torsdag 29 november 2012

Väder och vind

Idag blåser det riktigt kallt, men inte värre än att man kan gå ut ...

När jag bodde i Göteborg som barn, fick vi verkligen känna på stormarnas kraft. Min mor hängde ut genom fönstret och ropade till oss när vi var på väg till skolan:

- Håll er intill väggarna, akta er för tegelpannor!

Det var nästan vardagsmat att det blåste, men vi tänkte i vanliga fall inte på det. Ibland kunde det åska och regna rejält, men det kändes tryggt ändå. Vi bodde ju i en stad.

Innan jag började skolan var jag med min mor till Spelvik ute på landet där mormor och morfar bodde.
                                    Bild: Mormor Hulda och morfar Hjalmar.

Mitt i natten blev vi väckta av dem och uppmanade att stiga upp och klä på oss. Det var ett förfärligt åskväder!

Vi satte oss i köket på kökssoffan, tätt intill varandra. På ena sidan om mig satt mormor, som satt tyst och blundade. På den andra sidan satt min mor. Mitt på golvet gick morfar omkring och berättade historier, medan han kokade kaffe på vedspisen. Han skingrade den olycksbådande känslan och fick mig att sluta lyssna på åskans muller där ute.

Någon timme senare kunde vi gå och lägga oss igen, utan att huset tagit eld. Det är ett av de finaste minnen jag har av min morfar.

onsdag 28 november 2012

Vuxen

Idag dansar snöflingorna i luften och domherrarna sitter i äppelträdet och lyser upp med sina röda bröst. På nyheterna pratar man om framtidsjobben ...

Vid förra sekelskiftet (1902), konfirmerades min farmor Lydia. Jag vet inte var någonstans, men hoppas kunna ta reda på det! På den tiden ansågs man vara vuxen i den åldern och stor nog att arbeta och försörja sig.

                             Bild: Lydia sitter i mitten längst fram. (1888 - 1964)

Jag hittade ett nött foto till minne av konfirmationstiden. På baksidan har hon skrivit upp alla namn på sina kamrater i en lång rad.





Vid denna tid dog Lydias far Carl Erik Carlsson och hennes mor Clara Albertina Ståhl blev ensam med döttrarna. De två äldsta var vuxna nog att klara sig själva, men det var värre för Lydia och lilla Agnes som var yngst.

Lydia fick börja arbeta hos en bagare, som inte var så vänlig precis. Han kunde slå henne över munnen med bakspaden om hon inte var till belåtenhet.

Det var långa dagar för henne och hon längtade hem till sin mor och syster Agnes. Lydia hade en pigtittare med sig hemifrån, som hon skrev ett streck på baksidan varje dag. Snart får jag träffa min mor igen, tänkte hon och skrev.

Till all lycka fick Lydia ha sin moder kvar tills hon nått riktigt hög ålder. Min mor Rut hann träffa henne.

- Du var allt en riktigt rar flicka, sa Clara Albertina till Rut och log.

tisdag 27 november 2012

Lillasyster

Vi undrar om vi skall ta en influensaspruta även detta år, men vi har inte bestämt oss än ...

År 1922 när min mor Rut var 5 år och hennes äldre syster Elin 15 år, blev de riktigt sjuka i scharlakansfeber och hamnade på sjukhus. Det var en mycket farlig sjukdom förr. Som väl var, blev de friska och fick komma hem igen.

När Rut klev in i huset, fick hon genast höra barnskrik och upptäckte snart ett litet mörkt knyte på sin bädd. Det var lilla Vera!

- Var kommer hon ifrån? frågade Rut med uppspärrade ögon.

- Det var tanten med den svarta väskan som kom hit, svarade mor Hulda.

Efter den dagen var Rut rädd för tanten med den svarta väskan. Ibland såg hon henne på håll och blev orolig, att hon skulle slänga in ett barn till hos dem;
Ändå, framhöll Rut hela tiden, att lillasyster Vera var henne så kär.

Så småningom förstod hon sambanden, med födsel och död på gården. Hon kunde glädja sig åt kycklingar, kalvar och kattungar tillsammans med sina syskon. Men hon kunde också sörja över julgrisen!

                              Bild: Ett hus från förr i tiden ...

När Rut hade börjat i skolan fick hon och alla barnen träffa doktorn.

- Du var allt ett fint barn, sa han till henne. Du har säkert fått mycket söt mjölk.

Rut undrade över betydelsen av dessa ord. Söt mjölk, vad var det? Men hon frågade aldrig någon hemma om det, för hon ville inte att de skulle bli ledsna.

måndag 26 november 2012

Lite snö

Idag ligger det ett tunt snötäcke på marken och det är lite "veckan-före-advent-stämning". Snart får vi tända det första adventsljuset och tända utegranens belysning ...

När vi bodde i Göteborg och söndagsskolan hade avslutning i Sankt Pauli kyrka var det riktig högtid. Alla andra söndagar hade vi barn samlats nere i rummet i husets källare, men då blev det fest. Jag gladdes åt de höga valven i den stora kyrkan, de stora granarna, musiken, sången och alla ljusen.

När vi kom hem brukade min mor sitta ner med Kjell och mig och julpyssla. Vi gjorde krusiga julgranskarameller av silkepapper. De vita och rosa blev vackrast, tyckte jag. Vi flätade hjärtan av blankt papper och tillverkade mycket  annat, som vi skulle ha i julgranen sedan.
 
Vi fick adventskalendrar, som det var så spännande att öppna luckor i. Det var svårt att vänta på att öppna lucka 24. Där fanns det alltid en bild på stallet eller ett litet jesusbarn. Den julen, som det var en gran under sista luckan, blev jag riktigt besviken.

Min lillebror öppnade en gång alla luckor på en gång, till min förvåning.

- Så är det gjort, sa han.


Igår övade kören på adventssånger i Horndal. Vi sjöng de riktigt gamla fina adventssångerna och psalmerna, men även denna:

Vi tänder ett ljus i advent,
det värmer den som frusen är ...  


lördag 24 november 2012

Kottar

I morse satt vi en lång stund framför kaminen med våra kaffekoppar. Jag tänkte på Selma Lagerlöf, som så mästerligt skrev om glädjen med en brasa ...

När vi var hos min farmor, brukade hon ta med mig till tallskogen nedanför huset. Där kunde vi plocka tallkottar och lägga dem i en korg. När vi sedan kom hem igen, använde hon kottarna till att tända eld med i vedspisen. Det var en stor upplevelse, för mig.

Den där vedspisen var som ett levande väsen och stod i centrum. Där kokades maten, där förvarades det skorpor i utrymmet längst ner och därifrån kom värmen. Antagligen har min känsla för kottar sitt ursprung där.

Numera bor vi på en plats med mängder av tallkottar på marken. Våra barnbarn brukar plocka med dem och använder dem att koka soppa på eller köra runt med i skottkärran. Jag hoppas att de får fina minnen av kottarna, de med ...


Nyåret 1997-98 överraskade Åke mig med en resa till Teneriffa. Han ville att vi skulle fira, att det var 30 år sedan vi träffats första gången. En morgon kom han in till mig med en röd hibiskusblomma och sjöng. Jag hade min födelsedag i samma veva.

Så hyrde vi en bil och åkte runt ön. På vägen stannade vi i skogen och tittade på pinjeträdens väldighet. På marken låg det massor av stora "julprydnadskottar". Jag var överväldigad och kunde inte låta bli att ta med mig en av de stora kottarna i bilen.

fredag 23 november 2012

Silketass

Idag är det rena vårdagen här! Jag tog bilen till stan och promenerade runt på olika håll innan jag åkte hemåt igen med en ny färgburk. När man är alldeles själv, kan man tänka på lite av varje ...

Jag tänkte på en av katterna i min mors barndomshem. Katten hette Silketass och var en väldigt väluppfostrad och förståndig katt. Den skötte sig bra som musjägare och inne i huset visste den så väl, vad som gällde; Inga katter på borden!


                                    Bild: Misse eller var det Silketass?

Men en dag hoppade Silketass upp på köksbordet och tog sig en titt på dagstidningen, som låg där. Den sträckte ut sin högertass och började riva och klösa sönder bilden på tidningens framsida. Katten gick inte att stoppa! Hitler var på bild på första sidan och kriget hade brutit ut.

Någon gång i början på 1940-talet sålde mina morföräldrar sin gård, Ekvik. Min mor sörjde över det och försökte hitta en utväg. Hon fantiserade om att ta över gården, men min blivande far var inte så lätt att övertyga.

Det blev så, att mina morföräldrar flyttade, när de fick en vaktmästartjänst i en missionskyrka i Spelvik, Ludgo. Där bodde de i lägenheten i samma hus, fram till 1950 när min rara morfar gick bort.

Jag var ganska liten då, men har ändå många värdefulla minnen från den tiden. Ett återkommande nöje, var att köpa mjölk i bondgården i närheten. Där brukade jag passa på att klappa katterna, titta på hönsen och grisarna.

Det var Lennart, som tog emot oss på bondgården. Så småningom fick han träffa min moster Alva. Han friade till henne och snart blev det bröllop.

torsdag 22 november 2012

Såpa

Idag började jag med att starta tvättmaskinen. Därefter sprejade jag på ett dundermedel på fogarna mellan klinkerplattorna längst ned i huset. Jag tål inte starka dofter så bra, så nu har jag öppnat fönstret.

Jag tänker på våra mormödrar och farmödrar, som fick klara sig med andra tvättmedel, när det skulle bli rent i huset. Det var väl mest såpa och lut; Och helt andra material i både kläder och hem.

Jag tänker på den gången när Åke, jag och mina svärföräldrar hälsade på i Sölvesborg. (2001)

Åke och jag sov över hos Åkes morbror Owe och hans fru Marta utanför stan. En dag tog Owe med oss på en rundtur till en av hans barndoms käraste platser. Jag vet att det även, var min svärmors!

                            Bild: Här bodde Nilla och Per Söderlund en gång. (Siretorp)

Här står Owe framför sin mormor och morfars stuga, där han brukade hälsa på som barn. Nu är det någon annan, som bor i huset, och vasstaket är borta sedan länge.

Owe berättade, att när han var i 10-årsåldern hittade han stenåldersyxor i sanden vid huset. Den gången visste han inte vad det var. Det tog många år innan han fick reda på det. Men han hade sparat de fina stenarna ...

För några år sedan var vi åter i Sölvesborg. Vi tog en vända till Åkes kusin Berit och Lasse. Ganska snart fick vi se det gamla huset igen. Åke fotade av tavlan.

                              Bild: Per och Nilla Söderlund, samt yngsta dottern Ida.

Vi träffade alltid Owe och Marta, när vi var nere i Sölvesborg, det hörde till, men nu har de båda två avslutat sina dagar.

För en tid sedan var vi i Sölvesborg igen. Det var första gången, som jag fick se den fina blekingenaturen på hösten. Vi bodde denna gång hos Owe och Martas son Per med fru Eva. Det var fina dagar hos dem, även om det kändes lite vemodigt, att Owe och Martas hus stod tomt.


När vi återvände hemåt igen, hade vi med oss en tavla, som ett särskilt minne av Owe. Vi kände igen huset och en del av historian kring det.

Vi tror att det är Owes syster Karin, som broderat tavlan en gång i tiden.

onsdag 21 november 2012

November

Igår kväll vann jag en fin julbukett! Det var "Trivselkväll" i Horndals Trädgård med fika, lotteri mm. Vi som var där blev inspirerade att binda julbuketter och fixa till fina arrangemang. Nu är redan julstämningen ordnad, känner jag. Det är bara adventsljusen som väntar på att tändas, så småningom.


Jag köpte ett par amaryllislökar, det har blivit en tradition hos oss. Det är som en slags adventskalender, att vänta på att någon knopp skall slå ut lagom till julaftonen. Så hittade jag en vit kaktus också, full med knoppar som matchar den röda kaktusen, som jag fick som pris förra veckan. Då var det vår kör, som hade "Tebuffé" med allsång och lotterier.

När jag var barn, var det en tradition att min mor satte tazettlökar i en skål med vita stenar före jul. Jag brukade titta efter om det kommit fram några rötter på lökarna. Det var ju inte så lyckat!

Tänker så på min farfar, som hade så många narsisser runt huset där de bodde. Fast då var det ju vår! Han rensade bort massor av dem och kastade ned lökarna bakom syrenhäcken. Det var därför det blev ett hav av narsisser i hela backen sedan. Jag beundrade blommorna väldigt mycket ...

tisdag 20 november 2012

Mostrarna

Min moster Vera är den enda moster, som fortfarande finns kvar i livet. Hon fyllde 90 år i somras och det var ett stort kalas, som hennes familj, Åke, jag och min bror m fl var med på.
Ibland ringer jag till min moster och blir glad varje gång, att hon har sin humor och sitt minne i behåll. Jag har många fina minnen av henne och övriga mostrar!

När mina mostrar Vera och Alva kom till Göteborg, några år in på 1940-talet, så bodde min mor och far och jag redan där. Mostrarna hade fått bostad på Mårten Krakows gata och de hade fått arbeten båda två. Vera arbetade på en syfabrik. Alva "garnerade" hattar på en ateljé.

Alva var konstnärlig och brukade fixa till min mors hattar och modernisera dem, med en fjäder eller någon annan prydnad. Så spännande!

Så roligt det var, när de kom och hälsade på oss uppe på Kransen 4. Jag och barnen på gården rusade emot dem och ropade:

- Moster, moster!

  
                                   Bild: Vera och Alva på väg till Slottsskogen.

Jag minns att Alva vispade ägg och lite socker och bjöd mig på det. Hon hade lärt sig att råa ägg var bra. Hon hade varit sjuk som barn och blivit ordinerad av doktorn att äta råa ägg, varje dag. Men den gången utan socker!

Alva hjälpte mig att virka en duk. Jag virkade någon luftmaska och hon några stolpar. Jag kände mig så stolt över duken, fast det var väl Alva som virkade det mesta.

Sedan träffade moster Vera sin Torild och gifte sig 1948.
Moster Alva gifte sig något år senare med Lennart. De flyttade därmed båda två från Göteborg.

måndag 19 november 2012

Utfärd

Det är allt en lyx att kunna ta några dagars ledigt från lövkrattning och annat, som hör hösten till. Åke och jag hälsade på barnen med familjer och kombinerade detta med en solig kryssning till Helsingfors.

När jag låg där i vår hytt, vaknade jag till och hade sedan svårt att somna om.

Tänk när min lärare i början på 1950-talet tog med klassen till hamnen i Göteborg. Vi skulle titta på M/S Kungsholms avfärd mot Amerika. Det var en stor händelse för oss alla, som stod där på kajen. Passagerarna uppe på däck hade kontakt med sina anhöriga via serpentiner, som hängde i en mjuk båge från fartyget till kajen. Det var uppbrottsstämning och dramatik i luften!

När det stora, vita fartyget så småningom sakta lämnade kajen, tänjdes serpentinerna allt mer. De lyftes upp i luften och runt omkring ropade folk och skrek. Slutligen brast serpentinerna en efter en ...

Undrar om klassen sedan tog spårvagnen tillbaka till Ånässkolan?

Det kan ha varit så, att vi gjorde ett besök på Sjöfartsmuseets Akvarium först. Där fanns en amerikansk alligator, som levde där i fångenskap. Så stor den var!
På Akvariet fanns också andra spännande djur, de exotiska ormarna.

Jag och Maud stod där och tittade genom glaset på pytonormen, när en av skötarna drog undan glastaket och stoppade ner maten till ormen. Maten var en liten, vit mus. Jag glömmer aldrig musen, som satt som förstenad och tittade in i ormens ögon och sedan blev uppslukad. Länge stod jag där och såg hur ormkroppen tydligt visade, att det fanns en mus därinne.

När jag kom hem berättade jag med gråten i stämman:
- Varför gjorde den lilla musen ingenting för att fly?

                      Bild: Åke framför Sibeliusmonumentet i Helsingfors.

När Åke och jag kom tillbaka till hamnen I Stockholm, hann vi lyssna på Ellen, som spelade "Vem kan segla förutan vind" på fiolkonserten i Sickla.
 

lördag 17 november 2012

Tavlan

Jag läste succéboken av Jonas Jonasson, 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann, och tyckte det var intressant att kyrkan i Malmköping är omnämnd i början av boken.

Det var så här, att min mor Rut arbetade hos s k välbärgade familjer, över vintrarna. Sedan när det blev sommar, hjälpte hon till hemma på gården Ekvik med att hässja hö mm
Hon arbetade bl a hos en familj i Malmköping. Det tyckte hon var bra, för då kunde hon ta sig hem till sin mor och far och systrar på kvällarna.

En gång var det kalas hos denna fru. Hon kanske fyllde 50 år? Då fick hon blommor och presenter, som vanligt var. När alla gäster gått hem, utbrast jubilaren:

- Så fräckt, att komma med en sådan här tavla! Det var väl ingenting att ge bort en sådan här dag.

Tavlan var målad av en "erkänd" konstnärinna och det var denna, som överlämnat sin oljemålning, som present. Tavlan var signerad E E och årtalet 1939.

Två år senare - då min mor hunnit arbeta i Stockholm hos andra familjer - fick min mor och far tavlan i lysningspresent. Tydligen hade frun, som egentligen var en rar människa, glömt bort vad hon sagt när min mor hörde på.

Hur som helst, tavlan har alltid funnits i mitt barndomshem och hängt på bästa plats.


Många år efteråt, sa min mor:

- Här har vi den ursprungliga Lilla Malma kyrka avmålad, som den såg ut tidigare. Nu är kapellet rivet och det ser inte alls ut så här längre.

Lilla Malma kyrka har jag sett i verkligheten. Det var där min mor konfirmerades. Jag tänker på det, när jag ser tavlan på en av våra väggar nu för tiden.

torsdag 15 november 2012

Uppdraget

På hösten 1960, när jag arbetade hos Ingrid Skerfe Nilsson i Uppsala, fick hon en beställning på en ryamatta, som skulle till en ambassad innan jul. Mönstret hette "Slottsbacken" men det var ingen, som hade tid att knyta den.

Jag frågade min mor om hon och jag skulle erbjuda oss att knyta mattan. Det tyckte hon, att vi kunde göra och vi fick uppdraget.

Att knyta en ganska stor ryamatta tog sin lilla tid, men vi tog vara på varenda stund. En dag kunde jag äntligen ta med mig ryamattan till arbetet. Min mor och jag fick betalt och vi visste redan, vad vi skulle köpa för pengarna.

Det blev en TV-apparat till julen. Jag tror att min mor ville, att vi barn skulle vara hemma och titta på TV i stället för att springa runt till andra hela tiden.


Bild: En kruka från konsthantverksaffären som Ingrid Skerfe Nilsson hade.

Det var få sändningstider, inte så många bra program att se på egentligen, och svartvitt. Det som visades var ändå värt att titta på, tyckte åtminstone min bror och jag.

Den julen var farmor och farfar på besök hos oss. Min farmor sa:

- Kära barn, hur skall ni få något gjort, om ni skall sitta och titta på TV varenda kväll?

onsdag 14 november 2012

Praktikplatsen

Jag fick heta fröken Petersson eller Lilian på mina arbetsplatser, en gång i tiden. Hur fungerade det egentligen, när man inte kunde säga du, rätt och slätt?

På hösten 1960 fick jag en praktikplats hos textilkonstnärinnan Ingrid Skerfe Nilsson i Uppsala. Hon hade en konsthantverksaffär och en rya-ateljé på Drottninggatan. Hos henne fick jag uppleva en spännande och lärorik tid, till sommaren därpå.

                          Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. (1955)

Någon gång måste jag ha sagt till henne, att jag drömde om att bli en textilkonstnärinna, för en dag sa hon:
- Jag tycker att Lilian skall bli arbetsterapeut. Att bli konstnär kostar allt!

Tiden hos Ingrid Skerfe Nilsson, var fylld av varierande uppgifter, alltifrån att rita arbetsritningar till ryamattor, som att träffa kunder.

                               Bild: Ingrid Skerfe Nilsson design.

Ibland fick jag gå till konditoriet och köpa kaffebröd. Då tog jag med någon av chefens bulldoggar på en promenad, ibland med ungen ibland med "mamman". Fast egentligen var det väl hundarna, som promenerade med mig. Jag fick verkligen känna på vilken dragstyrka de hade.

Jag brukade be om en torr bulle i affären, som jag sedan kunde göra små smulor av. På vägen tillbaka kastade jag smulorna, en och en för att locka hunden dit jag ville. De var världens snällaste hundar, men de såg skräckinjagande ut, speciellt den äldre med sitt stora underbett. Folk brukade byta sida på trottoaren!

En dag slet sig den stora hunden och dök in i en buss full med folk. Det blev en stor seger för mig och alla i bussen, när jag fick med mig hunden ut igen ...

tisdag 13 november 2012

Bokmärken

Tänk så roligt det var, att byta bokmärken med sina kamrater, när man växte upp. Ibland kunde man få någon bild, som man riktigt önskat sig.

Min kamrat Maud och jag tog gamla skrivböcker och vek sidorna på mitten och lade sedan in bokmärken i "fickorna".  Våra kamrater på gården eller i skolan fick sedan stoppa i en bild i häftet och få en annan bild i utbyte. Så där höll vi på!

Men ibland kunde vi bara sitta och bläddra i bokmärkeslådan - en gammal chokladask eller så - och bara njuta av alla fina motiv. Vi gillade babybilder och bilder med änglar och julkrubban.

Det som var extra roligt var, att få en "gammalmodig" bild, de lade man ner försiktigt under ett papper i botten på lådan. De bilderna var lite grövre i fasonen och ofta lite bruna på baksidan. Så fina!

Att byta bokmärken, krävde lite diplomati. Det var en oskriven lag, att aldrig lura någon, speciellt ingen som var yngre, för bråk ville ingen ha.

Ibland kom rara Inga-Lisa med sin bokmärkeslåda och visade upp den för oss.
Hennes far arbetade i en bokhandel, så genom honom, fick hon många motiv som vi aldrig sett förut. Vi fick bara titta på bilderna. Om hon ändå bytte bort något någon gång, kom hennes far och upphävde bytet ganska snart.

Ibland undrar jag, om Inga-Lisa har sina bilder kvar, precis som jag. Jag har i alla fall några i en låda och en bok med inklistrade märken i.



En gång sa Maud och jag till varandra:
- Vi kan väl byta något annat än bilder med varandra?

Vi frågade våra mödrar, om vi kunde få byta knappar med varandra.
Det fanns så många fina, i våra hem.

Maud och jag tyckte att det var en väldigt bra idé, men det tyckte inte våra mödrar. Vi undrade lite varför, trots att vi hörde deras argumentation emot.

måndag 12 november 2012

Kokosbollen

Solen skiner idag, men det gjorde den inte den där gången ...

När jag var barn, hände det lite då och då att jag sprang ärenden åt mödrarna i huset eller passade deras barn. Jag fick då en liten slant som tack. Ibland 10 öre och ibland mer. Det var ju roligt, för då kunde jag gå till godisaffären och köpa en klubba eller ett par kolor. En dag utan godis var ganska trist, tyckte jag på den tiden.

Min mor satte stopp till slut! Hon ville inte, att jag skulle äta godis varje dag och det kan man ju förstå.
- Ni får börja handla er mjölk själva, sa hon till mödrarna.

En dag skickade min mor iväg mig till konditoriet, för att köpa en vetelängd. Hon bakade annars, för det mesta, allt bröd som vi behövde.

Jag sprang nedför backen och köpte den där vetelängden, men det fattades 25 öre för mig. Damen på konditoriet sa:

- Du kan komma hit med pengen om en stund.

Jag tog med mig vetelängden hem och fick 25 öre av min mor och sprang sedan iväg.

Halvvägs i backen mötte jag en flicka från huset där jag bodde, som var ett par år äldre än jag. Hon fick snart klart för sig, att jag hade 25 öre i handen.

- Vi kan köpa en kokosboll för pengarna, sa hon.

Det egendomliga den gången var, att jag inte alls kände mig sugen. Jag ville inte släppa ifrån mig myntet. Rätt som det var, hade hon ändå gått in i affären och köpt en kokosboll för pengarna. Jag förstod inte alls hur det gått till!

Jag berättade inte om detta hemma, för jag skämdes. Men jag tänkte ofta på damen på konditoriet, som jag tyckte att jag lurat. Det var något av det värsta jag upplevt, så liten jag var!

 Men om något gott kom utav denna händelse, så var det;


Jag fick lära mig, att reda ut "oegentligheter" genast de dök upp, sedan fick det väl kosta nästan vad det ville ...

söndag 11 november 2012

Fäder

Alla fäders dag!

Jag tänker på min morfar Hjalmar och på hans varma natur.

Jag tänker på Åkes morfar Rudolf, som var så barnkär.

Jag tänker på min farfar, som hade så bruna ögon med värme i.

Jag tänker på min egen far Bertil och den stora tryggheten.

Jag tänker på min svärfar, Rune som värnade om sin familj.


Jag tänker också på alla andra fäder denna dag, som jag träffar ibland. Ni är snälla, kloka, coola och världens gulligaste ...

Hoppas att ni känner det i era hjärtan, att det är sant!

lördag 10 november 2012

Kökssoffan

När min familj var på besök hos mina farföräldrar, var det ett trevligt nöje att gå till ladugården på Eneboga gård och köpa mjölk. Väl tillbaka igen brukade farmor skumma av grädden, som flutit upp i mjölkflaskan och spara grädden till kaffet eller efterrätten.

Långt senare berättade min mor Rut om en händelse, som fick en oväntad fortsättning ...

När min mor en gång i sin tidiga ungdom, satt i ett väntrum fullt av folk i Malmköping, då kom han in, Bror Palm. Det var, som om kungen hade trätt in över tröskeln, alla reste sig och neg och bugade i vördnad.

När hon kom hem berättade hon för mor Hulda, att hon stött på godsägare Palm på Eneboga gård för en stund sedan.

- Alla reste sig upp och bugade och bockade, men det gjorde inte jag. Jag känner ju inte honom.
- Men Rut, man skall vara artig, sa Hulda till henne.

Det var något speciellt med Eneboga gård; Det var där den gudfruktige och rättskaffens godsägaren Bror Palm och frun Elna bott med sina sju barn. Vem som tog över gården (1935), skulle jag behöva forska i, men det fanns flera söner.

                              Bild: Eneboga gård.

När min mor och far skulle gifta sig (1941) och det var lysning för dem, fick de en äldre, gulmålad kökssoffa från Eneboga gård som present. Det var väl inte vad min mor önskat sig precis, men kökssoffan har hängt med i alla flyttningar och tider, sedan dess.


Nu har vår dotter Kristina kökssoffan i sitt kök och nu är den vitmålad.

fredag 9 november 2012

Lillebror

I morse tittade jag åter på nyheter på TV och kände olusten över allt elände ...

Minns då min lärare i klass 5 och 6, Ester Gustavsson, som sa:

- Om ni hittar en positiv nyhet i tidningarna hemma, klipp ut den och ta med den hit till skolan, så sätter vi upp den på anslagstavlan här.

Det var aldrig någon i klassen, som hade med sig någon sådan nyhet, minns jag.

Men hemma i köket, innan jag börjat skolan, satt min mor en dag och fållade på vita lakansbitar med färgad tråd; Det såg så egendomligt ut.

- Vad skall det bli, frågade jag.

- Det skall bli stjärtlappar! Du skall få en liten syster eller bror, sa min mor.

- Skall jag?

Jag gick in på mitt rum och lade mig på min säng. Jag var helt förstummad av förvåning och glädje. Och jag fick tårar i ögonen.

Min mor kom in och tittade på mig och undrade:

- Är du ledsen?

- Nej, jag är så lycklig!


                                   Bild: Min bror Kjell 1950

Jag var 5 år, när min lillebror Kjell kom till världen, den 12 juni 1948.
 

torsdag 8 november 2012

Soffan

När min mors äldsta syster Elin hade fått sällskap med sin Bertil, blev det lite trist för de yngre syskonen. Hon hade inte tid med dem längre, på samma sätt. Elin hade ju alltid varit så rar emot dem.

Men innan dess hände följande;

Elin tyckte allt, att det behövde möbleras om i stora rummet innan "fästmannen" kom på besök. Hon samrådde med sin syster Anna om hur de skulle ändra på möbleringen.

En dag passade de på, när föräldrarna var ute, att flytta på soffan. Den skulle upp på vinden, tyckte de. Hur de bar sig åt med den tunga möbeln, är svårt att förstå, men de var starka båda två.

Efter en stund kom mor Hulda in igen och hon blev stående mitt på golvet i rummet och ropade högt:

- Vad har ni ställt till med?

Där i taket satt soffan, som en plugg. Den gick varken att få upp eller ner.

Åh, ett sådant elände det blev för Hjalmar att få ner soffan igen!

Men i bakgrunden stod småflickorna, Rut och Alva och Vera och såg alltihop.
De tyckte att det var riktigt lustigt, att de stora systrarna gjorde något dumt någon gång.


Bild: Elin och Anna 1927


Och den historien fick jag höra berättas ...

onsdag 7 november 2012

Change

I dag vaknade vi av nyheten att Barack Obama sitter kvar i USA, som president. I vår lilla värld, här ute på landet är den stora händelsen annars, att domherrarna är här i vår trädgård igen.

Tänker på den dagen, som min familj var på besök på min fars arbetsplats på SJ verkstäder och min mor säger på ett väldigt avgörande sätt:

- Men Bertil! Är det här du står på dagarna?

Min mor höjde sällan rösten, men den här gången var det något väldigt speciellt i stämman. Min mor var mån om vår far. Jag kände det ända in i själen.

Den dagen påbörjades en stor förändring.

Vår far slutade på sitt arbete och började att utbilda sig på Ljungkile folkhögskola först och senare på Socialinstitutet i Göteborg.

Inga lån fanns att tillgå under studietiden, men min mor och far kunde vrida och vända på det mesta utan att vi behövde fara illa ...

Bild: Jag har några dukar och en del annat, som påminner mig om den där tiden.

Det kom hem stora, tunga rullar med tryckta dukar, stora och små i färggranna mönster. Ibland var det förkläden. Det var lika spännande varje gång, som det kom hem en ny tygrulle. Jag älskade de glada färgerna och de härliga, moderna mönstren.

Min mor satt hemma i köket och sydde och fållade åt textilkonstnärinnan Maud Fredin Fredholm.

Min bror och jag klippte bort sytrådar. Vi (?) klippte ut dukarna, som var tryckta på rullarna. Jag tror vi gjorde nytta, vår mor sa i alla fall det, och vi tyckte att det var roligt.

Men min farmor och farfar och farbror Justus och Birgit m fl tyckte att mina föräldrar var lite för våghalsiga. De tyckte, att det såg omöjligt ut alltihopa!

tisdag 6 november 2012

På gården

Efter 10 år var det ett stort jubileum för alla, som bodde i huset Kransen 4 i Göteborg. (1944 - 1954).


När jag tittar på detta kort idag, kan jag fortfarande känna festglädjen. Där är alla mina barndomsvänner, samlade på ett enda foto. Maud, Irene, Kerstin, Inga-Lisa ...
Jag har den blå klänningen i manchester på mig och det vita resårskärpet.
(Jag står uppe till höger).

Min bror Kjell sitter till vänster bland barnen längst fram (på andra raden med händerna under hakan).
Det var Kjell som ofta kallades för "Lillprinsen" på gården, eftersom man tyckte han var lik Carl Gustav. Där är också "prins Bertil" en av vännerna till min bror och Lille-Tommy och Lilleman.

Jubileet var framför allt en fest för oss barn. Vi lekte många roliga lekar, som de vuxna hade ordnat med. Vi glömde aldrig denna stora fest!

Bild: Jag och Lisbeth Rafstedt försöker föra över ett tändsticksfodral till varandra.

PS.
När min bror var liten och låg i sin vagn, brukade "alla" titta ner och säga:
- Åh, så fin han är! Och så stora ögon han har!

En dag berättade en av min mors bekanta i huset:
- Min flicka vill också ha en liten bror, men hon vill inte att han skall ha så stora ögon.

måndag 5 november 2012

Morötter

När jag var i tonåren, sa en klasskamrat till mig:

- Min mamma brukar alltid skala morötter till oss, som vi får äta före maten. Vi är fem syskon hemma.

De där meningarna är nästan det enda jag minns av min kamrat, men de fastnade i mitt minne för alltid.

Jag stod i köket en dag i helgen, maten var inte riktigt klar, när några av barnbarnen kom in utifrån och ropade glatt: - Vi är hungriga!

Då skyndade jag mig att skala morötter och dela dem i stavar. Snart satt barnen där i lugn och ro, på rad i kökssoffan, och knaprade på sina morötter.

En morot före maten ...

Det har jag praktiserat lite då och då. Det fick jag lära mig av min klasskamrat 1958 eller så.
                                     
Bild: Huset på "Möllebacken" där Olga och Rudolf bodde med de första fem barnen. Lilla Marta står till höger om sin far och Olga har vitt förkläde.


En episod från 1920-talet;

När Marta var liten, satt hon en gång på trappan utanför huset där hon bodde och knaprade på en morot.

Då kom distriktssköterskan, som var på väg till grannfamiljen, där flera i familjen drabbats av TBC. Hon stannade till framför Marta, som satt där med sin morot.

- Du har allt en duktig mor, som ger dig morötter att äta, sa hon.

lördag 3 november 2012

Alla helgon

Det känns svårt att berätta om min mors storebror Erik. Jag fick ju aldrig träffa honom, men ändå. Han var äldst i syskonskaran och till så stor glädje på gården Ekvik.

Det är svårt att skriva om det, för jag vet att när han dog, var det en så stor förlust för hela familjen. Min mor Rut berättade ibland om det. Erik var bara 20 år och hade en blindtarmsinflammation, en "enkel" åkomma, som det kan vara för sjukvården idag.

Innan Erik åkte iväg till sjukhuset, bad han Rut, som då var 9 år, att sjunga för honom. Då sjöng hon sången som han ville höra;

Bereden väg för Herran! Berg sjunken djup stån opp.
Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp.

Den psalmen hade hon fått till läxa i skolan, så hon hade precis lärt sig den.


Någon tid efter broderns död, sa Rut till sin mor och far:

- Gråt inte mer! Erik har gjort sin himmelsfärd!

fredag 2 november 2012

Fågelträdet

En sommar när jag var 10 - 11 år bestämde jag mig för, att jag skulle gå ut i skogen en morgon för att titta på fåglar. Vi var hos min farmor och farfar då.

Till allas förvåning så stegade jag iväg nästa morgon. Jag gick där i morgonsolen och fågelsången och tittade mig omkring. Då fick jag se, hittills den enda gången, korsnäbbarna. En lång stund stod jag där, utan att de blev störda av mig.

Så lycklig jag blev! Jag sprang hem igen. Orden bara strömmade ur mig, när jag berättade om vad jag sett.

När jag var 13 år och kom till Tierp (1956) och på hösten började på samrealskolan, fick vi en ung lärarinna, Fredborg, i biologi. Hon var pigg och glad i sättet och fick hela klassen att bli intresserad av allt hon undervisade oss i.

- Nu får ni titta på alla uppstoppade fåglar vi har på skolan, en stund varje gång vi träffas. Studera dem noga! Sedan skall vi ha skrivning på vad fåglarna heter, sa hon.

Åh, vad flitiga vi var i klassen! Jag tror det gick bra för oss allihopa, när vi skulle sätta namn på 20 fåglar, som stod på rad. Fast jag hade ett halvt fel, jag skrev taltrast och missade att det var en rödvingetrast.


Bild: Sjöfåglar från Sölvesborg.

Idag sa jag lite för mig själv:

- Om nu fåglarna satt riktigt stilla ute i vårt äppelträd med fågelfröautomater, så vore det väl ingen match att se exakt vilken fågel, som vi har den äran att ha på besök ...

Idag satt i alla fall den stora hackspetten i fågelträdet och plockade solrosfrön med mesar och talgoxar. Nötskrikan gjorde också en vända till trädet och kollade läget. Det var ett tag sedan sist!

Och ekorrarna gjorde sina krumbukter för att få lite frön de med ...



torsdag 1 november 2012

Morgon mellan fjällen

När jag gick i skolan på 1950-talet, var det fortfarande "morgonbön" i skolan.
Våra lärare spelade på orgeln och vi fick sjunga psalmer, som för det mesta följde kyrkoåret. Jag minns inte så noga vad våra lärare sa, men sångerna och psalmerna finns kvar någonstans i minnet.

Morgon mellan fjällen, hör, hur bäck och flod, sorlande mot hällen ...

Var hälsad sköna morgonstund ...

Vilken sång- och psalmskatt vi fick del av!

Jag nämnde om det för Åke och han påminde mig om alla psalmer vi fick till läxa och skulle kunna utantill. Han sa att det kunde kännas meningslöst ibland, men upptäckte sedan, att det var nog ett bra sätt att träna på studieteknik.

Ibland fick jag följa med min mor och far till Frälsningsarmén, 7e kåren i Göteborg. Där sjöng man andra sånger, lite gladare. Jag tyckte om dem också.

Sången har betytt mycket för mig och det har den gjort för min mormor och morfar och många fler. Morfar, har jag hört berättas, gick på åkrarna och sjöng, när han sådde och brukade jorden. Han sjöng i ladugården och hemma, han var en riktig storsångare.

Min mor Rut och hennes syskon sjöng de med. De kunde sitta nere vid bäcken på gården och tralla och sjunga, när det var sommar. Långt senare fick de veta att ungdomarna brukade stå lite längre bort och lyssna på dem. Det var som att lyssna på radion, eftersom vattnet ledde sången fram till dem.

Och en radio hade inte så många på den tiden!


Bild: Åke tog en bild på mig i Sarek 1969.