Hopp och hopp

Igår kväll gjorde jag en riktig vurpa i en trappa, men det gick bra. Idag är det bara några blåmärken, som påminner mig om händelsen - och jag kommer nog att klara av att måla staketet på altanen, om vädret tillåter ...

En gång, ramlade jag i en annan trappa. Jag fick foten under mig och det gjorde riktigt ont. Då jag kom hem dök Tobias strax efteråt upp med en svullen fot. Han hade hoppat från ett tak, men det fick jag inte veta förrän många år efteråt.

Vi åkte till akuten på Lindesbergs lasarett och kollade upp våra skador. Ingen av oss hade brutit sig, men ett ledband hade gått av på mig.

- Hur har det här gått till? frågade läkaren och sköterskan och såg fundersamma ut.

Vi svarade, som det var. Jag berättade min historia och Tobias sin. Vi fick med oss ett par kryckor hem, fastän det hela verkade märkligt.

                      Bild: Daniel och Tobias. 1980.


Några år senare var Tobias i Stockholm och sålde glass en sommar. Jag undrade hur det gick för honom, nere på Södermalm, och jag tänkte ofta på honom.

En dag var jag på en gruppresa till Stockholm med buss. Vi skulle besöka riksdagshuset. Innan vi skulle återvända hemåt igen var vi lediga i en dryg timme.

Jag tänkte:

- Jag hinner nog, att åka ner på söder en vända.

Jag tog tunnelbanetåget till Hornstull, sprang sedan uppför trapporna till Hornsgatan. Snubblade lite!

Där stod jag en stund, tittade åt höger, men där var det ganska folktomt. Jag tittade åt vänster, men där fanns ingen glassförsäljare heller. Så klart!

Och på den tiden fanns inga mobiltelefoner!

Med ens hade tiden gått och jag var tvungen, att återvända ner till tunnelbanestationen och invänta tåget in till centrum igen. Precis då tåget saktade in på stationen hörde jag en röst, som ropade:

- Hej mamma, vad gör du här?

Där stod Tobias, bara några meter bakom mig, med sin glasslåda på magen.

Och jag hade ingen kamera med mig!

Jag hann i alla fall se honom och hans glada min, krama om honom innan jag hoppade upp på tunnelbanetåget, glatt vinkande ...