Jag undrar hur det egentligen gick till, då jag lärde mig att cykla. Vad jag kan minnas, så var det mors cykel, av märket Solglimt, som användes. Den var stor och tung. Den var nog livsfarlig!
Den cykeln provade jag en gång i en väldigt brant backe i Göteborg. Jag kan fortfarande känna farten - och känslan av att lyckligt komma på plan mark igen - och inte hade man någon hjälm och bromsen fungerade visst inte alls.
Med tiden flyttade Solglimtcykeln med oss till Tierp. Där blev den stulen på torget, för den var olåst, men mor tänkte:
- Den har nog inte kommit långt!
Det hade den inte heller - cykeln stod på en tvärgata - där någon ställt den.
- Jag visste väl det, sa mor.
Cykeln var nämligen tvungen att backas först innan man kunde köra den framåt - den hade väl blivit sådan med åren.
Sommaren 1995 föreslog "småflickorna" att vi skulle cykla på Gotland på semestern. Det blev som de önskade - vi hyrde cyklar och var ute och cyklade på småvägarna på norra delen av ön. Åke hade cykelkärran fullastad - och tältet i packningen. Det var nog den härligaste veckan på cykel, vi dittills upplevt.
- Sacka inte! ropade Johanna och Theresia lite då och då, till mig som kom långt efter dem.
- Ser ni lärkorna som står stilla i luften? Och titta så vackra blommor! ropade jag tillbaka.
Solen värmde och det var uppehållsväder hela veckan, så när som på sista dygnet, då det regnade från en öppen himmel. Det var roligt det med, åtminstone så här i efterhand.
Några dagar senare, satt vi och spelade "Plump" i gröngräset. Johanna tittade ner på några myror, som kröp där och hon sa eftertänksamt:
- Det kan inte vara något vidare att vara en myra. De har ju aldrig någon fritid!
Det kunde vi allt hålla med om ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar