- Riktigt oroande är det! utbrast jag.
Utanför fönstret i det tunna, vita snötäcket satt domherrarna med sina granna, röda bröst och riktigt pöste - och fruarna, försynta och tidlösa i färgsättningen, satt bredvid.
I jämförelse med alla de små mesarna som flög omkring, såg domherrarna, som alltid, förtroendegivande och balanserade ut; Som min mormor kunde vara tänkte jag, fast hon var liten till växten.
Mormor Hulda kom från Duveled i Småland. Hon hade tydligen ett stort förtroende i bygden, som hon växte upp i. Hon brukade nämligen, som ung, anlitas som "bönekvinna."
Uppdraget innebar att gå med bud till en far och mor på någon av gårdarna. Hulda var säkert noggrann i ordvalen, och sa inte som jag, men ändå:
- Ni har en dotter, som är giftasvuxen och en gård, som är si och så stor. Nu undrar man på gården si och så, som har en son som ...
Mormor och morfar valde med tiden varandra av kärlek, utan någon inblandning av varken ombud eller bönekvinnor, som väl var.
Morfar kunde säga:
- Jag skulle vilja bära min, lilla Hulda genom livet!
År 1914 flyttade Hulda och Hjalmar till Södermanland och de skaffade sig så småningom en egen gård med djur, skogar, åkrar och ängar. Jag hörde henne, då hon var gammal, med en drömmande blick säga:
- Man skall ha ett litet jordbruk, det är det allra bästa.
Jag protesterade då jag var ung, men jag vet numera, att min kära mormor menade vad hon sa ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar