Jag tänker på julen 1971, när min mor Rut ville visa Åke och mig en julklapp, som hon fått. Hon gömde sig i hallen, men vår lilla Kristina (1,5 år) följde med henne.
- Mjau, mjau, hörde vi Kristina viska där ute.
Så stegade min mor in med sin nya, fina päls och vi skrattade alla så gott!
På den tiden var det fint med päls, men framför allt skönt, att ha på sig i en kall bil. Mor åkte nästan varje dag i den nedkylda bilen till sitt arbete.
Jag behövde också något varmt att sätta på mig, när jag var ute med Kristina, men jag hade (precis som min mor) alltid haft svårt att ta sådana beslut.
Åke sa vänligt men bestämt till mig en dag, då jag skulle åka till Stockholm för att handla:
- Jag släpper inte in dig i huset, om du inte har med dig en varm kappa hem!
Den gången blev det en mockakappa med fårskinnsfoder. Jag tyckte om kappan och hade nytta av den i många år; Och Åke var nöjd!
Men den allra finaste pälsen, var nog den jag hade som liten flicka ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar