fredag 2 februari 2018

Årets första månad

Igår var en flock sidensvansar här och hälsade på i snövädret och det kändes, som ett vårtecken, trots att vi fått ovanligt mycket snö nu ...


Men vart tog januari månad vägen?

Jag fyllde år i början på året och jag sa till våra nära och kära:

- Vi hoppar över min födelsedag. Ni får sjunga för mig någon gång i vår istället.

Samtidigt tänkte jag på min mormor Hulda, som brukade säga på sin tid:

- Vi tar det till sommaren!



Men visst blev jag glad då det kom några hit iallafall och förgyllde dagen.

- Ni får sjunga lika många sånger, som jag fyller år. Det önskar jag mig!

Efter ett tag spårade det ur med sångerna förstås!


Vintervädret gjorde väl något liknande; Kunde liksom inte bestämma sig vilken sång som skulle sjungas.

Ena dagen var det värme i luften, dagen efteråt hängde det stora glaskristaller i björkarna.

Tur att man ändå kunde ta sig ut emellanåt. Ibland var det nämligen rena rodelbanorna runt huset.

Jag kunde börja på en ny akvarellkurs, som Maisie Edman Hollman leder. Vi träffas i ett av husen i Bruksparken. Nära och bra!

Sist provade vi på att måla björkstammar med lite olika metoder och knep.


Nästa gång skall vi försöka oss på att måla tulpaner.

                      Bild: Vårt hus och bryggan vid sjön. Målat av Ellen för ett bra tag sedan.


Vi får se om jag får roa mig med att måla med våra barnbarn lite längre fram.

Deras fantasier och deras metoder övergår allt i konstväg, tycker jag ...



onsdag 3 januari 2018

Vid årsskiftet

Åren går! Det är 50 år sedan Åke och jag firade vårt första nyår tillsammans ...

Igår kväll tittade vi på "Året var 1968" på TV.

Vilka tider! Hela världen kom in i våra vardagsrum på 1960-talet. Stora demonstrationer avlöste varandra. Upplopp och oro. Jag var i Stockholm på dagarna. Mitt i smeten!

- Så väl att jag fick jobb på Avesta lasarett och kunde flytta till Avesta under året, utbrast jag.

- Ja! i Stockholm kunde jag ju inte ha dig, sa Åke.


Marta och Rune hittade en sommarstuga i Horndal, där det växte körsbärssnår nedanför Grönsinkavägen

                   
och där ståtliga björkar växte nere vid stranden. Som ett valv ovanför oss.

                                           Bild: Midsommar.

- Vad minns du bäst från år 2017? frågade jag Åke i dag.

- Det var väl den kyliga sommaren, svarade han.

- Ja, inte blev det många simturer i sjön för min del, sa jag.

Jag tänkte sedan på alla kalas, som vi varit med på under året och jag tänkte på allt roligt, som barnbarnen sagt och gjort.

Men visst var det en kall sommar.     



I vårt nya tunnelväxthus däremot var det varmt och gott för det mesta. Jag kunde riktigt uppleva, att jag var i en djungel någonstans, nästan som på en utlandssemester, tyckte jag.

                                            Bild: I båtviken.

Inte kunde vi ana, att vi i början på det här året blev familjehemsföräldrar till en asylsökande pojke. 
Vi hade inte några sådana planer alls, men det kändes helt rätt ändå.


Till sist får jag lägga ut en bild, som jag tog strax före jul. Vi fick hjälp med en ny infiltrationsbädd på tomten.

Nu undrar vi hur hur det ser ut till våren och om sommarvädret blir bra och om vi får äpplen på trädet som sattes 2011 ...




fredag 29 december 2017

Den 29 dec

Tänk, så mycket man skulle ordna med före jul och tiden ville inte räcka till, men sedan blev det helt plötsligt julafton iallafall ...

                                           Bild: Tomteflickan Rut.

Så roligt att vi kunde bjuda på lite snö, när våra gäster dök upp. Bl a en liten nisse, en tomteflicka och en hemlighetsfull liten tomte med bomulls-skägg.


På juldagen fyllde Konrad 8 år och vi undrade med honom vad vi skulle sjunga dagen till ära.
- Sjung på engelska! sa han.

 "Happy Birthday Song", fick det bli så klart.

                                  Bild: Olle, 1968.

Och jag tyckte mig nästan se Åkes lillebror Olle, som såg ut ungefär som Konrad då han var i samma ålder för 50 år sedan.

                                       
På annandagen fortsatte vi med julfirandet i Enköping. Så mysigt! att få träffa hela familjen.


Och idag fick jag blommor! Det är 50 år sedan Åke fick syn på mig ...



tisdag 5 december 2017

Julafton är inte en vanlig dag

Ingen dag är som någon annan, men visst är det något särskilt med första advent ...


Tänk! att solen visade sig den dagen och att man kunde gå ut en stund och känna sig upprymd.

Skuggorna ruvade visserligen runt husen, men den magra eken, som egentligen var och är brun i bladverket lyste som koppar i solen.


 I solnedgången passerade jag julgranen och hjulet i Horndal på väg till kyrkan. Marken var täckt av snö. Så stämningsfullt!


På hemvägen lyste supermånen, men jag fick ingen riktigt bra bild då, men igår speglade sig månen så grant i den tunna isskorpan på sjön.

En annan särskild dag var då vi firade Terjes födelsedag och fick träffa nästan hela vår familj -
och tänka sig att vi äntligen kunde sjunga "med en enkel tulipan" som den skulle vara på riktigt.


Dagen efteråt fick Åke och jag höra Kalle spela på mitt gamla piano, som de tog över den här dagen år 2008 - och han satt på pianostolen, som jag broderade någon gång i mitten på 1960-talet.

Det kändes naturligtvis lite extra roligt för mig att få se och höra Kalle, som verkade så förtjust i pianot.


Men dagens bästa kommentarer kom väl från lille Knut, som satt och tittade på julkalendern på TV?

- Julafton är inte en vanlig dag! Sommaren är en vanlig dag ...

Jag säger då det!



söndag 19 november 2017

En grå novemberdag

I morse ringde vi och gratulerade Tobias på födelsedagen, men strax före satt Åke och jag i skumrasket med tända ljus och småpratade.

- Jag vill vandra i Sareks nationalpark nästa sommar, sa han drömmande. Men jag orkar väl inte längre med att bära en tung ryggsäck, fortsatte han.

- Nej åren tar ut sin rätt, sa jag och tänkte på vår vandring i Sarek 1969, som var ganska strapatsrik redan då, men ett oförglömligt minne för oss ...

                     Bild: På väg till Ammarnäs. 1971.

Då Kristina kommit till världen var Åke på högfjällskurs i Norrland och det gladde jag mig åt, att han kunde få vara med på det.

Året efteråt tog vi hjälp av mina föräldrar med barnpassning. Åke och jag vandrade i Ammarnäs fjällvärld några dagar, men jag längtade nästan ihjäl mig efter vår lilla Kristina.

                      Bild: I Dalarnas fjällvärld. 1978.

Tänk så bra! Åke lärde mig och hela familjen att leva friluftsliv. 

                      Bild: På Sörmlands-leden. 1979.

Varje sommar blev det något nytt av den varan. Är så tacksam över det!

                      Bild: Island. 1987.

Sommaren 1987 var vi på Island med vår Toyotabuss. Vi åkte runt hela ön och fick uppleva en helt fantastisk värld av snö, is och varma källor.

- Vi brukade också bo i tält då vi var yngre, sa en familj till oss en solig morgon. Men nu vill vi bo i husvagn.

Den gången kändes det väldigt avlägset, att man kunde bli så bekväm som dem.

Nåväl! Samtalet mellan Åke och mig i morse avslutades med att jag sa:

- Vi får åka till Gotland och cykla med ett släp istället, tröstade jag honom med. Skall vi tumma på det?



måndag 13 november 2017

En grön elefant

Idag förgyllde solen det mesta, men frosten på marken fick ett skimmer av silver, fast nu är det kolsvart ute ...
                                              Bild: Boken bakom gäststugan.

Åke hann iallafall med att köra upp utemöblerna och få in dem under tak, medans jag tog en skön promenad då matbrödsdegen jäste. Återigen fick jag se mängder av skrakar flyga strax över vattenspegeln och jag ropade till Åke:

- Skynda dig! Skynda dig! Nu är skrakarna här igen.

- Vi borde ha en filmkamera stående här för jämnan, sa han när han fick se dem i långa rader.

Vi som trodde att fåglarna redan dragit söderut.


                                           Bild: Rut och Konrad.

För ett par veckor sedan var det höstlov och vi hade besök av våra döttrar med familjer.

En av dagarna var det höstgrävning och lövkrattning som gällde. Rut och Konrad lekte bönder och de hittade stora, fina potatisar i jorden.

Jag ville inte störa dem i deras härliga fantasier, men jag hörde dem på håll.

- Jag är en bondflicka, sa Rut, men Konrad var visst en vanlig bonde.



En dag sken solen, men det blåste rejält i träden. Knut satt vid köksbordet och ritade och målade.

- Hur ser elefanterna ut? undrade han.

- De har fyra ben, sa jag.

Det blev till sist en grön, glad elefant och ett träd med både bananer och äpplen i.


En stund senare var han nöjd med tavlan och han sa:

- Mormor! Nu skall vi gå till skogen och plocka svamp;

Och det kunde man ju inte tacka nej till.


                                            Bild: Åke, Tobias, Daniel. 1978.

Jag kände mig så glad över att skogen ovanför vårt hus, fortfarande trots skogsavverkningen förra hösten , är så härlig att vara i. Knut och jag hittade många fina svampar.

Det kändes nästan som på Martas och Runes tid då Åke och jag var här med våra små barn ...




tisdag 24 oktober 2017

Att putsa fönster

I morse sken solen över ön och sjön låg blank som en spegel. En stund senare kom mängder av skrakar till viken för att fiska.

Det är ett av höstens främsta skådespel, att få se ...


Det blev ett litet avbrott från min fönsterputsning, som jag hållit på med i flera dagar;
Och visst var det lite roligare med en kärcher till hjälp, som jag köpte i förra veckan.

Vi har nya, fina fönster hos oss. Fast de är många och det tar sin tid ändå att hinna runt.


Jag tänker ibland på alla egendomliga fönsterkonstruktioner, som man sett eller varit med och putsat i sina dagar. De finns säkert kvar lite här och var ännu i denna dag.

Hade jag haft den rätta förmågan så skulle jag skriva en bok om fönstrens "lustiga" arkitekter och om olika metoder att få fönstren rena.

Fönstren i Täby skulle kunna få ett eget kapitel i den boken, för att inte tala om de i Blackeberg.

Jag hälsade på hos Kristina ett par dagar och vi skulle putsa fönstren i stora rummet. Där var det ett pussel av fönster i olika storlekar. Och ett av fönstren var väldigt stort och tungt.

                                      Bild: Emanuel och Kristina. 2000.

- Nu får ni snart flytta härifrån! Innan fönstren blir smutsiga igen, för det här var det värsta jag varit med om, utbrast jag då vi var klara.

Vi hade till och med ringt till Daniel och bett om hjälp, eftersom Göran inte var hemma.

Det hade varit roligt med en bild på oss den gången, men det kändes så klart viktigare just då att få en bild på lille Emanuel vid köksspisen.


Ja, dessa fönster!

Så härligt det är att kunna titta ut genom rutorna och hinna njuta av höstfärgerna innan de försvinner i oktobermörkret ...