Häromdagen fick jag överta några gardiner, som behöver läggas upp. De skall hänga i rummet längst ner i huset. Det kommer att bli fint!
En gång i tiden, var huset fullt av tyger och garner och det var väldig fart på mig och symaskinen ...
På 1970-talet var Kristina liten och det fanns inga fina klänningar att köpa till henne - det var liksom "ute" med det gulliga.
- Alla skall se ut som Mao i Kina, brukade jag säga med en lång suck.
Inte för att jag visste så mycket om Mao Zedong just då, men jag hade sett bilder på honom och folkmassorna, som var klädda i några slags mörka uniformer.
Jag sydde blommiga klänningar i vackra färger, sydde "snickarbyxor" med hängslen och bröstlapp i rosa och ljusblått - och kände mig lika lycklig som Kristina, då hon fick prova alstren.
Så kom Daniel och Tobias 1973 0ch 1975 och de fick också en del hemsydda kläder. Det blev små färgglada skjortor och lite av varje - och jag sparade på utgifterna och var nöjd med det.
Tobias brukade studera sina kläder extra noga. En gång fick han och Daniel var sin vinteroverall, i blått, rött och vitt, som jag köpt till dem. Tobias var två år. Jag satte på honom overallen och han strök med handen över den blanka ytan och lyste upp och sa:
- Siint!
Det där, att sy och sticka var min hobby i många år - men efter hand blev det allt svårare att hinna med - och tyger och mönster blev mer avancerade med tiden. Och kraven!
Jag minns året då Johannas balklänning till studenten skulle sys - hon och jag klippte, sydde, provade innan allt blev, som det skulle - så duktiga vi var!
Nu för tiden gläder jag mig åt, att jag har min symaskin kvar.
Min farmors gamla Singer trampsymaskin från förr gav vi bort i flytten hit. Det känns allt lite ledsamt, men någon annan har kanske glädje av den idag.
Nu skall i alla fall min trotjänare från Huskvarna tas fram - det är allt bra att den går på rutin - även om den mest står i klädkammaren nu för tiden ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar