På hösten 1960 fick jag en praktikplats hos textilkonstnärinnan Ingrid Skerfe Nilsson i Uppsala. Hon hade en konsthantverksaffär och en rya-ateljé på Drottninggatan. Hos henne fick jag uppleva en spännande och lärorik tid, till sommaren därpå.
Någon gång måste jag ha sagt till henne, att jag drömde om att bli en textilkonstnärinna, för en dag sa hon:
- Jag tycker att Lilian skall bli arbetsterapeut. Att bli konstnär kostar allt!
Tiden hos Ingrid Skerfe Nilsson, var fylld av varierande uppgifter, alltifrån att rita arbetsritningar till ryamattor, som att träffa kunder.
Ibland fick jag gå till konditoriet och köpa kaffebröd. Då tog jag med någon av chefens bulldoggar på en promenad, ibland med ungen ibland med "mamman". Fast egentligen var det väl hundarna, som promenerade med mig. Jag fick verkligen känna på vilken dragstyrka de hade.
Jag brukade be om en torr bulle i affären, som jag sedan kunde göra små smulor av. På vägen tillbaka kastade jag smulorna, en och en för att locka hunden dit jag ville. De var världens snällaste hundar, men de såg skräckinjagande ut, speciellt den äldre med sitt stora underbett. Folk brukade byta sida på trottoaren!
En dag slet sig den stora hunden och dök in i en buss full med folk. Det blev en stor seger för mig och alla i bussen, när jag fick med mig hunden ut igen ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar