Glasskulan

Idag var vi några stycken, som sjöng på äldreboendet igen. Det är alltid roligt att se, att några av de äldre kan texterna utantill och sjunger med.

Då jag kom hem drack Åke och jag kaffe med Åkes bror Tord, som hälsade på hos oss.

Jag frågade Tord, som ofta har något roligt att berätta - om man frågar:
- Hur var det med glassen?

Så fick jag höra historien igen ...

                                  Bild: Tord och Åke på Rundelsgatan i Linköping. 1951.

Åke och Tord var små och de var med familjen på Tredenborg i Sölvesborg och badade. Det var varmt och skönt och glädjen var total, då de fick pengar till var sin glass.

De sprang till glasskiosken och bad om var sin glasstrut med en glasskula - och Åke betalade. Han tyckte allt att kulan var lite större i den ena struten, än i den andra och räckte därför fram den mindre till sin lillebror - men Tord sträckte sig ivrigt efter glasstruten, som Åke hade i handen närmast sig - och det slutade förstås med att glasskulan hoppade ur struten och ner i sanden.

Där stod de små pojkarna - helt bestörta med tårar i ögonen. Glassfesten var förstörd!

Historien hade kunnat sluta där, men den fick ett lyckligt slut. Damen i glasskiosken ropade på dem och fixade till en ny glasskula åt dem. Därmed kunde de försiktigt slicka i sig den goda glassen och dagen var räddad.

- De fick ett minne för livet, som deras mor Marta brukade säga en gång i världen.

Det var på den tiden, som glass var en lyx ...