När jag fick arbete på S:t Görans sjukhus (1964) fanns det personalbostäder på området. Det var praktiskt att få bo där, eftersom man ofta hade oregelbundna arbetstider.
När min första rumskamrat flyttade, ordnade jag och min arbetskamrat Liisa att vi fick dela rum. Hon kom från Finland och hade svårt med svenskan, men hon hade läst en del i skolan. Jag trivdes med Liisa och jag tyckte det var roligt, att hjälpa henne med det svenska språket. Hon försökte i gengäld lära mig några finska ord.
På våren 1965 fick jag en praktikplats på arbetsterapin på samma sjukhus, psykiatriska kliniken. På hösten började jag på Klingstaskolans yrkeskurs i vävning.
Liisa och jag försökte att hålla kontakten med varandra genom åren, men med tiden tappade vi bort varandra.
Efter många år (1990-talet) fick jag ett ärende till ett demensboende, då jag oväntat fick användning av det finska språket.
Personalen bjöd mig på kaffe. Jag kom då att sitta bredvid en boende med sitt ursprung i Finland. Jag hade glömt de flesta orden från finskan, som Liisa lärt mig, och han hade säkert glömt sin svenska, tänkte jag.
Jag räknade upp de få finska ord och siffror, som jag fortfarande kom ihåg för honom. Mannen började skratta och nästan gråta.
Jag blev alldeles överrumplad! Personalen tittade frågande på mig och jag sa:
- Jag pratar finska med honom ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar