Åke och jag skulle gifta oss den 17 maj 1969 - och vi som trodde, att allt skulle vara grönt och fint den där dagen, men våren kom senare än vanligt det året.
Tidigare den våren dog Åkes yngre bror Hans helt hastigt. Ändå - jag hade fått möjligheten att bli bekant med Hans.
Han kallade mig lekfullt för Viktoria och jag log och kallade honom för Manolito. Det var den populära amerikanska westernserien för TV " The High Chaparral", som vi gillade - och vi gillade varandra lika mycket. Det hade jag känt.
Jag försökte, att säga några tröstande ord till min blivande svärmor Marta. Jag visste inte vad det skulle kunna vara. Hela mitt inre kändes mörkt.
- Du skall få många barnbarn, viskade jag till henne.
I samma stund, tänkte jag:
- Hur kan du säga så?
På bröllopsdagen satt jag hos hårfrisörskan. Utanför fönstret var det becksvart och det såg ut som om det skulle bli oväder - men när Åke och jag möttes på trappan till Grödinge kyrka, som planerat, började himlen ljusna.
Vi gick in i kyrkan till tonerna av Mendelssohns Bröllopsmarsch. Vi stod en stund senare framme vid altaret, då solen till slut tittade in genom de vackra kyrkfönstren.
För mig, som alltid varit så romantisk, blev det ett löfte om att solen skulle komma åter - och att kärleken övervinner allt.
Förra året tapetserade vi med en vacker tapet i allrummet i vårt hus. Vi gillade färgerna!
Först tänkte vi inte på det, men då vi kom hem förstod vi vad den latinska texten egentligen betydde - och det kändes helt i sin ordning ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar