En dag vid den här tiden, år 2006, satt min svärmor Marta i sin säng, som en liten fågel i sin ensamhet. Rune fanns inte längre bland oss och det kändes väldigt tomt i huset utan honom.
Jag stod och tittade på Martas lilla späda gestalt där hon satt - och jag frågade henne hur hon hade det.
- Vi har väl inte alltid lyckats med allt - Rune och jag - men vi har gjort så gott vi kunnat, sa hon med en så sorgsen stämma, att jag aldrig kommer att glömma det.
Där på sängkanten, bytte vi ord, som vi aldrig någonsin hade uttalat förrän då - kanske de viktigaste orden någonsin mellan henne och mig. Hon tackade mig för allt som jag fått betyda för henne - och jag tackade henne.
Min svärmor blev sig aldrig sig lik därefter, men det känns fortfarande som om den där sena kvällsstunden med henne övertäckte alla bekymmer, som kom sedan.
Nu sitter jag i mina svärföräldrars forna hem och känner stor tacksamhet för de små samtalen med Marta och Rune.
Rune som hade dålig syn de sista åren och sa:
- Är det du Lilian? Tack skall du ha! Tack skall du ha!
Och nu skall jag gå upp i skogen och titta om höstkantarellerna kommit ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar