Blixt och dunder

Åh, vilket mullrande! Vilka ljusfenomen! Det var åskan och blixtarna, som dundrade och lyste sent igår kväll - och ekot från sjön bättrade på ljudeffekterna rejält.

Vi stängde av datorerna och stängde till fönster och dörrar, men sovrumsfönstret fick stå öppet en aning.

Jag trivdes inte riktigt med att fönstret stod öppet en smula, eftersom jag drog mig till minnes en historia, som min mor Rut berättade från sin barndomstid en gång.

                                  Bild: Sommarhetta.

Det var ett riktigt åskväder, som drog över Malmköping med omnejd. Hela familjen, utom Hjalmar, var samlade inne i bostadshuset. Mor Hulda och barnen väntade och väntade på att åskvädret skulle avta någon gång, men regnet, åskans muller och blixtarna kom och gick hela tiden.

Det var med stor oro, som familjen satt där och våndades. Efter en lång, lång väntan sa mor Hulda:

- Vart tog Hjalmar vägen? Det har väl inte hänt honom något?

Mors syster Anna sa:

- Nu verkar det lite lugnare. Jag går och tittar efter honom.

Hon sprang ut och tittade sig omkring, men såg ingen far någonstans.

Anna sprang vidare till ladan och öppnade dörren på glänt. I samma stund, som hon gläntade på dörren, kom ett eldklot nedför trappan från övre våningen. Det rusade emot henne helt nära, ut genom dörröppningen.

Hjalmar hade tagit skydd däruppe för ovädrets skull.

Jag vet inte vad Anna och Hjalmar sa i den stunden och efteråt, men spår av hetta och eld mitt i trätrappan fanns kvar, som en påminnelse om den där hemska åskvädersdagen.

- Det var så, att en tupp hade flugit upp och slagit sönder en fönsterruta på övervåningen tidigare - och det gjorde att kulblixten i samma stund, som Anna öppnade dörren till ladan kunde leta sig in och vidare ut, berättade mor.

Sedan avtog åskvädret här hos oss och jag somnade gott, trots en annan oväntad händelse under dagen.

Men det tar jag i morgon ...