Vi som har varit med förr

Äldre människor sa så många lustiga saker, då jag var barn. Som t ex:

- Det var det året då kattan fick ungar.

Jag undrade vad hon menade med det? Var det ett skämt? Var det ett uttryck som bara min farmor hade?

Hur som helst, vissa år kan man komma ihåg, nästan i detalj. Den här våren var det en period med sommarvärme över påsken, då vissa t o m vågade bada i sjön. Därefter blev det både snö och kyla. Våren 2019 kommer vi säkert att minnas länge, just därför.

Inget konstigt med det. Åke och jag har ju varit med förr ...

                                  Bild: Påskafton.

Våren 1968 var vädret något liknande. Ljuvliga sommardagar i april, slånbuskar som lyste vita och den vackraste vår man kunde önska sig.

Den sista april förlovade vi oss på Djurgården i Stockholm. Min far tog en bild på oss med röda tulpaner ifrån trädgården någon vecka innan.

I början på maj kom snön. De gröna björkarna som stod bakom huset hos mor och far blev överösta med vita drivor samtidigt som tulpanerna snart stod ända upp till halsen i snö. Vilken syn!

Vi glömmer aldrig bort de där dagarna, som var så speciella för oss.

                                Bild: Vitsippsbacken.

Nog minns vi väder och vind på vår bröllopsdag året efteråt och många andra år.

Med tiden blev mina ringar för trånga och jag tänkte, att någon gång blir väl fingrarna som förr igen.

Ibland försvann Åkes ring, som den där gången då vi var ute och tältade och han lyckligtvis hittade den längst nere i sovsäcken.


För många år sedan tog Åke av sig ringen på jobbet i Hällefors, där han en tid brukade ha helgjour. Då han kom hem upptäckte han att ringen var borta - och så förblev den i flera år.

Sista dagen på jobbet, ringde han hem och sa:

- Vet du vad jag fått?

- Blommor, svarade jag.

- Ja, men inte bara det. Du får se då jag kommer hem.

Just den där dagen, upptäckte en sjuksköterska att något glimmade under kylskåpet i köket. Hon lade sig på alla fyra och fick fram en guldring.

- Det står Lilian i ringen. Är det någon, som vi känner  ...

Tankar i april

Våren har kommit av sig hos oss, men i helgen sken solen vid Slussen i Stockholm och hemma hos födelsedagsbarnet Ellen ...

Slussen! Tänk så länge de ansvariga tänkte och planerade för att få en bättre trafiksituation på denna plats; Och alla de som ville stoppa det hela och protesterade. Sakta men säkert skall det väl bli något bra i röran därnere, tänkte jag.

Minns så väl en ung kille, som irriterat tutade på mig där jag satt i bilen något förvirrad i trafikstockningen någonstans där, för några år sedan. Jag vevade ner rutan och ropade:

- Jag är från landet! 

Tiden går för det mesta fort, som om man stod i en rulltrappa, som man helst skulle vilja hoppa av ifrån ...

Det är kanske som vi sa, mina kära vänner och jag, vid våra kaffekoppar på församlingshemmet, igår. Vi skulle avtacka diakonen Sara efter många års tjänst i församlingen.

- Man hänger inte riktigt med längre! Allting går så fort!

- Ja, men vi vet ju inte hur det är att vara i vår ålder. Vi har ju aldrig varit här förut, sa jag.

Så spann vi vidare på det roliga, att känna sig som en ungdom, trots att omgivningen kanske inte kunde se det eller förstå det.

Småskrattande fortsatte vi:

-  Förresten! Varför har alla bokstäver blivit så små nuförtiden? Ja! Och alla parkeringsrutor?

- Ja, visserligen glömmer vi väl en del, men tänk ändå, att vi går omkring med en rikedom av livserfarenheter i våra hjärtan och hjärnor. Inte illa alls!

Idag har jag bakat lite, tittat till mina tomat- och paprikaplantor bl a.

Ikväll skall jag väl läsa i någon av alla mina påbörjade böcker. Varför är det så svårt att läsa ut en av dem i taget? Förresten ...