En gång, då jag arbetade som timanställd på Karolinska sjukhuset, var jag på en infektionsklinik, där vi just fått in en man, som blivit illa biten av vägglöss.
Varje gång, som vi gick in till honom, var vi tvungna att klä på oss skyddsutrustning - som handskar, munskydd, skoskydd, huvudskydd och engångskläder. Den stackars mannen, sa då jag kom in:
- Ni ser ut som astronauter! Skall det vara nödvändigt? Det går ju inte att prata med er!
Jag försökte säga några ord till tröst, bakom munskyddet, men det var inte lätt.
En stund senare, kallade avdelningssköterskan in personalen till sitt kontor och höll en nyttig föreläsning:
- Här har jag en vägglus, som jag håller liv i med lite blod - under noga förvar i ett provrör. Jag vill att ni skall lära er hur en vägglus ser ut innan den dör. Det är inte ofta man får se dem - nu för tiden. Det är ett riktigt skadedjur!
Jag glömmer aldrig hur vägglusen såg ut - platt och helt genomskinlig, i brist på föda. Det var allt en riktigt bra lektion, vi fick den gången.
En gång, då min mor Rut var ung, var hon på en stor auktion. Hon fick ögonen på en vacker, röd sammetsklädd soffa, med mjuka, svängda former, som hon blev väldigt förtjust i. Till all lyckad kunde hon ropa in soffan för några kronor. Mor berättade:
- Min far Hjalmar, som alltid var godhjärtad kom och hämtade soffan med häst och vagn. Men den kom inte längre än till gårdsplanen, för då kom mor Hulda ut och slog ut med händerna.
- Lilla Rut, gamla möbler kan vi inte ta emot, det kan vara vägglöss i soffan. Den kan vi inte ta in i huset.
På det sättet hamnade soffan ute på logen - och med tiden försvann soffan.
- Men jag vet inte vad som hände med den och jag ville aldrig fråga, sa mor. Men soffan var vacker!
Så fick jag lära mig, av mors berättelse och många fler - att kläder, symaskiner, möbler och allt "gammalt" skulle man vara mer än försiktig med ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar