Min kamrat Maud och jag tog gamla skrivböcker och vek sidorna på mitten och lade sedan in bokmärken i "fickorna". Våra kamrater på gården eller i skolan fick sedan stoppa i en bild i häftet och få en annan bild i utbyte. Så där höll vi på!
Men ibland kunde vi bara sitta och bläddra i bokmärkeslådan - en gammal chokladask eller så - och bara njuta av alla fina motiv. Vi gillade babybilder och bilder med änglar och julkrubban.
Det som var extra roligt var, att få en "gammalmodig" bild, de lade man ner försiktigt under ett papper i botten på lådan. De bilderna var lite grövre i fasonen och ofta lite bruna på baksidan. Så fina!
Att byta bokmärken, krävde lite diplomati. Det var en oskriven lag, att aldrig lura någon, speciellt ingen som var yngre, för bråk ville ingen ha.
Ibland kom rara Inga-Lisa med sin bokmärkeslåda och visade upp den för oss.
Hennes far arbetade i en bokhandel, så genom honom, fick hon många motiv som vi aldrig sett förut. Vi fick bara titta på bilderna. Om hon ändå bytte bort något någon gång, kom hennes far och upphävde bytet ganska snart.
Ibland undrar jag, om Inga-Lisa har sina bilder kvar, precis som jag. Jag har i alla fall några i en låda och en bok med inklistrade märken i.
En gång sa Maud och jag till varandra:
- Vi kan väl byta något annat än bilder med varandra?
Vi frågade våra mödrar, om vi kunde få byta knappar med varandra.
Det fanns så många fina, i våra hem.
Maud och jag tyckte att det var en väldigt bra idé, men det tyckte inte våra mödrar. Vi undrade lite varför, trots att vi hörde deras argumentation emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar