På den tiden, som min svärmor och svärfar hade potatis här, brukade jag förundras över att jorden var så mjuk att man kunde "skatta" potatisstånden på de största potatisarna - och sedan låta de mindre växa till. Annat var det i Kungsängen, där vi hade en kolonilott, då vi bodde där. Jorden kunde vara, som betong!
För några dagar sedan frågade jag Rut och Konrad, som var här på besök, om de ville följa med mig till potatislandet. Jag sa:
- Tror ni, att vi kan hitta några potatisar i jorden?
- Vi får se, svarade de.
Jag tog en hacka och försökte sedan försiktigt få fram några potatisar under alla potatisblad - och där fanns det några stycken.
Vilken glädje! Det var, som om vi hittat en riktig skatt i jorden. Konrad hoppade upp och ned och Rut skrattade högt.
En dag såg jag att de varit nere i potatislandet och varit "hjälpsamma" och tagit upp potatis alldeles själva. De satt och småpratade på trappan till altanen och ansade sina potatisar med stort allvar.
Och jag tänkte:
- Oj, vad de lärt sig!
Och nu - kan jag inte låta bli att återigen tänka på handlingen i sommarmusikalen Flygar-Tyskorna i By kyrka. I den sannsagan, från 1700-talets senare del, hade potatisen en central roll för människornas överlevnad, som är väl värt att i tacksamhet minnas i vår tid ...
PS. Potatisen blev också till ett problem, med tiden. Men det är en helt annan historia ...
SvaraRadera