Stickor och strån

Igår eldade Åke upp en stor hög med ris igen. Det var stickor och strån, kottar och pinnar, som gick upp i rök ...

Jag tänkte på ett samtal jag hade med min mor för några år sedan. Jag sa:

- När du berättar om gamla tider och om människor du mött, så låter det som om alla var helgon och inga fel fanns. Var det verkligen så?

- Ja, det blir så med tiden, svarade hon. Allt det goda och fina, som fanns i varje människa, finns kvar - men allt som var stickor och strån försvinner.

Det är allt härligt att veta, att det mesta försvinner med tiden i glömskans hav, tänker jag - men att det som varit gott består. 

Vi gör nog alla så gott vi kan - men ingen kan riktigt förstå vilka "mockasiner" andra går i.

                      Bild: Slottsruinen Stegeborg i bakgrunden.

Häromdagen gick jag och Åke upp på ett högt berg med några i vår familj. Det gick ganska bra för oss att ta oss upp till toppen. Där satt vi på bänkarna i solen och pratade och njöt av utsikten - men barnen sprang omkring och lekte kurragömma.

Då vi gick ner igen fick jag problem. Jag hade remskor på mig och det var inte lätt att gå nedför med dem på fötterna.

- Åke hjälp mig är du snäll, sa jag.

Och han var riddaren i backen, som alltid. Han tog emot mig och stöttade mig - och räddade min dag!

Varför hade jag så dumma skor på mig? kan man undra. Jo, det berodde på att jag hade fått skoskav av mina promenadskor veckan tidigare och hälarna behövde vila.

Med dessa rader önskar jag alla en fin dag i solen - barfota i gröngräset eller med lämpliga skor!

Jag skall nog ta på mig stövlarna och gräva en stund i trädgårdslandet ...