När jag gick i skolan och skulle skriva uppsatser gillade jag bäst att skriva om sådant, som talade till fantasin. En dag i femte klass var rubriken - Om jag hade 100 000 kr.
Jag skrev ungefär så här:
" Jag gick till banken med pengarna (som jag vunnit), och tänk när jag blev stor, då hade pengarna vuxit. Då skulle jag köpa en liten ö och ett hus med femton rum och en stor marmorbassäng i källaren.
Min man och jag skulle adoptera en massa barn ifrån olika länder. En kines, en neger, två japaner, fyra vita och många andra barn från Indien och Italien.
En liten skola skulle jag ha åt barnen. Kläder och gardiner sydde jag själv och stickade strumpor och jumprar i ränder.
Tänk vad roligt!"
Min lärarinna Ester Gustafsson berättade för mig, när hon och jag var ensamma en rast, om Josefin Baker som tagit hand om barn från olika länder. Jag hade aldrig hört talas om henne förut.
35 år senare, ungefär, stod jag i ett klassrum med barn från många olika länder. Av olyckliga omständigheter så var de där. Jag var vik. lärare och en dag var barnen ledsna. Då slog det mig plötsligt, det osannolika som skett! Jag var lärare mot all logik och det satt barn från "hela världen" framför mina ögon.
Jag kunde inte annat än berätta om det otroliga, som mitt i allt tråkigt ändå kan ske och jag avslutade berättelsen med orden:
- Och här är ni!
En dag var jag borta från skolan. När jag kom tillbaka igen sa barnen:
- Det var en annan lärare här, som inte var en riktig lärare.
Det var inte jag heller, egentligen, men det kändes bra att höra orden ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar