Åke tog sig ut och startade snöslungan. Efter en god stund var grunden lagd till det första vägnätet för denna vinter, fina vägar från garaget, runt huset, ner till vedboden och bort till gäststugan ...
Bild: Åke med snöslungan.
Då jag var barn och bodde i Göteborg, var det sällan som vi fick uppleva riktiga vintrar. Där var det mest töväder! Det var helt annorlunda, då vi kom till Södermanland.
I Eneboga hos farmor och farfar fick man känna av den riktiga vintern. Där fanns nattmörker, stjärnor, snödrivor; Och ändå fungerade tågen, vad jag vet, som kom och gick nedanför huset;
Och jag fick känna i näsan hur snön luktade! En doft av renhet, som är svår att beskriva.
Det hände måhända, att det kom en häst någon gång, som glatt tog sig fram med släde och resenärer, helt sagolikt, på de snötäckta, smala vägarna.
Då vår familj kom hem igen till storstaden var det helt annorlunda. Det tror jag att mor Rut också kände av. Hon berättade gärna om sin barndomstid ute på det älskade Ekvik, långt ute på landet. Hon såg alltid ut, som om hon berättade om något, som hon aldrig ville glömma - och sa:
- Då jag var barn och skulle ta mig till skolan, så kunde det hända att snön låg så djup, att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Då tog pappa Hjalmar fram släden och spände för en av hästarna. I släden låg fällar, som man kunde krypa ner under - och sedan bar det iväg till skolan i Malmköping.
Jag kunde riktigt känna hur trevligt det måste ha varit, då mor fick åka släde i vit snö bakom en munter häst.
Mor fortsatte:
- På vägen till skolan pulsade andra barn i den djupa snön med stor möda. Far hejdade då hästen och lät barnen hoppa upp i släden.
Mor sa en dag till sin far:
- Flickor kan väl få åka, men varför skall pojkarna åka?
- Pojkar är också små barn, svarade han - och han fortsatte att plocka upp både små flickor och pojkar efter vägen.
- Hjalmar var omtänksam, sa mor.
Och ibland kunde det hända att min bror Kjell och jag fantiserade om att det var vinter och kallt ute och att vår säng var en släde - så trevligt - sedan bad vi om att bli omstoppade med låtsasfällarna ordentligt, då det var dags att sova ...
I Eneboga hos farmor och farfar fick man känna av den riktiga vintern. Där fanns nattmörker, stjärnor, snödrivor; Och ändå fungerade tågen, vad jag vet, som kom och gick nedanför huset;
Och jag fick känna i näsan hur snön luktade! En doft av renhet, som är svår att beskriva.
Det hände måhända, att det kom en häst någon gång, som glatt tog sig fram med släde och resenärer, helt sagolikt, på de snötäckta, smala vägarna.
Bild: Feb. 2013.
- Då jag var barn och skulle ta mig till skolan, så kunde det hända att snön låg så djup, att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Då tog pappa Hjalmar fram släden och spände för en av hästarna. I släden låg fällar, som man kunde krypa ner under - och sedan bar det iväg till skolan i Malmköping.
Jag kunde riktigt känna hur trevligt det måste ha varit, då mor fick åka släde i vit snö bakom en munter häst.
Mor fortsatte:
- På vägen till skolan pulsade andra barn i den djupa snön med stor möda. Far hejdade då hästen och lät barnen hoppa upp i släden.
Mor sa en dag till sin far:
- Flickor kan väl få åka, men varför skall pojkarna åka?
- Pojkar är också små barn, svarade han - och han fortsatte att plocka upp både små flickor och pojkar efter vägen.
- Hjalmar var omtänksam, sa mor.
Och ibland kunde det hända att min bror Kjell och jag fantiserade om att det var vinter och kallt ute och att vår säng var en släde - så trevligt - sedan bad vi om att bli omstoppade med låtsasfällarna ordentligt, då det var dags att sova ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar