Barndomens fröjder

För några dagar sedan satt jag vid långbordet på vandrarhemmet med de yngre barnbarnen och åt frukost. De hade djupa diskussioner om skrubbsår.

- Det här fick jag i linbanan.
- Det här fick jag, när jag snubblade på en stubbe.

De jämförde alla märken och skrubbsår i huden, som de hade fått - och jag tänkte på min barndoms alla sårskorpor på knäna.

- Det är nog bra att ha kläder på sig, när man är ute och klättrar och leker, sa jag.
- Jaa, svarade de med en mun och log.

                      Bild: Kerstin, Kalle och Konrad åker fort.

Dagen innan hade de långa, ingående diskussioner om sina tänder.
- Hur många har du tappat?
- Har du någon, som är lös?

Så synade de varandras tänder och gluggar och ögonen lyste.

Lilla Rut, snart 5 år, såg allt lite utanför ut och hon sa till sin mor:
- Jag vill också tappa tänder!

Vi var ute en dag och klättrade i backarna. Där stod en bänk, som några av barnen klättrade upp på.
- Hur lång är du?
- Vem är längst?

En kväll var det fin middag, med "drickaflaskor" på borden - kvällen avslutades med att barnen samlade kapsyler.

Konrad 3 år, hade fått några egna. Han visade vad han hade i fickan för oss. Jag tror att ingen skatt i världen kunde ha samma värde, som de fyra kapsylerna, som han så stolt visade upp - just då.

När våra egna barn var små, kunde vi någon gång ta en vända till Stockholm för att åka skärgårdsbåt, besöka stadshuset, slottet eller så.

En gång då vi kom hem till Kungsängen igen, sa Daniel och Tobias överlyckliga till sina kompisar:

- Vi har sett polisbilar och brandbilar och åkt tåg.

Den gången och många gånger till lärde vi oss, att barn blir roade av nästan vad som helst - men inte är det alltid det vi tror, som de skall gilla mest eller minnas bäst.

Och det är allt härligt att veta ...