torsdag 28 februari 2013

Trädfällning

I morse var vi uppe tidigare än vanligt, för trädfällarna skulle komma till oss och ta ner två björkar vid bilvägen och pelaraspen vid husgaveln. 

Vilken upplevelse! att se hur skickligt männen förberedde för avverkningen. Jag stod på behörigt avstånd och försökte dokumentera hela förloppet med vår kamera i högsta hugg.


 Första björken fälld!


Här är pelaraspen på väg ner - sedan bjöd jag på kaffe!



Och här dalar den andra björken!



Tillfälligt stopp på bilvägen!


Nu är de vackra träden ett minne blott, men vi får ved så småningom.
Kanske det blir en koja av riset, som blir över, vem vet ...


onsdag 27 februari 2013

Lös tand

I morse ringde jag och sjöng för min kusin, som fyllde 75 år. Tänk så jämnåriga vi blivit med åren, hon som alltid varit så stor ...

En som också blivit stor är barnbarnet Kerstin, 6 år, som hade en lös tand i underkäken då hon var här - inte kunde hon äta upp maten och ont gjorde det.

- Aj, aj, aj!

- Mina tänder sitter fast! sa Konrad tre år till henne.

En sådan lycka, då Kerstins lilla tand till slut ramlade ut på kvällen och kunde läggas i ett glas med vatten.

- Vi får se om tandfén har varit här i morgon, ropade Kerstin glatt när hon gick iväg till gäststugan.

- Vi har bara tuppar, som värper här svarade jag och vinkade åt henne.

På morgonen efter låg det en guldtia i glaset och man kan undra hur det gått till. Kerstin blev väldigt glad och var sedan noga med att både peng och tand säkert kom med på resan hem.

                                Bild: Kerstin gungar.

Då vår Theresia var liten och tappade sin andra tand i överkäken sa hon:
- Nu sitter vi här och tittar på glaset, när pengen kommer.

Det är stora händelser i livet, att tappa tänder och få tänder!

Lille Knut har precis fått två små risgryn ...



måndag 25 februari 2013

Sportlov

Idag är det en solig, gnistrande vacker vy utanför fönstret, som lockar oss ut ...

I lördags hade vi soffan full av rara sportlovsfirare, som åt chips och frukt då melodifestivalen drog igång på TV. Jag ville vara med och höra barnens kommentarer ...


                               Bild: Rut närmast i bild.

Alla hade varit ute i snön på dagen och var trötta. Lilla Rut 4,5 år, vår expertkommentator, hade åkt slalom för första gången.

1. - Vad tokiga de är, som inte har så mycket kläder på sig, sa Rut. (Army of Lovers)

2.  - Kommer hon från Sverige också? Kan vi åka till henne mamma? Kan vi åka och hälsa på Askungen? (från förra deltävlingen!)
För högljudd! (Lucia Pinera)

3.  - Den här var väl också högljudd, kommenterade övriga i soffan.
     - För lite fart, sa Nils 6 år.
     - De kryper fram ur röken. För kul! sa Rut bestämt. (Robin Stjernberg)

4. - Jag tycker om Sylvia. Jag hoppas, att hon vinner! (Sylvia Vrethammar)

5. - Snygg! sa Rut.
    - Bäst! sa Nils. (Ralf Gyllenhammar)

6. - För kul! suckade Rut. (Behrang Miri)

7. - Jag hoppas den vita vinner (Sylvia) och så hon, sa Rut. (Terese Fredenwall)

8. - Bra! säger alla och lämnar soffan. (Ulrik Munther)

Då vet vi vad det uppväxande släktet tycker!

Nog var det bättre stil på TV förr, jag gillade inte "spektaklet." 



Tack och lov att snön ligger kvar och att barnen verkar gilla skidåkning och pulkaåkning allra bäst ...


torsdag 21 februari 2013

Blott blått

Minus 18 i natt - men idag har solens strålar landat på gäststugans tak och några sportlovslediga är på väg hit. Det blir trevligt!

Jag håller på att baka och skall ta ledigt från dator och målning över helgen. Åke skivar tjälknölsköttet och jag skall "bara" lägga in några bilder innan middagen.

 Jag kan väl få visa den Valentin-blå dörren?


Och den förvandlade handfats-väggen, som var citrongul förut.


Och långtidsprojektet i trappen! Där är furupanelen äntligen vitmålad, men vävtapeten skall bytas ut så småningom. Det är en utmaning för Åke och mig, eftersom höjden är flera meter ...




Och så här vackert blå är himlen vissa dagar! Trevlig helg!

                                      Bild: Magnoliaträdet i vinterskrud.

onsdag 20 februari 2013

Hjalmar Å

Igår skrev jag om Lydia B ...

Idag skall jag ta upp tråden - Hjalmar Åkerberg, som blev överste i Frälsningsarmén. Han föddes i Vaggeryd i Småland 1874, i samma trakt som mina morföräldrar. De kände honom, det har jag hört min mor berätta.

I slutet på 1800-talet hände det märkliga ting i Vaggerydstrakten. Hjalmar Åkerberg var i 12-årsåldern då han började att hålla bönemöten tillsammans med en kamrat i samma ålder. Vem?

Hjalmars egna ord från boken "Övervinnarna":
- Det låter besynnerligt, då jag säger att pojkar på tolv år stod som ledare för dessa möten, men så var det likväl.

Jag kan inte säkert veta vilka barn och ungdomar, som anslöt sig i mötena - men att det var så gott som alla, kan jag läsa mig till i boken, som Harry Tyndal sammanställt - och de vuxna anslöt sig senare till dem.

                                               Bild: Hjalmar Åkerberg.

Nog kan fantasin i mitt sinne sätta fart, då jag vet att morfars bror Bengt, född 1875, blev evangelist i Alliansmissionen så småningom och bodde i Vaggerydstrakten i barn- och ungdomsåren. Bengts levnadsbana är värd ett eget kapitel, någon gång.

                               Bild: Bengt och Tora med familj.

Hjalmar och Lydia Åkerberg fick med tiden stor betydelse för min far under hans utbildning till frälsningsofficer i Stockholm i slutet på 1930-talet - och senare även för min mor, farmor och farfar och många, många fler.

Minnena och sångerna i väckelsens Småland tog mina morföräldrar med sig till Södermanland - dit de flyttade 1914 - och förmedlades till barnen och barnbarnen efter hand.

Det känns i djupet av mitt inre, att de märkliga händelserna för drygt 100 år sedan i Småland aldrig får glömmas bort ...



tisdag 19 februari 2013

Lydia B

Det surrar en fluga i fönstret!

När jag var hos mina farföräldrar i juni 1948, surrade det flugor bakom rullgardinerna av papper och solen värmde gott, då jag vaknade på morgnarna. Jag kunde ligga och lyssna på dem och känna trivsel med det. Min bror skulle komma till världen och jag var i Eneboga flera veckor innan mor, far och lillebror anslöt. Det kändes lite ensamt ibland, men farmor och farfar försökte fylla mina dagar med innehåll, kan jag tro ...

En gång var farmor och jag och hälsade på farmors goda vän fru Åkerberg på Gunnarsgården i Malmköping. Jag minns de vackra, stora fönstren på äldreboendet och den vänliga damen, som tog emot oss.

                                Bild: Morfars bibel som han fick 1892, med mors ängel.

Sommaren 2009, tog min bror och jag hand om mors och fars efterlämnade ägodelar. Vi tittade i morfar Hjalmars konfirmationsbibel och i en bibel, med namnet Lydia B. textat på insidan. Vi undrade, vem hon kunde vara. Vår farmor hette Lydia, men Karlsson som flicka.
 
Hur skall jag kunna förklara för mig själv och andra, varför det då och då finns pussebitar i livet, som jag så gärna önskar få på rätt plats?

En dag bläddrade jag i en bok - Övervinnarna, om frälsningsarméns pionjärer i Sverige - som jag sparat efter mor och far. Där läste jag om överste Hjalmar Åkerberg, som kom från Skillingaryds kår i Småland. Han gifte sig med Lydia Bergqvist och de sista åren i livet bodde de på Gunnarsgården i Malmköping.

Jag fick därmed svar på vems bibel det varit från början. Det stämde väl överens med den Lydia, som vi hälsat på, 1948, farmor och jag.

En annan dag får jag berätta om Hjalmar Åkerberg, som dog redan 1943 och som jag aldrig träffade - men min morfar och mormor kände till honom från sin ungdomstid och hembygd i Småland. Det vet jag.

Nu skall jag träffa några trevliga damer över en kaffekopp ...
 

måndag 18 februari 2013

Mello

Visst är det gråmulet ute, men nötskrikorna är här igen och vardagen har allt sina ljuspunkter ...

I lördags satt Åke och jag och tittade på TV, det var ju Melodifestivalens deltävling tre, som vi inte ville missa. Vi var inte så imponerade av låtarna precis, men lilla Rut 4,5 år satt hemma hos sig i Västerås, som expertkommentator, och via datorn fick vi efter hand färska rapporter från mor Theresia.

                               Bild: Rut - expertkommentator.


1. - Eddie har bästa låten! (bäst av en låt hittills)

2  - Vill du veta vad jag tycker om den? Den är för flickaktig. (Elin Petersson)

3. - Mamma, den här är så kul! Den är jättekul! Fett? Hahaha ... (Ravaillacz)

4. - För högt. Hon bara skriker. (Amanda Fondell)

      Finns alla de här människorna i Sverige?

5. - Den är också rolig! (Martin Rolinski)

6. - För fin! (Caroline af Ugglas)

7. - Bättre! (State of drama)

8. - Det där är kanske Askungen. Vilken fin klänning. Åh, vad kul. Visst är den kul? Vilka fina klackskor! Klackskooor! Fina va? Hon har blåa och de har silver. Jag tycker att den var bättre än de andra. (Janet Leon)

Expertkommentatorn gick därmed och lade sig för att sova och hoppades att låt åtta skulle vinna ...

Åke och jag längtar inte efter deltävling fyra - men nya kommentarer från säker källa vill vi inte missa - nästa lördag!


lördag 16 februari 2013

Stickhysteri

Här håller Sverige på att ta medalj i slalom och jag går inte till TVn och tittar, så illa ...

Annat var det på 1970-talet då Sverige stod still, varje gång Ingemar Stenmark åkte slalom, tänker jag. Det var så otroligt, spännande att följa alla åk. Vår lille Daniel 3 år frågade:
- Den där Stenmark, finns han på riktigt?

Ingemar hade en fin yllemössa på sig, en hemstickad med fina mönster. Det ledde till att det blev en slags stickhysteri i landet. Jag fick tag på ett mönster med renar på och satte igång att sticka en variant av "Stenmarksmössa" till Daniel. Han var två år gammal då och jag väntade Tobias.

Daniel följde mitt arbete med intresse. Jag visade honom, att hans bokstäver fanns på mössan.
- Daniel, stavade jag och han nickade.
- Min mössa! sa han och och såg så stolt ut.

                                    Bild: Tobias första Stenmarksmössa.

Jag satt ofta på en bänk ute och stickade och pratade med "tanterna" i huset - i Kungsängen. Kristina och Daniel lekte med husets barn i sandlådan. Det var ett nöje att sticka dessa dubbelstickade mössor och hela familjen fick både en och två, efter hand.

Idag är det mildväder, vintermössorna får väl snart läggas undan, men jag önskar oss alla härligt vinterlovsväder först!

Och kanske en och annan guldmedalj!

fredag 15 februari 2013

Alpängar

I natt drömde jag ingenting särskilt, men någon enstaka gång så gör jag det.

En gång, 1960-tal, var jag väldigt pressad och modfälld, men insåg säkert inte det. En natt drömde jag ...

Jag var nere i en gruva och befann mig i en gruvgång, som jag kröp fram genom. Bakom mig hade jag någon, som jagade mig. Jag ålade framåt, för att komma ifrån förföljaren, men det var inte lätt, gruvgången blev efter hand trängre. På något sätt kom jag trots allt ut på en öppen plats inuti berget. Långt ovanför mig såg jag en ljuspunkt, som ingav mig hopp - jag började klättra upp för väggen, på smala trappsteg uthuggna i bergssidan. Bakom mig hade jag fortfarande förföljaren i hasorna.

Efter en mödosam klättring var jag uppe i ljuset - förföljaren var borta - men jag upptäckte att det fanns ett fönsterglas, som måste forceras. Jag knackade hål på glaset och kröp sedan försiktigt ut på marken.

Jag såg då, att jag hade hamnat någonstans uppe i alperna, på en äng full med gula blommor. Runt omkring mig glittrade snön på alptopparna och solen sken över mig. Jag kastade mig ner på ryggen i de gula blommorna och kände en oerhörd lättnad och glädje över att jag levde.

Den drömmen lärde mig mycket om mig själv. Jag insåg att drömmar kunde vara både varning och tröst!
                       Bild: I närheten av Badgastein.

Ett år senare såg jag filmen "Sound of Music" för första gången och den påminde mig åter om drömmen året innan, med blommor, alper och allt.

För 10 år sedan fick jag en resa i födelsedagspresent till Österrike. De vuxna barnen tyckte att det var dags för mig att få uppleva alp-ängarna på riktigt. De hade ju hört mig berätta om min dröm, förstås!

På våren åkte jag och Åke iväg. Jag hittade inte "min" gula äng på resan, men vi hade ändå fantastiskt fina dagar - och vi hittade andra vackra blomsterängar på våra dagslånga vandringar uppe bland bergen.

Vi tog många bilder med vår första digitalkamera, som vi invigde det året. Idag återupplevde jag resan igen och blev så glad ...

torsdag 14 februari 2013

Valentin

I morse väckte "min Valentin" mig, med kaffe igen. Så rart!

En gång (1964) i Valentin-firandets begynnelse i Sverige, arbetade jag på Sallys i Ludvika, som dekoratör. Det året, var det inte många som uppmärksammade Alla Hjärtans Dag, men jag skyltade antagligen upp något romantiskt i skyltfönstren med pappduvor och brudklänningar, eller så.


                                  Bild: Dagen till ära slog Amaryllisen ut!

Det var några år på 60-talet då brudklänningarna skulle vara som drömmar, med  fina underkjolar; Samtidigt som de flesta brudar önskade att kjolarna skulle vara riktigt korta.

En dag kom en blivande brud in och önskade välja ut en brudklänning åt sig - och tillbehör, som vita handskar, slöja - och jag fick rycka in. Jag försökte att hjälpa henne att hitta en lämplig modell, som skulle kunna passa henne. Det var inte så lätt, hon var kort i växten och klänningarna var alldeles för långa för henne.

Jag satte mig på huk och markerade med nålar, i den längd som kunden önskade sig. I bakhuvudet kändes det helt uppåt väggarna och jag ökade därför på med 10 cm på längden, innan jag lämnade klänningen till ändringssömmerskan. Hon tog hand om den och skulle se till, att få klänningen klar före bröllopsdagen.

När hon var klar hängdes klänningen upp på en galge, så att alla kunde se den. Mina arbetskamrater, som passerade skakade på huvudet och sa:
- Så kort den ser ut! Har du mätt fel, Lilian?

Jag tänkte, att jag hade lagt på 10 cm på längden, så det borde inte se så galet ut, som det gjorde. Den var verkligen kort och vidden på kjolen så oproportionerligt vid i förhållande till kjolens längd. Det stämde inte!

Så kom lördagen då den söta flickan, kom in för att hämta sin klänning. Hon provade den och såg nöjd och glad ut. Jag och alla övriga i affären kunde pusta ut.

Jag såg antagligen översvallande lycklig ut ...

PS. Nu skall jag måla en dörr i Valentin-blått!

onsdag 13 februari 2013

Askonsdagen


Askonsdagen är här och vi går in i Fastan på allvar. Jag har goda vänner, som fastar på flera olika sätt fram till påsk. Några lämnar Facebook, andra slutar med socker. Det är allt bra med eftertanke ibland ...

På den tiden, som jag då och då arbetade med invandrare och asylsökande, fick jag en bra bild av vad fasta kan betyda för olika folk.

Det hände att de kunde fråga mig, som tillfälligt var deras lärare:
- Hur fastar ni och hur länge?

Det var en bra fråga, som krävde många tillbakablickar i historien, att svara på. Jag försökte, att med enkla ord förklara för dem, hur vi kunde resonera i vårt land, nu för tiden.

                                          Bild: Så vacker, men nu är det sockerfasta!


En dag var jag i en grupp med kvinnor, där några av dem aldrig gått i någon skola. Jag sa till dem:
- Vi kan sjunga lite. Era barn, får lära sig många sånger i skolan. Vill ni lära er deras sånger?

Så sjöng vi med stor inlevelse tillsammans:
- Måndag, tisdag, onsdag osv

Sångerna i sin enkelhet öppnade upp våra sinnen. Jag ritade på svarta tavlan och gestikulerade och försökte beskriva omöjliga ting. Vi skrattade oss samman.

En bild säger mer än tusen ord! Ett gott skratt förlänger livet!

En dag sa jag:
- I Sverige har vi kvinnor aldrig några kläder, men garderoben är full!
- Åh, skrattade de. Internationellt! Vi lika!

En dag 1995, passerade en kvinna huset där vi bodde och jag kände genast igen henne. Vi hälsade på varandra och hon berättade att hon skulle flytta från staden. Jag blev så imponerad av hennes fina svenska språk och jag kommenterade det:
- Så fin svenska du talar!
- Det var du som lärde mig, svarade hon och log varmt mot mig.

Inte var det så, tänkte jag. Jag hade ju bara varit en liten kugge i det hela; Men glädjen och värmen glömmer jag inte, som jag kände i mitt hjärta.

Jag önskade henne lycka till och vi kramade om varandra ...

tisdag 12 februari 2013

Skämskontoret

Denna dag kan man inte annat än känna med Nordkoreas folk och önska världen goda ledare ...

Tänk om det vore så väl, som 1985, då vår Johanna var 5 år och lekte kontor med dagbarnet Stina - Theresia (1 år) var alltid med i leken hon med.
De "stora" fantiserade, ringde och skrev på skrivmaskinen.

- Vi jobbar på ett "skämskontor". Det är så många människor, som ringer och SKÄMS. Vi hjälper dem!

Nu för tiden är Stina psykolog och Johanna, snart beteendevetare. Det tror jag de passar utmärkt till.

Ibland skrev de långa listor med bokstäver, huller om buller. Jag sa:
- Får jag läsa?
- Ja, vad har vi skrivit? frågade de förväntansfullt.

Jag berättade om allt, som jag hört dem prata om och klädde det i ord.

- Har vi skrivit så? sa de, och såg så glada och stolta ut.

                       Bild: Stina, Theresia, Johanna. 1987.

Häromdagen berättade Johanna i telefonen för mig om lille Konrad, 3 år.

De var i affären och passerade läskedryckerna och Konrad pekade och sa:
- Tycker om läsk! Dyrt, inte köpa!

En annan dag, sa Johanna till honom:

- Idag har det varit lite jobbigt.
- Jag tycker att det varit trevligt, svarade Konrad glatt.

 Med dessa uppmuntrande ord önskar jag oss alla en fin dag ...

måndag 11 februari 2013

Badglädje

Häromkvällen pratade jag med Nils 6 år i telefonen. Han berättade med glädje och stolthet i stämman, att han simmat 15 meter.

Jag minns hans mor Kristina, som inte lärde sig att simma förrän hon var 9 år. Men det är allt lite enklare nu för tiden, med badhus och bassänger att träna i, hela året runt, tänker jag ...


                                         Bild: Kristina 1972. Gotland.

Jag var nog i 9-10-årsåldern, då vår fröken sa:

- Alla, som kan simma 25 m får följa med till badhuset och visa sin simkunnighet i nästa vecka.

Jag räckte upp handen, för jag tänkte att det kan jag nog. Sanningen var den, att jag dittills bara simmat några simtag i Malmasjön i Malmköping. Det var ganska typiskt för mig att anta utmaningar, på det sättet.

Dagen då de "simkunniga" stod där i badhuset kändes det lite pirrigt, för mig. Jag tittade ut över vattnet och såg de fina kakelplattorna på bottnen och klev i, då det var min tur.

- Det skall nog gå bra, tänkte jag.

Jag simmade tre meter, några meter till och efter halva sträckan skulle jag vända och simma tillbaka. Jag hade ingen vana på den manövern, men med en stortå i bottnen kunde jag vända och ta nya simtag tillbaka. Det kändes, som om jag fuskat. Men badvakten godkände mig och jag kände mig lättad och glad.

Somrarna 1956 och -57 simmade jag i Tämnaråns smutsiga vatten i Tierp. Det var inget vidare badväder heller, men där fanns det en simskola och jag lärde mig dyka och  jag tog några simmärken till och med.

Sommaren 1960 fick jag vara assistent till simläraren i Lännasjön, nära Almunge. Min bror Kjell och jag cyklade till sjön i sällskap. Roligt!

Det är fortfarande härligt med en simtur i sjön på sommaren, men jag flyter mest omkring i vattnet, nu för tiden. Det är inte alla som kan flyta, tänker jag ...


lördag 9 februari 2013

Jättelyxig

Vart tog dagen vägen? Jag började med att måla vitt i taket på nedervåningen, sedan stod jag en stund och funderade på om dörrens färg borde vara vit eller blå. Åke tittade ner och sa:

- Inte vit i alla fall!

Han gick ut och skottade i snövädret och hämtade ved i vedboden - kom in som en snögubbe. Det fick allt bli en påtår kaffe framför braskaminens dansande lågor. Telefonen ringde!

Jag satte in lammrevbenen i ugnen och plockade bland gamla foton. Jag tänkte:

- Farbror Justus och Birgit, vad vet jag om dem egentligen? Mer än att Birgit hade en svår uppväxt ...

                                        Bild: Farbror Justus och Birgit. Kusin Rune.

Jag fortsatte med målningen en stund - satte på blomkål - upptäckte att fågelfröna var slut i trädet - pulsade genom snödrivorna och fyllde på fågelmat

Skidskytte på TV i bakgrunden. Maten i ugnen doftade lammkrydda.

Åh, vilken lyxig lördag det varit!

Jag minns Tobias, som var 9 år och skrev till sin kompis Peter ungefär så här:

- Min pappa är jättelyxig. Han har köpt en minibuss Toyota Hiace. Han har köpt en våningssäng och en gunga till oss. Och mamma har fått en baby!

Nu för tiden är Åke och jag lyxiga i vardagen, som bor på landet, tycker jag.

Jag tror att farbror Justus och Birgit fick känna glädjen i vardagen, de med ...

fredag 8 februari 2013

Långkok

Nu tar jag en paus från målningen. Det är riktigt ansträngande att täcka furutaket i nedre hallen med vit färg ...

Tänk, när jag fick ta hand om en gammal brun piedestal, som stod och skräpade på arbetsterapin på Söderby Sjukhus 1967, där jag arbetade. Jag såg fram emot att få ta hand om den, någon gång.

När Åke och jag fick vår första bostad i Avesta, 1968, hade jag med mig den bruna piedestalen dit. Vi putsade på den och grundmålade och täckte den med vit färg. Det var tidsödande, men roligt!
I samma veva fick jag arbete på arbetsterapin på Avesta lasarett.


 
Ett benbrott, en operation, så "enkelt" idag, kunde ta månader att få bukt med på sjukhus.

Jag minns damen med en stor barnaskara hemma, som satt i sin säng i veckor och stickade sockor och vantar i mängder. Det var kanske hennes första semester, tänkte jag, då jag var hos henne med mera garn.

Och jag minns mannen, som stannade länge, som jag lärde att sy näversöm från grunden - och gruppen som hade språkförmågan nedsatt, afasi, som ändå kunde sjunga med i sångtexterna. Vilken glädje!

Jag hade kontakt med långvården och var på den terapin också. Där fanns det äldre kvinnor, som jag ofta tänkt på, sedan dess.

Jag gifte mig med Åke och de äldre damerna undrade:

- Nå, vad blir det för mat till maken?
- Åh, sa jag, det blir något som går fort.
- Nej, nej, sa de vänligt och skakade på huvudet. Börja med långkok, då har ni mat nästan hela veckan.

Dessa gedigna, kunniga äldre damer, vad ofta jag med glädje tänkt på vad de sa.

Ibland blir det långkok hos oss - och hos våra barn - och det är så bra så ...


torsdag 7 februari 2013

Kontorsjobb

Snöyra ...

På hösten 1961 sökte jag arbete på Alfa Laval i Tumba, men då hette det fortfarande AB Separator. Min familj bodde i Grödinge.

Jag sökte upp personalchefen, som intervjuade mig, tittade på betygen, tog telefonen och ringde till arbetsstudieavdelningens chef Siewert och sa:

- Jag har en flicka här, som söker arbete. Hon har litet a i kristendom. Behöver ni någon sådan där uppe?
- Skicka upp henne, svarade chefen.

Jag blev väl mottagen och stannade ett halvår på kontoret, trots att jag trivdes med alla, många från andra länder. En av mina fina arbetsledare kom från Ungern. Han hade kommit till Sverige i samband med Ungernrevolten 1956.

På kontoret var det fridfullt, men under ytan fanns det en ton av oro över kriserna i Europa. Den hemska novemberdag, som generalsekreteraren i FN, Dag Hammarskjöld, omkom i en flygolycka kom denna underliggande oro upp till ytan och alla sörjde.


På kafferasterna kunde jag ibland gå ner till mor Rut och hälsa på. Det var alltid ett trevligt avbrott. Hon satt på avsyningen, tillsammans med några till, med det enorma fabriksgolvet runt omkring sig, mitt i fabrikens "hjärta".

Mor var kvar några år på Alfa Laval och hon blev bekant med "alla". På försommaren 1964 stördes arbetsron ordentligt. Sovjetunionens Nikita Chrustjov var på rundresa och skulle komma på besök med en delegation. Det var många på fabriken, som kände sig besvärade, berättade mor, särskilt de som varit på flykt från Ungern en gång.

Min mor, som alltid varit en medlare, tog som sin uppgift att lugna de upprörda känslorna omkring sig. Hon talade med dem en och en.

- Titta inte upp, då de kommer förbi, utan arbeta bara vidare. Vi förstår att det är svårt för er, men för vår skull, manade hon.

Jag kan förstå, att det var en anspänning för kära mor. Hon knäppte säkert sina händer, och besöket avlöpte väl ...


onsdag 6 februari 2013

Klockor

Idag har jag en del att uträtta, men vad gör det att klockan går ...

Mor Ruts bror hette Erik, men han dog redan som 20-åring i blindtarmsinflammation.

Han var 11 år äldre än henne och mor beundrade honom väldigt mycket. I hemmet fanns flera klockor, men den fyrkantiga som stod på skåpet var bäst, för den kunde Erik ta sig för att plocka isär. Han passade på, då föräldrarna var ute. Mor tyckte det var spännande, att stå och titta på hur skickligt han plockade isär klockan och sedan plockade ihop den igen.

- Det var ett underverk, att höra klockan ticka igen, berättade hon.

En gång fick mor för sig, att hon skulle göra samma sak, som Erik. Hon skruvade isär klockan och skruvade sedan ihop den igen. Men det fanns ett kugghjul över, som hon inte visste var det skulle sitta. Där stod hon med hjärtat i halsgropen, då brodern dök upp och redde upp det hela åt henne.

                      Bild: Elin står som femma från vänster, Erik till vänster om läraren.

Erik hade ett fickur, som finns förevigat på ett skolfoto. Han var ca 10 år där, kan jag tro. Klasskamraterna avundades honom säkert den fina klockan, men jag är så glad att få se klockkedjan.

På tal om klockor:
- Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Idag är det allt jag ...

tisdag 5 februari 2013

Dialekt

Ute snöar det och jag känner för att vara inne och kura en stund och ringa några telefonsamtal ...

När min svärmor ringde till syskonen i Blekinge kom blekingemålet tillbaka igen, trots att hon pratade "rikssvenska" annars. Det var så roligt att höra!
 
När jag var barn talade jag en utpräglad göteborgska, trots att mor och far inte gjorde det. Jag sa "pöck", när jag var två år. Det tog ett tag innan jag sa pöjk och till sist pojke. Göteborgskan ligger mig varmt om hjärtat än i denna dag, men jag talar på ett helt annat sätt nu.

                                    Bild: Jag 2 ½ år.

1978, var Åke och jag med familjen i Sölvesborg på släktträff. Daniel (nästan 5 år), tog mig i armen och sa lite halvhögt:

- Mamma! Finns det vita människor, som talar ett annat språk?
- Va ä de han sajer? undrade Åkes moster Rut på sitt härliga blekingemål.

Jag repeterade frågan för henne och hon sa:
- De va väl "skauningarna", som var här, som han menar. För det var väl inte viii ... ?

Åh, vad vi skrattade och kände igen oss i varandra!

Bild: Åkes moster Karin sitter längst ner till vänster och moster Rut till höger om mormor Olga och morfar Rudolf. I bakre raden fr vänster: Pelle, Allan, Nisse, mor Marta, Lennart, Hasse, Göran och Owe.


År 1999 - 2001 var jag bokare på försäkringsbolaget Holmia - Trygg Hansa, på kvällstid, i Lindesberg. Jag ringde till kunder i hela Sverige. Det var trevligt, men dialekterna kunde ställa till det.

En gång ringde jag till en dam i Malmö, som på sin utpräglade skånska sa ungefär så här:

- Naj, vi tittar på maunen. Ring sen!

Jag ringde efter tio minuter igen.

- Naj, vi tittar på maunen. Är du dom eller?

Då gick det äntligen upp ett ljus för mig. Det var solförmörkelse och det var månen de tittade på. Jag hann avsluta samtalet hövligt, innan jag brast ut i ett befriande skratt.

Dialekterna är verkligen en krydda i tillvaron ...



måndag 4 februari 2013

Gamla sånger

Igår träffades "min" glada kör igen. Vi sjöng "Blinka lilla stjärna" som kanon, "Gabriellas sång" och några låtar till ...

En gång i tiden, hörde jag mormor Hulda sjunga. Det var sånger med många verser, som hon med mild stämma sjöng, utantill. Ibland var det s.k skillingtryck eller någon melodi, som hon nynnade på. Hennes röst var inte stark, men det hade den säkert varit en gång.
 
Det finns texter bevarade till några av sångerna, som hon sjöng när min mor växte upp. Tack vare min moster Elin så finns de på pränt.

Det är sången "En girig man", med tio verser, som handlar om hur den girige mannen får ett milt hjärta, till slut.

                               Bild: Mormor Hulda.

En annan sångtext handlar om att gå till skolan:

Till skolan går jag så glad i hågen
var dag i morgonens ljuva stund
när solen ler ifrån himlabågen
och fågeln kvittrar i gröna lund

Nu är jag färdig min goda mamma
med rena händer och kammat hår
men göm nu slanten, det gör detsamma
Om blott en brödbit av dig jag får

Hav tack, nu har jag, vad jag behöver
min läxa kan jag som vatten rent
Den som är lat, den får sitta över
och den är slarvig, som kommer sent.


- Det var på den tiden, som barnen fick ta med sig matsäck till skolan och mjölk i en flaska. En del barn hade bara skummjölk och knappt det, brukade mor Rut berätta.

Hulda bakade ofta rågbröd. Hon gjorde i ordning rågdegen på kvällen, dagen efter bakade hon limpor eller rågkakor av degen. Det gick åt mycket bröd, stekta ägg och ostskivor till dem alla.

Jag vet att mormor bakade sitt goda bröd ända in i ålderns höst, precis som min mor gjorde. Och de sjöng genom åren ...

lördag 2 februari 2013

Stålsläkten

I morse vaknade vi tidigt av solljuset och började dagen med kaffe, ägg och "Minnenas Television" ...

En dag kom vår Johanna hem från skolan och var översvallande glad, hon var kanske tio - elva år då.

- Tänk att du träffade pappa - och mormor träffade morfar - och farmor träffade farfar och deras föräldrar träffades. Det är ju fantastiskt! Man borde sjunga och hoppa och vara glad - att man finns - hela tiden.

Häromdagen påminde jag Johanna om den dagen och hon småskrattade och sa:

- Ja, det hade nog med min känsla för matematik och statistisk att göra.

Ungefär så kände jag det idag, då jag hittade ett foto i gömmorna med min far Bertils mor, mormor m fl. Då jag vände på fotot, från 1898, fanns alla namnen ordentligt ditpräntade av far. 


 

Bild: Från vänster.
Agnes Carlsson (sittande) (moster) f 10/5 1890
Lydia Pettersson (mor) f 29/2 1888
Klara Karlsson (mormor) f 21/10 1852
Karolina Stål (mormorsmor) f juni 1822
Hilda Larsson (moster) f 23/3 1885
Gustav - Adolf Stål (mormorsfar) f 6/11 1825
Skollär. Simlund (på trappan)

Kortet taget 1898 vid Adolfsberg, Stjärnhov.

Nedteckant 6/11 1960
Bertil Peterson   


Det var min far född 8/10 1919 - d 14/12 2004, som antecknat alla namnen på fotot. Jag är så tacksam!


fredag 1 februari 2013

Gustafssons vackra flickor

På förmiddagen pratade jag med moster Vera (90 år) i telefonen. Det var svårt att höra vad kära moster sa idag, men hon nämnde om himmelen.

- Tänk, så mycket prat det skall bli, när vi träffas där, sa hon och småskrattade.

Jag blev lite ställd, och berättade för henne om min svärmor Marta, som sa en gång:

- Jag skall sitta uppe på ett moln och titta ner på er och kolla att ni rensar ogräs ordentligt.

Så småskrattade vi båda två och bytte några ord och tankar med varandra.

När min mor Rut och hennes systrar träffades genom åren, så hände det ofta att någon av systrarna inte var med. Då sa de:

- Nu skulle allt lilla Vera vara med!

1987 fyllde Elin 80 år, då var faktiskt alla fem systrarna samlade i Flen, där Elin och Bertil bodde.

                           Bild: Anna, Vera, Elin, mor Rut, Alva.

Igår visade jag kortet för vår Kristina, som inte riktigt visste vem som var vem av mina mostrar. Nu får hon se bilden igen!

En gång i tiden kallades systrarna för "Gustafssons vackra flickor". Min mor, som berättade om det för mig då hon levde, sa:

- Vi var unga och vi var många. Det var lite speciellt, förstås!

Hennes far brukade säga till dem, då de tog i lite för mycket på jordbruket:

- Jag vill, att ni skall vara flickor. Jag tar det, som är tungt! Ni får inte bli, som karlar ...