I slutet på juni var Konrad ensam här i Horndal med oss, men kusinen Rut anslöt snart med sin familj. Konrad skulle sova över två nätter, innan mor Johanna skulle dyka upp.
Han stod på den stora gräsmattan, jag kan peka ut platsen där han stod och sa, nästan högtidligt:
- Jag har sommarlov!
- Ja, det har du! Alla barnen på förskolan har säkert sommarlov nu, svarade jag, och klappade honom på huvudet.
En stund senare sa han:
- Jag har simpuffar med mig, så att jag kan bada.
Jag blev så förvånad. Konrad hade aldrig vågat bada i sjön, då han varit här. Han hade inte ens velat doppa tårna, utan nöjt sig med att sitta på stranden och titta på, då kusinerna och alla övriga badat.
Dagen efteråt, var det i alla fall dags att sätta på badbyxorna och simpuffarna. Solen värmde i badviken och det kunde inte vara bättre förutsättningar för honom att kliva ner i vattnet.
Jag kände verkligen, att nu gällde det, att allt skulle bli bra. Jag var allt lite spänd! Han tog det lite försiktigt i början, men rätt som det var stod han i vattnet till knäna och lyste med hela ansiktet.
- Jag vill låna (den uppblåsbara) giraffen, sa han till Martin, som hjälpte honom upp på den, så han fick åka en sväng.
Sedan var "isen" bruten!
För ett tag sedan stod Konrad en bit ute i sjön igen och tittade ner på bottnen. Han konstaterade att det fanns många småfiskar, som simmade omkring där nere.
Jag tänkte, att nu blir han väl rädd, men han vände sig om och sa med ett stort leende:
- De är rädda för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar