Femtio år är ingenting

Igår försvann den sista isen från sjön, sädesärlan var här och citronfjärilen. I dag skiner solen åter och sjön är blå ...

Det finns ett foto från min mor Ruts konfirmationsdag, som påminner mig om hur allvarligt det kunde vara för ungdomarna på den tiden. De ansågs vara vuxna då de konfirmerats - och det var endast ett fåtal som hade möjlighet att få studera vidare.

Mor hade alla förutsättningar att kunna få gå i realskolan, men det blev ändå inte så.

En av flickorna, som konfirmerades samtidigt med mor var kamraten Anna.
De sa till varandra:

- Vi kan fortsätta, att gå till kyrkan på söndagarna, även i fortsättningen.

Med de orden sa de adjö av varandra.

Då söndagen kom gick mor åter till kyrkan, men Anna var inte där. Mor såg inte till henne något mer.

                     Bild: Lilla Malma kyrka. Rut sitter på fjärde plats från vänster, längst fram. 1932.

50 år senare, var det någon bland de forna konfirmanderna, som ordnade med en återträff.

Mor såg fram emot att få träffa sina barn- och ungdomskamrater från skolan och konfirmationstiden.
Hon åkte till Malmköping i spänd förväntan - och hon fick till sin glädje träffa många av kamraterna den gången. Någon av de första hon hälsade på var Anna, som sa:

- Jag kom aldrig!
- Nej, jag vet, sa mor.
- Min far ville inte att jag skulle gå, sa Anna.

I och med återträffen i Malmköping, fick Anna och en annan kamrat, som hette Ingrid kontakt med varandra igen.

Långt upp i ålderdomen hade de glädje och stöd av varandra via telefon och brev. Det var en tid, som betydde väldigt mycket för mor och Anna, men även för Ingrid.

Mor hade ju sina systrar förstås, men vännerna fyllde ändå en viktig plats i mors liv - och i Annas och Ingrids liv.

Det vet jag ...