Ljus och mörker

Nu är det riktigt mörkt ute igen, men Åkes nyligen fastgjutna lampa nedanför bilvägen lyser och dessutom slingan i den stora granen. Lite tidigt med ljusslingor är det allt, men bättre nu än i påsk, nu kan vi kolla om vi skall skaffa fler slingor till advent ...

Min familj bodde i Almunge ett fåtal år. Det var förmodligen 1959, som samhället skulle få modern gatubelysning och invigningen skulle ske på ett högtidligt sätt. Mina föräldrar och bror och många fler hade samlats i backen nedanför hembygdsgården den kvällen, då vägbelysningen skulle invigas och knäppas på.

Det hedersamma uppdraget att inviga, fick gubben Mo.

Gubben Mo, som alla sa, kunde man känna sig liten inför på många sätt. Han var allvarligt lagd, lång och bredaxlad. Han gick fram genom samhället, som något av en patriark, värdigt gående, med en säregen, svart hatt med stora brätten. Han hade varit en hög kommunpolitiker tidigare och han hade pondus.

Efter några inledande ord sa gubben Mo:

- Som Herren sa! Varde ljus!

Lamporna blinkade till en kort stund, men sedan blev det mörkt igen. Publiken dröjde sig kvar, men ingenting hände. Mörkret var inte betvingat!

- Så där får man nog inte säga! sa någon i hopen.

Några barn, som bodde i närheten sprang då hem till sig och hämtade ljus och tändstickor;  Efter en stund stod det en lång rad med tända ljus på räcket till hembygdsgården.

Jag tyckte synd om gubben Mo, då jag fick höra vad som hänt. Det blev nog en riktig prövning för honom, för att inte tala om för elinstallatören; Men det blev något för bygden, att länge tala om!

Sådana personligheter, som gubben Mo, träffar man nog aldrig på nuförtiden ...