I lördags var det en solig, vacker vårdag. På eftermiddagen åkte Åke och jag till Åsgarns Bygdegård för att lyssna på en av Sveriges förnämsta stråkkvartetter "Indrakvartetten."
Jag tog upp min mobil för att stänga av ljudet, kastade ett öga på meddelandena först och möttes av orden:
- Så har min kära mormor somnat in!
- Min lilla moster! skrev jag och stängde av mobilen.
Det var inte underligt att jag därmed tänkte på moster Vera och på mor Rut och den generationen. Vera var den sista länken i min släkt till den levande kontakten med dem. Det kändes med ens så tomt!
Några minuter senare kom "Indrakvartettens" medlemmar in och slog sig ned med sina fina instrument. Det första stycket som spelades var "Da pacem Domine" av A. Pärt;
Allvarsamt och det mest lämpliga för stunden!
Stycke två var J. Haydns op 33 Nr 2. Vi fick höra att stråkkvartetten brukade kallas "Glädjen" eller "Joke."
- Det kunde inte vara lämpligare, tänkte jag.
Moster Vera och hela syskonskaran, som jag minns dem, hade nära till skratt och små skämtsamheter ända in i ålderdomen.
Med fortsatt fingertoppskänsla och inlevelse förmedlade "Indrakvartetten" även stråkkvartett nr, 7 op 108 av D. Sjostakovitj.
Där fanns en annan dimension av hur tungt livet kan vara i ett land som det forna Sovjet; Och som det kan vara lite varstans.
Vera och kusinerna i Dals-Långed. 1961.
Jag minns gärna min moster Vera, som en trygg person genom livet.
Mor Rut berättade ibland så här:
- Vera var liten och var ute i snön och lekte. Vi andra hade gått in, men Vera ville vara kvar där ute. Mörkret föll, men Vera stannade kvar ett bra tag till.
- Var du inte rädd för mörkret? frågade vi, då Vera kom in igen.
- Nej, det stod en ängel vid husknuten och tittade på mig, svarade hon.
Sådan var moster Vera hela livet tror jag ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar