tisdag 5 december 2017

Julafton är inte en vanlig dag

Ingen dag är som någon annan, men visst är det något särskilt med första advent ...


Tänk! att solen visade sig den dagen och att man kunde gå ut en stund och känna sig upprymd.

Skuggorna ruvade visserligen runt husen, men den magra eken, som egentligen var och är brun i bladverket lyste som koppar i solen.


 I solnedgången passerade jag julgranen och hjulet i Horndal på väg till kyrkan. Marken var täckt av snö. Så stämningsfullt!


På hemvägen lyste supermånen, men jag fick ingen riktigt bra bild då, men igår speglade sig månen så grant i den tunna isskorpan på sjön.

En annan särskild dag var då vi firade Terjes födelsedag och fick träffa nästan hela vår familj -
och tänka sig att vi äntligen kunde sjunga "med en enkel tulipan" som den skulle vara på riktigt.


Dagen efteråt fick Åke och jag höra Kalle spela på mitt gamla piano, som de tog över den här dagen år 2008 - och han satt på pianostolen, som jag broderade någon gång i mitten på 1960-talet.

Det kändes naturligtvis lite extra roligt för mig att få se och höra Kalle, som verkade så förtjust i pianot.


Men dagens bästa kommentarer kom väl från lille Knut, som satt och tittade på julkalendern på TV?

- Julafton är inte en vanlig dag! Sommaren är en vanlig dag ...

Jag säger då det!



söndag 19 november 2017

En grå novemberdag

I morse ringde vi och gratulerade Tobias på födelsedagen, men strax före satt Åke och jag i skumrasket med tända ljus och småpratade.

- Jag vill vandra i Sareks nationalpark nästa sommar, sa han drömmande. Men jag orkar väl inte längre med att bära en tung ryggsäck, fortsatte han.

- Nej åren tar ut sin rätt, sa jag och tänkte på vår vandring i Sarek 1969, som var ganska strapatsrik redan då, men ett oförglömligt minne för oss ...

                     Bild: På väg till Ammarnäs. 1971.

Då Kristina kommit till världen var Åke på högfjällskurs i Norrland och det gladde jag mig åt, att han kunde få vara med på det.

Året efteråt tog vi hjälp av mina föräldrar med barnpassning. Åke och jag vandrade i Ammarnäs fjällvärld några dagar, men jag längtade nästan ihjäl mig efter vår lilla Kristina.

                      Bild: I Dalarnas fjällvärld. 1978.

Tänk så bra! Åke lärde mig och hela familjen att leva friluftsliv. 

                      Bild: På Sörmlands-leden. 1979.

Varje sommar blev det något nytt av den varan. Är så tacksam över det!

                      Bild: Island. 1987.

Sommaren 1987 var vi på Island med vår Toyotabuss. Vi åkte runt hela ön och fick uppleva en helt fantastisk värld av snö, is och varma källor.

- Vi brukade också bo i tält då vi var yngre, sa en familj till oss en solig morgon. Men nu vill vi bo i husvagn.

Den gången kändes det väldigt avlägset, att man kunde bli så bekväm som dem.

Nåväl! Samtalet mellan Åke och mig i morse avslutades med att jag sa:

- Vi får åka till Gotland och cykla med ett släp istället, tröstade jag honom med. Skall vi tumma på det?



måndag 13 november 2017

En grön elefant

Idag förgyllde solen det mesta, men frosten på marken fick ett skimmer av silver, fast nu är det kolsvart ute ...
                                              Bild: Boken bakom gäststugan.

Åke hann iallafall med att köra upp utemöblerna och få in dem under tak, medans jag tog en skön promenad då matbrödsdegen jäste. Återigen fick jag se mängder av skrakar flyga strax över vattenspegeln och jag ropade till Åke:

- Skynda dig! Skynda dig! Nu är skrakarna här igen.

- Vi borde ha en filmkamera stående här för jämnan, sa han när han fick se dem i långa rader.

Vi som trodde att fåglarna redan dragit söderut.


                                           Bild: Rut och Konrad.

För ett par veckor sedan var det höstlov och vi hade besök av våra döttrar med familjer.

En av dagarna var det höstgrävning och lövkrattning som gällde. Rut och Konrad lekte bönder och de hittade stora, fina potatisar i jorden.

Jag ville inte störa dem i deras härliga fantasier, men jag hörde dem på håll.

- Jag är en bondflicka, sa Rut, men Konrad var visst en vanlig bonde.



En dag sken solen, men det blåste rejält i träden. Knut satt vid köksbordet och ritade och målade.

- Hur ser elefanterna ut? undrade han.

- De har fyra ben, sa jag.

Det blev till sist en grön, glad elefant och ett träd med både bananer och äpplen i.


En stund senare var han nöjd med tavlan och han sa:

- Mormor! Nu skall vi gå till skogen och plocka svamp;

Och det kunde man ju inte tacka nej till.


                                            Bild: Åke, Tobias, Daniel. 1978.

Jag kände mig så glad över att skogen ovanför vårt hus, fortfarande trots skogsavverkningen förra hösten , är så härlig att vara i. Knut och jag hittade många fina svampar.

Det kändes nästan som på Martas och Runes tid då Åke och jag var här med våra små barn ...




tisdag 24 oktober 2017

Att putsa fönster

I morse sken solen över ön och sjön låg blank som en spegel. En stund senare kom mängder av skrakar till viken för att fiska.

Det är ett av höstens främsta skådespel, att få se ...


Det blev ett litet avbrott från min fönsterputsning, som jag hållit på med i flera dagar;
Och visst var det lite roligare med en kärcher till hjälp, som jag köpte i förra veckan.

Vi har nya, fina fönster hos oss. Fast de är många och det tar sin tid ändå att hinna runt.


Jag tänker ibland på alla egendomliga fönsterkonstruktioner, som man sett eller varit med och putsat i sina dagar. De finns säkert kvar lite här och var ännu i denna dag.

Hade jag haft den rätta förmågan så skulle jag skriva en bok om fönstrens "lustiga" arkitekter och om olika metoder att få fönstren rena.

Fönstren i Täby skulle kunna få ett eget kapitel i den boken, för att inte tala om de i Blackeberg.

Jag hälsade på hos Kristina ett par dagar och vi skulle putsa fönstren i stora rummet. Där var det ett pussel av fönster i olika storlekar. Och ett av fönstren var väldigt stort och tungt.

                                      Bild: Emanuel och Kristina. 2000.

- Nu får ni snart flytta härifrån! Innan fönstren blir smutsiga igen, för det här var det värsta jag varit med om, utbrast jag då vi var klara.

Vi hade till och med ringt till Daniel och bett om hjälp, eftersom Göran inte var hemma.

Det hade varit roligt med en bild på oss den gången, men det kändes så klart viktigare just då att få en bild på lille Emanuel vid köksspisen.


Ja, dessa fönster!

Så härligt det är att kunna titta ut genom rutorna och hinna njuta av höstfärgerna innan de försvinner i oktobermörkret ...

                                         

                

torsdag 12 oktober 2017

Oktoberdagar

Man får väl acceptera att  det regnar idag och vara glad över att grundvattnet får ett bidrag -


och samtidigt vara glad över gårdagens härliga höstdag då det mesta av potatisen kom upp ...



Trots den kyliga och solfattiga sommaren växte det både i växthuset och utanför. Potatisarna blev fina och squashen (tre plantor) likaså.

Jag vet inte hur många squash, som jag skördat och delat ut till höger och vänster, samtidigt som vi ännu har några kvar.

För några dagar sedan fick jag ett meddelande på mobilen, som jag undrade vem det kunde vara ifrån.

- Igår åt vi zuckiniplättar till middag. Vi gjorde dom av zuckinin vi plockade hemma hos er.
Det blev jättegott.

Så kom jag på att det nog var Kerstin som skrivit meddelandet, så jag ringde upp henne.

- Ja det var jag, kvittrade hon. Jag skrev zuckini för jag kunde inte stava till squash, förklarade hon.

Hon är påhittig våran lilla Kerstin, tänkte jag. Och lika rolig!

                                  Bild: Kerstin 2007.

Häromdagen fick jag ett mobilsamtal från Knut, som väl får satsa på att bli bonde i framtiden. Han älskar djur!

- Har du ett får?
- Jag har bara ett får på en tavla, svarade jag och skickade en bild på den till mamma Theresia.


Det var väl inte riktigt vad han tänkt sig, lille Knut.

Men för mig var det ett givande samtal ...



lördag 30 september 2017

Sista veckan i september

Det är mycket att göra inför vintern och mest mulet väder, men naturen gör vad den kan för att lysa upp därute ...


Lönnen och asken efter stora vägen är riktiga sevärdheter så här års, trots molnen ovanför.

Jag stannade till med bilen och vevade ner en ruta på vägen hemåt igår.

Jag tog en tur i trädgården.

Nere på stranden lutade en färggrann rönn emot den höga, grova tallens bark. Som ett konstverk!


En dag tittade solen fram i svampskogen. Det fanns massor med svamp, men jag tänkte som alltid på den svampkunnige grannen i Kungsängen som hade sina åsikter och sa:

- Ser svamparna goda ut? Är du säker på vad det är för svamp? Man behöver inte plocka allt man ser!


Jag hittade en murkla, som såg fin ut. Det fanns hundratals av dem, men jag var skeptisk till dem.

Då jag kom hem läste jag att biskopsmössan kan vara både lömsk och giftig. Därmed åkte den ut!


Igår plockade jag av de sista tomaterna i växthuset. Plommontomaterna gillade vi bäst!

Det får vi komma ihåg till nästa säsong.


I nästa vecka skall jag gräva upp potatisen, som Knut var med och satte i somras.

- Får jag ta upp din potatis Knut? undrade jag i mobilen idag. Och lägga ner dem i matkällaren?

- Jaa, det får du, svarade han så glad och stolt ...




tisdag 19 september 2017

Septembersol och lite rusk

Höstrusk idag!

Men " September den är till glädje och tröst, som en gyllene bro mellan sommar och höst. En bro som gör vägen lätt att gå, i sakta mak, mot höstdagar grå."

Ingvar Björkdahls dikter kommer ofta till användning då "Vi-kören" är ute i olika sammanhang.
Vännen som köpte boken en gång i tiden på rea, gjorde verkligen ett fynd den gången ...

                      Bild: Första åket! Rut, Johanna och Konrad.

Lördagen bjöd på en gyllene bro mellan sommar och höst, som poeten skrev så uttrycksfullt.

Jag och några barn och vuxna i familjen sammanstrålade på Gröna Lund. Vi var förberedda på mulet väder och var ordentligt påklädda allihopa;

Men ganska snart värmde solen rejält och jag fick famnen full med tröjor, att bära på.

Det var ju en bra syssla för mig, som inte planerade att åka i karusellerna utan bara ville vara med som en extra vuxen.


Jag njöt av de fina planteringarna och drog benen efter mig, då Emanuel kom stegande och tog mig under armen och sa:

- Vi kan väl inte tappa bort dig, mormor! Skall jag skriva mitt mobilnummer på din arm också? skojade han.

                      Bild: Tobias och Theresia. 1993.

Jag räknade ut att det var 24 år sedan jag var på Gröna Lund sist. Tobias sommarjobbade där och Åke och jag och småflickorna passade på att hälsa på honom en dag.

Jag kände faktiskt igen mig. Det fanns några attraktioner kvar som Lustiga Huset och något mer, men Pariserhjulet, som Åke och jag åkte med på vår förlovningsdag 1968, såg jag inte till.

                                            Bild: Insane.

Högt uppe i luften var det många nyheter för mig, som kommit till under senare år. Det mesta
verkade farligt i mina ögon, men det var väl inte alla, som tyckte det.

                                            Bild: Slänggungan, Eclipse.

Idag är det härligt att tänka på de sommarvarma dagarna som vi fick, samtidigt måste jag hålla med Dogge Doggelito, som skrev i Dagen idag:

- Jag övar på att njuta av rusket ...