Tänk, när jag fick ta hand om en gammal brun piedestal, som stod och skräpade på arbetsterapin på Söderby Sjukhus 1967, där jag arbetade. Jag såg fram emot att få ta hand om den, någon gång.
När Åke och jag fick vår första bostad i Avesta, 1968, hade jag med mig den bruna piedestalen dit. Vi putsade på den och grundmålade och täckte den med vit färg. Det var tidsödande, men roligt!
I samma veva fick jag arbete på arbetsterapin på Avesta lasarett.
Ett benbrott, en operation, så "enkelt" idag, kunde ta månader att få bukt med på sjukhus.
Jag minns damen med en stor barnaskara hemma, som satt i sin säng i veckor och stickade sockor och vantar i mängder. Det var kanske hennes första semester, tänkte jag, då jag var hos henne med mera garn.
Och jag minns mannen, som stannade länge, som jag lärde att sy näversöm från grunden - och gruppen som hade språkförmågan nedsatt, afasi, som ändå kunde sjunga med i sångtexterna. Vilken glädje!
Jag hade kontakt med långvården och var på den terapin också. Där fanns det äldre kvinnor, som jag ofta tänkt på, sedan dess.
Jag gifte mig med Åke och de äldre damerna undrade:
- Nå, vad blir det för mat till maken?
- Åh, sa jag, det blir något som går fort.
- Nej, nej, sa de vänligt och skakade på huvudet. Börja med långkok, då har ni mat nästan hela veckan.
Dessa gedigna, kunniga äldre damer, vad ofta jag med glädje tänkt på vad de sa.
Ibland blir det långkok hos oss - och hos våra barn - och det är så bra så ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar