Slussen! Tänk så länge de ansvariga tänkte och planerade för att få en bättre trafiksituation på denna plats; Och alla de som ville stoppa det hela och protesterade. Sakta men säkert skall det väl bli något bra i röran därnere, tänkte jag.
Minns så väl en ung kille, som irriterat tutade på mig där jag satt i bilen något förvirrad i trafikstockningen någonstans där, för några år sedan. Jag vevade ner rutan och ropade:
- Jag är från landet!
Tiden går för det mesta fort, som om man stod i en rulltrappa, som man helst skulle vilja hoppa av ifrån ...
Det är kanske som vi sa, mina kära vänner och jag, vid våra kaffekoppar på församlingshemmet, igår. Vi skulle avtacka diakonen Sara efter många års tjänst i församlingen.
- Man hänger inte riktigt med längre! Allting går så fort!
- Ja, men vi vet ju inte hur det är att vara i vår ålder. Vi har ju aldrig varit här förut, sa jag.
Så spann vi vidare på det roliga, att känna sig som en ungdom, trots att omgivningen kanske inte kunde se det eller förstå det.
Småskrattande fortsatte vi:
- Förresten! Varför har alla bokstäver blivit så små nuförtiden? Ja! Och alla parkeringsrutor?
- Ja, visserligen glömmer vi väl en del, men tänk ändå, att vi går omkring med en rikedom av livserfarenheter i våra hjärtan och hjärnor. Inte illa alls!
Idag har jag bakat lite, tittat till mina tomat- och paprikaplantor bl a.
Ikväll skall jag väl läsa i någon av alla mina påbörjade böcker. Varför är det så svårt att läsa ut en av dem i taget? Förresten ...
