Ålafiske

Den bästa nyheten för dagen; Vi har äntligen fått höra göken gala i storskogen. Nu känns det att sommaren är nära. Jag undrar, när vi kan börja bada och om vi skall få upp någon fisk i år ...

Åke och jag satt och pratade om fisk och om gamla tider och jag frågade honom:

- Visst hade din morfar Rudolf en eka, som låg i Sölvesborgsviken?

- Ja, jag var med morfar och vittjade ålar, då jag var barn. Och där satt jag med fötterna bland ålarna - och tittade på hur de rörde sig på båtens botten.

- Vad hände sedan med ålen? undrade jag.

- När vi kom hem flåddes ålen levande! (Fast den var säkert bedövad först, tänker jag.) Mormor Olga stekte ålen. Det var fantastiskt gott!

                                    Bild: Johanna med sin första fisk på kroken. 1986.

En gång berättade min svärmor Marta:

- Vi var ute i skogen och plockade hallon. Vi bodde i Linköping på den tiden. Helt plötsligt ropade Åke för full hals - och jag undrade vad som stod på.

- Mamma, mamma! Titta, titta! En ål, en ål!

Ålar hade Åke sett i morfars båt, men det var första gången, som han fick se en livs levande orm!

Tiderna förändras och ålen får inte längre fångas utan särskilt tillstånd, varken i havet eller i skogen tänker jag och ler lite smått, för mig själv ...