Såpa

Idag började jag med att starta tvättmaskinen. Därefter sprejade jag på ett dundermedel på fogarna mellan klinkerplattorna längst ned i huset. Jag tål inte starka dofter så bra, så nu har jag öppnat fönstret.

Jag tänker på våra mormödrar och farmödrar, som fick klara sig med andra tvättmedel, när det skulle bli rent i huset. Det var väl mest såpa och lut; Och helt andra material i både kläder och hem.

Jag tänker på den gången när Åke, jag och mina svärföräldrar hälsade på i Sölvesborg. (2001)

Åke och jag sov över hos Åkes morbror Owe och hans fru Marta utanför stan. En dag tog Owe med oss på en rundtur till en av hans barndoms käraste platser. Jag vet att det även, var min svärmors!

                            Bild: Här bodde Nilla och Per Söderlund en gång. (Siretorp)

Här står Owe framför sin mormor och morfars stuga, där han brukade hälsa på som barn. Nu är det någon annan, som bor i huset, och vasstaket är borta sedan länge.

Owe berättade, att när han var i 10-årsåldern hittade han stenåldersyxor i sanden vid huset. Den gången visste han inte vad det var. Det tog många år innan han fick reda på det. Men han hade sparat de fina stenarna ...

För några år sedan var vi åter i Sölvesborg. Vi tog en vända till Åkes kusin Berit och Lasse. Ganska snart fick vi se det gamla huset igen. Åke fotade av tavlan.

                              Bild: Per och Nilla Söderlund, samt yngsta dottern Ida.

Vi träffade alltid Owe och Marta, när vi var nere i Sölvesborg, det hörde till, men nu har de båda två avslutat sina dagar.

För en tid sedan var vi i Sölvesborg igen. Det var första gången, som jag fick se den fina blekingenaturen på hösten. Vi bodde denna gång hos Owe och Martas son Per med fru Eva. Det var fina dagar hos dem, även om det kändes lite vemodigt, att Owe och Martas hus stod tomt.

När vi återvände hemåt igen, hade vi med oss en tavla, som ett särskilt minne av Owe. Vi kände igen huset och en del av historian kring det.

Vi tror att det är Owes syster Karin, som broderat tavlan en gång i tiden.