- Snart är ju länge, sa vår Daniel och suckade då han var liten.
Eller som barnbarnet Rut uttryckte det till mor Theresia häromdagen:
- En liten stund, det är ganska långt, eller hur? Det är ganska långt, för barn!
Eller som en av Johannas lärare sa:
- Jag vill lära dem "trälet" i skolan.
Tänk, så viktigt, att lära sig uthållighet i allt, filosoferar jag.
Jag tänker tillbaka på minuterna, som kändes väldigt långa, då vi hade handarbete på Ånässkolan i Göteborg.
I klass 5, tror jag, hade alla flickor till uppgift att sy vita förkläden med bröstlappar och trekantiga snibbar med monogram. Vi sydde mest för hand och det skulle vara "petstygn", som vi försökte få så osynliga som möjligt.
Tålamodsprövande var det!
Ibland spelade vi luffarschack medan vi väntade på hjälp. Jag hade en rutig kökshandduk som passade bra till det - och några färggranna knappnålar.
Vår syfröken, som vi sa, hade fullt upp vid sin kateder att ta emot alla, som stod i kö för att få hjälp - hon verkade inte se vad vi andra roade oss med.
Trots allt! Jag lyckades bevara mitt intresse för handarbeten, men det var nog mest min mors förtjänst. Det var alltid spännande att sticka, sy och brodera tillsammans med henne.
Idag har jag ändå full förståelse för min gamla syfröken från min skoltid.
Hon gjorde säkert sitt bästa, och hon lärde oss att vänta, tänker jag och ler för mig själv ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar