvagnen till havet. Näset? Där satt jag i solhettan och njöt av bad och sol, så gott det gick. Överallt kröp getingar!

På de solvarma klipporna stod det transistorapparater bredvid var och varannan filt. Musiken dånade över klipphällarna. Det var ett populärt nöje, på den tiden. När jag kom tillbaka till stan igen, var jag blossande röd i skinnet.

Min mor hade kontakt med fru Svensson i många år. Ibland hälsade hon på hos oss. En gång fick mor ett handarbete, som present av henne. Det var ett handarbete med ytterst fina trådar, som skulle kräva mycket av mor att brodera och färdigställa. Jag hörde, att hon suckade inför uppgiften!

Men tavlan blev färdig så småningom och nu hänger den i vårt stora rum. Jag beundrar elegansen varje gång jag tittar på den.

Frön

Det är många trappor i vårt hus. Fjorton trappsteg ner från mellanvåningen till bottenplanet och fjorton steg upp till övervåningen. Så bra med lite motion!

Varje gång, som jag går ner längst ner i huset, så tittar jag på de vintervilande växterna i fönstren. De ser ut att må ganska väl, men utanför fönstret ser det värre ut. Rododenronbuskarna ser frusna ut, med bladen hängande rakt ner.
Jag undrar om de skall klara sig, även denna vinter, trots att en del kvistar är knäckta av snön.

För ganska många år sedan, såg jag hur min svärmor Marta skötte om sina fröplantor. Hon hade skickat efter Rododenronfrön från England, som hon med stort tålamod drev upp. När vi kom och hälsade på en gång på vintern, så var lamporna tända över de pyttesmå plantorna, som växte i en låda med jord. Det såg ut som ett omöjligt projekt den gången.

Det kunde tyckas vara omöjligt, men med tiden tog de små plantorna sig och blev till små buskar. I många år har vi kunnat glädja oss åt buskarna som växt upp i trädgården.

Idag längtar jag efter att åter få se Rododenronbuskarna blomma ...

Släktfoto

Idag har det krupit in en talgoxe på den inglasade altanen igen. Den vill tydligen inte bli utmotad i kylan och snövädret, så vi får försöka igen om en stund ...

På kortet nedan finns det spår av snö och de är varmt klädda allihopa. Tavlan har nästan alltid suttit uppe på väggen i mitt barndomshem. Fotot är taget framför släktgården Duveled i Småland. Jag kommer inte ihåg alla namnen, som min mor Rut berättade om en gång. Bara några enstaka!

                      Bild: Min morfars far Gustaf fyller 80 år. (1914)

Den äldre mannen som sitter i korgstolen är Sven, Gustaf Isaksson (3/3 1834 - 8/3 1920). Hans fru hette Christina Magnusdotter (13/12 1836- 8/12 1909).

Längst upp till vänster står sonen Johan född 1863.
Sonen Bengt (1875 - 1962) Han står på plats sex från vänster högst upp.
Längst till höger står sonen Georg (1883 - 1969)
Bredvid honom till vänster är sonen Hjalmar (29/5 1878 - 12/5 1950) Min morfar!

Det fanns en dotter i familjen, som hette Vilhelmina (f 17/1 1865).
En dotter hette Johanna, Elise (f 5/11 1869). Hon flyttade till Amerika och gifte sig där. Finns systrarna med på fotot? 

Min mormor Hulda står till vänster om morfars bror Bengt.

Den lilla flickan med toppluvan, stående längst fram, är min moster Anna född 10/7 1910. De äldre syskonen Erik och Elin var säkert i skolan.

                            
Igår ringde jag till en av mina kusiner som släktforskar. Hon är dotter till min moster Anna! Vi skall studera kortet tillsammans någon dag och se vad vi kommer fram till.

PS. Nu är talgoxen ute i det fria igen, tack vare Åkes lock och pock ...

Vera

Åh, vad det biter i kinderna, det är minus 16 grader idag ...

Ändå är det ingenting mot kylan och snömängderna vår-vintern 1966 i Dals-Långed där moster Vera och småkusinerna bodde. Det var massor med snö och bortåt 40 grader minus en lång period och jag bodde hos dem.

Tack vare att jag fick bo hos Vera, kunde jag få en reservplats på yrkesskolan i Steneby. Jag fick därmed gå på kurser i smide, träslöjd, småslöjd, korgflätning, halm och borstsarbete. Det var allt tur för mig!

Hemma hos kusinerna var det mycket pappersdockor som gällde. Jag fick beställning både av kusinerna, som deras kamrater. Roligt var det!

En dag när jag kom hem från skolan, hade min moster börjat sy på en dräkt till mig. Jag hade tyger, som legat länge och bara några dagar senare var dräkten klar, med foder och allt. Jackan hade blå och vita rutor och kjolen var blå. Den dräkten hade jag glädje av i många år sedan.

                                      Bild: Moster Vera, mor Rut och jag. (1943)

En dag hittade jag ett foto på min moster, min mor och mig från Mårten Krakows gata i Göteborg.
 
Så som Vera såg ut som ung, har hon alltid sett ut för mig. I somras bjöd hon på ett fint 90-årskalas.

Leendet har alltid varit speciellt, trots att hon blev änka i unga år. Kära moster!

Språkkunskaper

Ibland tänker jag på vad ringa kunskaper, ändå kan bli till nytta och glädje ...

När jag fick arbete på S:t Görans sjukhus (1964) fanns det personalbostäder på området. Det var praktiskt att få bo där, eftersom man ofta hade oregelbundna arbetstider.

När min första rumskamrat flyttade, ordnade jag och min arbetskamrat Liisa att vi fick dela rum. Hon kom från Finland och hade svårt med svenskan, men hon hade läst en del i skolan. Jag trivdes med Liisa och jag tyckte det var roligt, att hjälpa henne med det svenska språket. Hon försökte i gengäld lära mig några finska ord.

 
På våren 1965 fick jag en praktikplats på arbetsterapin på samma sjukhus, psykiatriska kliniken. På hösten började jag på Klingstaskolans yrkeskurs i vävning.

Liisa och jag försökte att hålla kontakten med varandra genom åren, men med tiden tappade vi bort varandra.

Efter många år (1990-talet) fick jag ett ärende till ett demensboende, då jag oväntat fick användning av det finska språket.

Personalen bjöd mig på kaffe. Jag kom då att sitta bredvid en boende med sitt ursprung i Finland. Jag hade glömt de flesta orden från finskan, som Liisa lärt mig, och han hade säkert glömt sin svenska, tänkte jag.

Jag räknade upp de få finska ord och siffror, som jag fortfarande kom ihåg för honom. Mannen började skratta och nästan gråta.

Jag blev alldeles överrumplad! Personalen tittade frågande på mig och jag sa:

- Jag pratar finska med honom ...

Förlåtelse

En kväll satt några av barnbarnen och tittade på den tecknade filmen Trassel, när Nils (6 år) vände sig om till mig och viskade:

- Ett tips mormor, han dör inte på riktigt!

När jag arbetade på Sankt Görans sjukhus 1964 och en bit framåt, som sjukvårdsbiträde, vakade jag var åttonde vecka. Det var en riktig utmaning!  Med jämna mellanrum kom nattsköterskan, som hade ansvar för flera avdelningar, och gick runt till salarna tillsammans med mig.

En "vakvecka" hade vi flera svårt sjuka, som behövde tillsyn mest hela tiden. Jag försökte att ta tid med dem, så bra som jag bara kunde. Jag ordnade med kuddarna och försökte trösta ...

En man låg mest i dvala, men en natt vaknade han till och frågade mig:

- Tror du, att det kan finnas förlåtelse för mig? Jag har varit så hård i mitt liv mot min fru!

- Ja, jag tror att det finns förlåtelse. svarade jag.

Jag har aldrig glömt dilemmat, som jag hamnade i den gången. Det var så strikt allting på den tiden och man kunde absolut inte säga vad som helst - och de anhöriga hölls på avstånd.

Då, mitt i natten, ringde telefonen och jag svarade snabbt. Det var frun till den svårt sjuke mannen, som inte kunde sova pga oro. Jag sa till henne, fast jag inte visste om jag fick säga det:

- Kom hit!

Jag kände att det var rätt, men samtidigt kände jag mig orolig för vad nattsköterskan skulle säga om min självsvåldighet. När hon till sist dök upp förklarade jag hela situationen för henne. Hon nickade och log. Tack och lov!

På det sättet fick det gamla paret träffas och tala ut.

Det blev ett oförglömligt minne för mig ...

Resa

I dag kunde vi läsa i tidningen om snöstormen, som lamslår Jerusalem. Här i Horndal är det lätta snöflingor i luften och ett beskedligt snötäcke på marken ...

För 20 år sedan när jag fyllde 50 år förstod jag, att jag skulle få en resa i present. Jag blev väldigt överraskad och glad att få en resa till Israel tillsammans med Åke.

Det var härligt, att få möta värmen i Eilat vid Röda Havet i januari. Där kunde vi bada och snorkla bland koraller och färgglada fiskar.

Några dagar var vi till en del turistmål, som hör till. Vi var på Masadaklippan, till Jeriko och Jerusalem. Reseledaren på bussen kunde svenska ganska bra och sa:

- När ni kommer hem skall ni få se att "Bibelen" har fått färg.

                                                 Bild: Träsnideri (olivträ) från Betlehem.


En dag tog Åke och jag bussen till gränsen till Egypten och hoppade av där. Vi promenerade genom tullen med våra pass. Gränsstationen var hårt bevakad, och det tog tid med passkontrollen, men de släppte in oss på området.

Åke och jag promenerade en god stund i sanden - inte en människa i sikte, bara några magra hundar - och stannade till vid palmerna nere vid havsstranden. Vi gick sedan in en vända på ett hotell i närheten - och höll på att inte hitta ut igen.

Efter någon timme i Egypten promenerade vi tillbaka till gränsstationen igen. Där var det samma kontroll av passen igen och alla kraftigt beväpnade soldater, som övervakade oss.

När vi kom tillbaka igen till vårt hotell, kunde vi pusta ut. Vi kände att vi varit ute på ett farligt äventyr ...

Eiffeltornet

I morse började jag leta efter några papper, som jag inte visste var de fanns.
Jag hittade dem till sist, men även gamla betyg och intyg från skolor och arbetsliv.

Från hösten 1963 och ett år framåt var jag dekoratör i Ludvika och Grängesberg, på modehuset Sallys. Där fanns det även en hattmodist, flera ändringssömmerskor och affärsbiträden.
 
Det hade säkert varit en alltigenom rolig tid i Ludvika, om jag inte arbetat även på lördagar och därmed inte kunde åka hem så ofta. Jag var dessutom van från dekorationen på PUB, att det fanns stora resurser att tillgå.

                              Bild: Dagens blickfång!

En gång skulle Sallys ha modevisning på Folkets Hus i Ludvika. Jag fick till uppgift att dekorera scenen. Jag hade pappark (70 x 100 cm) och färg till mitt förfogande.

Jag tänkte, att jag skulle göra ett Eiffeltorn som blickfång på scenen, eftersom en del av kläderna på Sallys kom från Balmain i Frankrike.

Först lade jag ut papparken på golvet i garaget, fyra ark på höjden och tre ark på bredden och började sedan skissa på tornet. Därefter fyllde jag i linjerna med svart färg och garnerade med guldfärg. Jag funderade länge, innan det kändes bra att skära ut tornet med pappkniven och spika fast läkten på baksidan.

Min chef Sally Eriksson föreslog att jag dessutom skulle göra några små träd. Hon skaffade fram hönsnät, som jag formade till trädkronor och satte på stativ. I hönsnätets håligheter stoppade jag i silkespappersrosor i rosa.

Dagen för modevisningen, med mannekänger från olika klädfirmor, gick chefens son Kurt och jag genom stan med Eiffeltornet mellan oss till Folkets Hus. Tornet hade blivit väldigt högt, högre än man kunde tro, när det låg på golvet i garaget.

Jag kände mig riktigt orolig innan det rangliga tornet kom på plats på scenen. Till all lycka räckte höjden till och tornet höll ihop och de små träden stod stadigt.

En blomsterhandlare kom med färska gladiolus, som han ordnade till en riktig blomsterkaskad i luften. Den blev verkligen pricken över i!

Modevisningen blev lyckad och jag fick lära mig hur snabb en mannekäng kan vara att byta om till nya kläder ...

8 jan

Idag skiner solen och solljuset har nuddat taken! Jag tog en promenad efter vägen och hittade en fin solfläck att stanna upp i. Där stod jag en god stund och blundade, innan jag gick hem och fortsatte att städa.

Egentligen skulle vi ha en riktig julgransplundring som förr i tiden, tänkte jag, men det blir ingenting med det i år.

                             Bild: Barnen på Kransen 4 i Göteborg. Jag sitter i tomtens knä.

När jag kom in igen, gick jag omkring och plockade ihop julprydnader i huset och började plocka ner teckningar från klädstrecket, som barnbarnen hängt upp i rummet.

- Är du alldeles okänslig? utbrast Åke.

                                     Bild: Kalle (5 år)

Så nu finns tvättstrecket kvar och en del teckningar, fattas bara ...

Vardag

Det är måndagmorgon och första vardagen efter alla helger och kalas. I rummet står rosorna från Åke och annat jag fått, samt en del härliga "spår" av barnbarnen. Där är en prick från ansiktsmålningen, papperspengar från den dagen då man lekte affär, tvättstreck i taket med teckningar och skriverier och saker som vandrat runt till nya platser. Alltihopa är bevis på att det varit roliga lekar med både kreativitet och fantasi i huset ...

                              Bild: Sara, Ellen och Nils.

När jag gick i skolan och skulle skriva uppsatser gillade jag bäst att skriva om sådant, som talade till fantasin. En dag i femte klass var rubriken - Om jag hade 100 000 kr.

Jag skrev ungefär så här:

" Jag gick till banken med pengarna (som jag vunnit), och tänk när jag blev stor, då hade pengarna vuxit. Då skulle jag köpa en liten ö och ett hus med femton rum och en stor marmorbassäng i källaren.

Min man och jag skulle adoptera en massa barn ifrån olika länder. En kines, en neger, två japaner, fyra vita och många andra barn från Indien och Italien.

En liten skola skulle jag ha åt barnen. Kläder och gardiner sydde jag själv och stickade strumpor och jumprar i ränder.
Tänk vad roligt!"

Min lärarinna Ester Gustafsson berättade för mig, när hon och jag var ensamma en rast, om Josefin Baker som tagit hand om barn från olika länder. Jag hade aldrig hört talas om henne förut.

35 år senare, ungefär, stod jag i ett klassrum med barn från många olika länder. Av olyckliga omständigheter så var de där. Jag var vik. lärare och en dag var barnen ledsna. Då slog det mig plötsligt, det osannolika som skett! Jag var lärare mot all logik och det satt barn från "hela världen" framför mina ögon.

Jag kunde inte annat än berätta om det otroliga, som mitt i allt tråkigt ändå kan ske och jag avslutade berättelsen med orden:

- Och här är ni!

En dag var jag borta från skolan. När jag kom tillbaka igen sa barnen:

- Det var en annan lärare här, som inte var en riktig lärare.

Det var inte jag heller, egentligen, men det kändes bra att höra orden ...

Måttbandet

Igår fick jag ett fint födelsedagskort från min barndomskamrat Maud. Jag blev så glad! Det är dags att fylla år igen ...

Dagarna innan jag fyllde 6 år sydde min mor på ett nattlinne, som Gudrun(!) skulle få. Tyget var i mjuk flanell och ljust gult med röda, små rosor på. Jag tyckte det var så vackert.

På födelsedagen fick jag nattlinnet i ett paket. Det var väl det jag misstänkt, att nattlinnet var till mig. Jag tackade och sa sedan till min mor:

- Har jag växt nu? Jag var ju 5 år igår och är 6 år idag.

Mor försökte förklara hur det hängde ihop, men jag bad henne att mäta mig med måttbandet.

Med åren växte jag till mig och jag var alltid bland de längsta i min ålder. Det bekymrade mig ibland. Så dumt egentligen!

Som tur var fanns det andra, som var lite klokare och kunde berömma mig på olika sätt. En del tyckte att jag hade "mannekänglängd".

Min mor klappade mig på kinden och sa:
- Jag var också lång, som barn. Man växer i sig till sist!


En period, när våra barn gick i skolan, arbetade jag som vik. lärare i Lindesberg. Jag fick bl a ta hand om asylsökande barn tillsammans med en lärare, som jag tyckte mycket om. Hon påpekade, att hon inte nådde upp till hyllorna högst upp, där jag brukade lägga böcker och annat som jag var rädd om.

Med glimten i ögat, sa hon:

- Tänk på mig! Jag har gått med en pall under armen, hela livet! Det du!

Jul igen

År 2013 är redan här! 

En gång en sommar, när vi hälsade på hos min farmor och farfar i Eneboga upptäckte jag en pappersbonad med tomtar och snö. Den satt uppklistrad på väggen i trappen upp till övervåningen. Jag vände tvärt och gick ner till köket igen och ropade:

- Men farmor, tomtarna är ju kvar där ute, fast det är sommar.
- Kära barn, snart är det jul igen! svarade hon och slog ut med händerna och skrattade.

Pappersbonader var trevliga att titta på och brukade fästas upp med ett klister gjort på vetemjöl och vatten. I köket i Göteborg brukade min mor byta bonader vid de olika årstiderna. Särskilt minns jag bonaderna med de guldgula åkrarna och de röda stugorna. 

                              Bild: Rossen.
 
Någon gång i årsskiftet 1968 - 69 var Åke och jag på bio och såg Djungelboken tillsammans med hans syskon och föräldrar. Det var en väldigt trevlig upplevelse, för att inte tala om att lyssna på björnen Baloo när han sjöng ...

Var nöjd med allt som livet ger
Och allting som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär
Var glad och nöjd för vet du vad.
En Björntjänst gör ju ingen glad
var nöjd med livet som vi lever här

 

God fortsättning på det nya året, snart är det jul igen ...