Någonting att äta

I lördags mörknade isen på sjön rejält - den liknade asfalt. Igår började det blåsa och plötsligt ändrades vyn totalt. Isen försvann i all hast inför våra ögon och vattnet böljade åter fram.

Vad blir det till lunch idag?

En gång i tiden var människor rädda för undernäring - nu för tiden fetman ...

Tänk så många trender och nya kunskaper vi fått om maten genom åren; Man skrev och pratade om vitaminer, järn, mineraler, fett, kolesterol, nyckelhålsmärkning, färgämnen, djurhållning och tillsatser. Listan skulle kunna göras hur lång som helst.

I slutet på 1970-talet  började jag bjuda min familj på laktovegetarisk kost. Jag gjorde linsbiffar, odlade grönsaker på kolonilotten och bakade grovt bröd. För det mesta gick det bra att få barnen att äta, men ibland kunde man få höra en del kommentarer. En dag sa lille Tobias:

- När jag blir stor, skall jag äta "skumgummilimpa."

Med tiden blev det lite av varje på matbordet!

Man kan bli vilsen i allt som skrivs, men någonstans i mitt släktarv finns det en jordbrukare och en kvarnägare nedlagd, som jag inte kan negligera helt.

Ibland tänker jag på mormor Hulda, som ägde en särskild visdom, som sa:

- Man skall sluta äta, när det är som godast!

- Vi skall äta av bären som växer i våra skogar. De är nyttiga och gjorda för oss.

-  Kvinnor, kan lära sig mycket av korna. En ko får man inte jaga på!

                     Bild: Kalmar slott. 2012.

Jag försöker att tänka på det naturliga och ursprungliga - men visst vore det tomt om vi inte hade tillgång till kryddor, frukter och grönt från andra länder.


På 1990-talet träffade jag ofta invandrare och asylsökande i skolan. En dag sa en äldre man:

- Här i Sverige, man bara tänka fibrer och vitaminer. I mitt land vi tänka mat magen.

Åh, så mycket vi kan lära oss av varandras villkor, tänker jag ...