När min mor arbetade hos en familj, som husa i Stockholm, kände hon sig omodern. Hon bestämde sig för att permanenta håret och göra sig fin. Några dagar senare skulle hon träffa min far, som hon hade sällskap med. De skulle träffas hos fars moster Agnes en söndag, hade de bestämt i förväg.
När far dök upp och fick se min mor, med sitt nypermanentade hår, sa han med illa dold besvikelse i stämman:
- Vad har du gjort med ditt vackra hår?
- Jag har permanentat mig. Jag vill inte gå i de fina salongerna och vara omodern, svarade hon.
Min far rynkade på pannan och tittade knappt på henne den gången. Då han sa adjö blev det ett kyligt avsked. Min mor tänkte, att nu blev det väl slut mellan oss.
Ett par dagar senare kom det ett brev från far till henne. I det brevet bad han om förlåtelse för sitt beteende och han bedyrade, att han fortfarande hade henne kär.
Min käre far fick allt lära sig, att mor var en självständig flicka den gången, och hon skulle så förbli.
Vi har en hel låda med brev, som min mor sparat genom åren, som jag tagit hand om. Några av brevbuntarna har röda, blanka band med knutna rosetter omkring, och dem har jag svårt att tänka mig att knyta upp.
Det finns andra brev också, utan band. De kommer från farmor, mormor och morfar bl a. De skall jag däremot kika i någon gång ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar