torsdag 25 juli 2013

Applåder

Det är torrt i markerna. Många blomster har blommat ut och igår tog jag en vända i trädgården med sekatören, medan Åke vattnade lite här och där. Jag varvade med att sätta mig på en bänk och preparera några sångtexter emellanåt.

Vi är inne i vecka 30 och "Slånkveckan i By." Ikväll är det premiär på musikalen "Flygartyskorna" i By kyrka.

Jag kan inte annat än tänka på Angelica Bengts, Edvin Erlandsson och Marina Ström, som har stora roller i uppsättningen; Och på David Johansson som står för regin och på oss som är med i kören och alla övriga inblandade ...

                      Bild: I Slånkveckan, By kyrka. 2010.


Jag gick i första klass i Bagaregårdsskolan i Göteborg. Vi övade in några sånger och pjäser i slutet på andra terminen.

På skolavslutningen stod jag i klassrummet med en stor, fin docka i famnen och pratade om barnuppfostran med en annan dockmamma. Jag skulle föreställa den förståndiga modern!

- Man måste ge barnen havregrynsgröt, sa jag.

Mycket mer av replikerna minns jag inte längre, men det blev i alla fall långa applåder - och det var roligt!

Jag tänker fortfarande på det där med gröten, emellanåt. Havregrynsgröt har aldrig varit min starka sida!

Men vi får hoppas på applåder i afton ...


tisdag 23 juli 2013

Svalor

Fågelsången är inte på topp just nu i grannskapet. Fåglarna har väl annat att göra, kan jag tro, med ungar och så ...

Sommaren 2010 upptäckte vi att ladusvalorna byggt bo under altantaket. Det blev en oväntat rolig och spännande tid, att få följa svalornas liv på nära håll.
                                  Bild: Svalornas bo. 2010.

Då våra barnbarn var här på besök kunde de sitta länge, länge på var sin stol och bara titta på svalorna, som med sådan precision flög hit och dit.

Svalorna gav oss mycket glädje, från den allra första början till den dag då svalungarna tog sina första flygturer och sedan flög härifrån.

Ungefär samtidigt upptäckte vi att källarvåningen hade fått fuktskador, av all väta genom åren, ovanifrån altanen.

Sommaren efteråt fick vi hjälp med att glasa in altanen helt och hållet - och nu kan inte svalorna längre bo på altanen, de får hitta boplatser någon annanstans.

I morse cirklade några svalor över vårt hus och de verkade glada, som alltid, där de svängde runt. Åke och jag lyste upp. Vi sa till varandra:

- Det kanske är våra svalor, som undrar hur vi har det med altanen, nuförtiden ...



måndag 22 juli 2013

Trappan

Trappor kräver försiktighet, men är bra att ha ...

Mitt inne i vårt hus finns en trappa, som är något av en huvudled mellan bottenvåningen och övervåningen.

År 1976, var huset nyrenoverat och ombyggt och trappan fick en heltäckningsmatta i brunt. Vår lille Tobias invigde trappan hos farmor och farfar, den gången.


                      Bild: Bokläsning. 2008.

Trappan har alltid varit en omtyckt samlingsplats.

I år var det hög tid, att få en ny heltäckningsmatta inlagd och nu är den på plats. Här nedan är bildbevisen ...


                       Bild: Knut - glad i hågen!

                      Bild: Uppkopplade!


                      Bild: Rut och Konrad tillverkar sedlar.


Nu skall jag gå 14 steg nedför trappan - ordentligt hållande i ledstången, som alla måste lova här ...

Men det fanns en tid, då jag var barn och bodde på fjärde våningen i Göteborg, då jag brukade hålla mig i de båda ledstängerna - men sedan med ett långt skutt kunde hoppa ned till nästa avsats, utan att nudda trapporna alls ...



fredag 19 juli 2013

Äventyr

Idag vet jag inte vad vi skall hitta på, vi har fortfarande barn och barnbarn här, men om vi tar vara på äventyren i det lilla, så blir det säkert riktigt bra.

Igår tittade jag ut genom fönstret på övervåningen. Det var tidig morgon och inga fåglar i sikte bland alla löv i äppelträdet - men där stod en glad liten Rut, som hade klättrat upp i trädet i bara nattlinnet, lycklig att hitta äppelkart.

Jag log för mig själv och jag tyckte mig höra min mor Rut säga:

- Äppelträd mår bra av att bli klättrade i. Då blir barken len och mjuk och fri från lavar och mossa ...

                                   Bild: Rut i äppelträdet.

På eftermiddagen tog Johanna och jag med oss Rut och Konrad till skogen. Vi gick bara rakt över bilvägen och upp i skogen några tiotal meter, längre behövde vi inte gå för att hitta blåbär. Barnen plockade bären i sina plastkoppar, som de hade med sig och sa:

- Vi kan göra en paj! Vi kan göra en tårta!

Vi fick ganska snart, med gemensamma krafter, ihop några deciliter bär - och så gick vi tillbaka till stora vägen igen.

- Titta er för! sa Johanna.
- Ingen bil! Ingen buss! Ingen krokodil, sa Rut.

Barnen hjälpte Johanna i köket - och det blev faktiskt, med lite tillskott av svarta vinbär och några smultron, en riktigt god paj till fikat.

                        Bild: I blåbärsskogen.

Nu skall jag snart ta fram symaskinen. Rut påminde mig om att jag lovat henne att laga hennes klänning, som fått en liten reva.

Jag sa:
- Jag gör det, när det blir lugnt!

- Det är lugnt nu, svarade hon.




onsdag 17 juli 2013

Att söka och finna

För en stund sedan skickade jag efter en kjol på nätet. Det får bli så ibland, då man bor långt från affärer. Jag letade länge innan jag hittade någon kjol, som jag kunde tänka mig. Jag sa för mig själv:

- Den som söker han finner!

En dag satt Åke och jag ute på en bänk i skuggan och vilade oss efter trädgårdsarbetet. Åke lirkade av sig sin guldring och lade den i fickan. Jag sa:

- Kommer du ihåg den där gången, då vi var ute med våra barn och tältade? Du tappade bort din ring!

- Ja, vi tältade nog i närheten av Kolmården den gången.

Vi letade överallt, då vi upptäckte att ringen var borta. Vi letade i gräset, borta vid tvättställen och på alla grusvägar runt omkring tältet, men utan resultat. Så tråkigt!

- Sista chansen är att leta i sovsäcken.

Där var ringen! Längst nere i botten av sovsäcken låg den. Vi kramade om varandra då ringen kom upp i ljuset - och jag tror bestämt att vi dansade runt.


                       Bild: Kerstin och Ellen och en snigel. 2011.

I morgon hoppas jag att vi kan hitta svampar och blåbär i skogen. Vi får nog sällskap, eftersom några av de små barnbarnen kommer hit idag.

Då kommer de säkert hitta både pinnar, stenar, myror och annat roligt dessutom ...

Man kan aldrig så noga veta!



tisdag 16 juli 2013

Hopp och hopp

Igår kväll gjorde jag en riktig vurpa i en trappa, men det gick bra. Idag är det bara några blåmärken, som påminner mig om händelsen - och jag kommer nog att klara av att måla staketet på altanen, om vädret tillåter ...

En gång, ramlade jag i en annan trappa. Jag fick foten under mig och det gjorde riktigt ont. Då jag kom hem dök Tobias strax efteråt upp med en svullen fot. Han hade hoppat från ett tak, men det fick jag inte veta förrän många år efteråt.

Vi åkte till akuten på Lindesbergs lasarett och kollade upp våra skador. Ingen av oss hade brutit sig, men ett ledband hade gått av på mig.

- Hur har det här gått till? frågade läkaren och sköterskan och såg fundersamma ut.

Vi svarade, som det var. Jag berättade min historia och Tobias sin. Vi fick med oss ett par kryckor hem, fastän det hela verkade märkligt.

                      Bild: Daniel och Tobias. 1980.


Några år senare var Tobias i Stockholm och sålde glass en sommar. Jag undrade hur det gick för honom, nere på Södermalm, och jag tänkte ofta på honom.

En dag var jag på en gruppresa till Stockholm med buss. Vi skulle besöka riksdagshuset. Innan vi skulle återvända hemåt igen var vi lediga i en dryg timme.

Jag tänkte:

- Jag hinner nog, att åka ner på söder en vända.

Jag tog tunnelbanetåget till Hornstull, sprang sedan uppför trapporna till Hornsgatan. Snubblade lite!

Där stod jag en stund, tittade åt höger, men där var det ganska folktomt. Jag tittade åt vänster, men där fanns ingen glassförsäljare heller. Så klart!

Och på den tiden fanns inga mobiltelefoner!

Med ens hade tiden gått och jag var tvungen, att återvända ner till tunnelbanestationen och invänta tåget in till centrum igen. Precis då tåget saktade in på stationen hörde jag en röst, som ropade:

- Hej mamma, vad gör du här?

Där stod Tobias, bara några meter bakom mig, med sin glasslåda på magen.

Och jag hade ingen kamera med mig!

Jag hann i alla fall se honom och hans glada min, krama om honom innan jag hoppade upp på tunnelbanetåget, glatt vinkande ...


måndag 15 juli 2013

Bilar

Igår kväll var Åke och jag i Horndals kyrka och lyssnade på gospelsånger och vackra, medryckande melodier. Tiden stod ändå stilla - i dess bästa mening ...

I lördags var vi på en kombinerad inflyttningsfest med tre födelsedagskalas i Västerås. Rut fyllde fem år och lille Knut fyller snart ett år - deras far fyllde jämna år för ett tag sedan.

Solen värmde! Barnen lekte, fönster och dörrar stod öppna emot uteplatsen och grillen tändes. Trevligt på alla sätt!

Far i huset hade inte önskat sig något för egen del, Rut fick en sparkcykel, Knut snart ett år fick sin första bil.

                                  Bild: Knut provar sin bil!


Annat var det år 1970. Vi flyttade till Täby i början av året - och köpte en gammal svart Volvo PV. Det var en dålig affär, men Åke tyckte att han behövde en bil till jobbet i Viggbyholm. Vi hade inte råd med en bil, egentligen. Den gick att köra om med, bilen hade B18-motor, men det mesta var f.ö i dåligt skick.

Efter 1½ år sålde Åke bilen. Han slutade sitt arbete och köpte sig en treväxlad cykel, som han körde på till Komvux i Sollentuna en period.

På hösten år 1971 flyttade vi till Kungsängen. Vi hyrde bilar på semestrarna, vi åkte buss och tåg i flera år ...

En dag, år 1978, köpte Åke en begagnad bil, en Ford Escort. Då han kom hem frågade jag:

- Vilken färg?
- Brun tror jag!
- Usch! svarade jag.

Det tog många år innan jag tog körkort. Det var år 1981 och vi hade fyra barn då. Vi bodde fortfarande kvar i Kungsängen.

Jag kan fortfarande, många år efteråt, skratta lite för mig själv, då jag sitter här ute på landet och tittar ut på trädens grönska och fägring:

- Ford Escort- bilen vi hade ett tag på 70-talet var faktiskt ljusgrön, och det gillade jag ...



fredag 12 juli 2013

Ufo?

Igår kväll var det åter dags att åka till körövning i By kyrka. Då jag kom hem igen, var jag helt uppfylld av upplevelsen utanför kyrkans murar, i pausen.

Det var så här;
Jag tog en kort promenad i kvällssolen och passerade under de stora, mäktiga lindarna, som står utanför kyrkan i en lång rad. De är väldigt många!

Jag har alltid tyckt att lindar är särskilt romantiska, med sina hjärtformade blad och igår var träden dessutom fulla av de ljuvligaste lindblommor i gulgrönt - och hela lufthavet ljöd av en säregen, stark vibrerande ton. Det lät som då vår kör sjunger "bordun". Det var en oförändrad, låg ton, som ljöd starkt och mäktigt - och det var ingen motor, som jag först trodde, utan hundratals humlor och bin som sjöng.

- Något vackrare kan man knappast få höra, tänkte jag.

                                  Bild: Lindar vid By kyrka.

I natt vid tretiden vaknade jag till och undrade vad det var, som susade runt i sovrummet. Det var något, som flög omkring i cirklar ovanför mig och sedan försvann bakom rullgardinen.

- Är det  en fågel, som förirrat sig in i huset, eller en fladdermus?

Jag hoppade upp ur sängen och försökte öppna upp myggnätet, utan att kunna konstatera vad det var, egentligen. Åke vaknade och sa yrvaket:

- Vad håller du på med?

- Upp med rullgardinen, upp med myggfönstret, upp med fönstret! svarade jag. Vi har en fladdermus här inne.

                      Bild: Kaos i sovrummet!

Åke hämtade trädgårdshandskarna och en ficklampa, vi stängde dörren till hallen, och sedan gömde jag mig under täcket medan Åke jagade runt; Men fladdermusen envisades med att flyga runt, runt i rummet!

- Undrar om han flugit ut nu? Den kanske har gömt sig under sängen?

                      Bild: Bildbeviset!

Nej, den var inte under sängen, men den satt på golvet en stund, senare bakom sängbordet. Åke tog fladdermusen försiktigt med sina handskbeklädda händer och lyfte slutligen ut den i friheten.

- Du är en riktig hjälte! sa jag.

Efter en lång, lång stund kunde vi äntligen försöka sova igen och Åke skrattade och sa:

- Nu fick du väl ett blogginlägg till i morgon!



torsdag 11 juli 2013

Soppa på spik

Mitt inlägg nyss försvann, det är visst datastrul idag ...

Trots att det är sommar, så händer det en hel del inomhus ändå. Huset vi bor i är gammalt och har många fönster och dörrar, som gör att vi har svårt att hitta någon hel vägg för möbler.

Nu har Åke i alla fall hittat på att ordna med förvaringsutrymmen till kläder, böcker och en dataplats innanför en rad med skjutdörrar. (se bilden nedan)

Det kommer att bli bra, tack vare att vi skickat efter dörrar, som passar takhöjden, skaffat lådor på Ikea, samt använt en och annan skruv och spik ...



För några dagar sedan var några av våra barnbarn här och jag frågade dem:

- Har ni hört sagan om luffaren, som kokade soppa på en spik? Den sagan gillade jag, då jag var liten.

Det hade de inte och de visste inte heller vad en luffare var för något, så det tog en stund att förklara det begreppet för dem.

Jag berättade sedan ungefär så här:

- Det var en gång en luffare som knackade på hos en gammal snål gumma. Han ville sova över på gården och kanske få lite mat i magen.

Jag fortsatte sedan, att berätta om den fantastiska spiken, som luffaren ägde och som han kunde koka en god soppa på, men att han behövde lite vatten och en gryta att koka soppan i.

- Gumman blev mycket glad över att få en så billig soppa. Då undrade luffaren om det fanns lite salt och kanske lite mjölk ...

- Det kan inte bli någon soppa! sa Konrad.

- Nej, just det, sa de övriga och skrattade.


                      Bild: Rut och Konrad.

Igår kväll skulle jag åka och handla i affären, men jag kokade en soppa först av det jag lyckades hitta i kylskåpet.

- Vilken god soppa du har fått ihop, sa Åke. Har du kokat soppa på en spik?

- Ja, det kan man säga, svarade jag. En soppa kan man alltid enkelt få ihop. Men det behövs allt en spik!

onsdag 10 juli 2013

Att förflyttas i tid och rum


Inatt regnade det och idag blåser det kyliga vindar, men det känns ganska bra med en sådan dag, emellanåt.

För två år sedan var Åke och jag i full färd med att flytta hit till Horndal för gott. Det var riktig värmebölja då vi plockade ur det sista och städade lägenheten i Enköping.

Tänk, att vi gjorde slag i saken och tog steget att flytta hit - och att vi fick hjälp att bära och lasta i och ur flyttbilen ...

                                  Bild: Nils och Kristina lastar ur ...


                      Bild: Ett helt gäng lastar in ...

För 30 år sedan, en härlig sommardag, såg jag en äldre man sitta i sin rullstol på Lindesbergs lasarett. Han väntade på sjukgymnasten, precis som jag, just den dagen. Jag sa:

- Skall vi titta ut i trädgården medan vi väntar?

Jag gick runt där med mannen i rullstolen och vi pratade om väder, vind och natur. Kan man önska sig något bättre en vacker sommardag?

Några dagar senare låg det ett brev och väntade på mig inne på arbetsterapin, där jag arbetade just då. Det var ett brev med sommardikter, som den äldre mannen skrivit.

Idag hittade jag brevet igen - och jag återger inledningen av den första dikten här:

Satt i min stol och väntade på gymnasten
när det kom en dam fram frågade väntar du
Ja, men jag förmodar hon har väl inte slut, lunchrasten
hon sa då kör jag ut dej bland buskarna nu 
så du får se litet av guds fria natur

kan du tänka hon stannade en stund och prata
hon gjorde sig tid för mig, gamla filur
och hon talade vänligt, och inte gnata ...

Jag blir fortfarande varm i hjärtat då jag läser dessa rader.

Inte visste jag, att det var en poetisk själ jag mött den där dagen. Man kan aldrig nog förundras över människor och tillfälligheter ...


tisdag 9 juli 2013

Dan Andersson-afton

Ibland upptäcker man blommor och personer, som har utvecklats och tagit plats, trots allt ...

I fredags kväll cyklade Åke och jag till Horndals Bruk. Högt, högt uppe i luften flög svalorna i eleganta svängar.

Vi var på väg till en Dan Andersson-afton innanför de gamla ruinerna av Lancashiresmedjan. Stolar och bänkar stod redan uppradade i kvällssolen, då vi kom fram.

                              Bild: Bengt Säll berättar och sjunger.

Ruinerna, järnbalkarna, rester av härdarna och de ståtliga träden blev en stämningsfull inramning till Dan Anderssons liv och visor, som Bengt Säll tolkade på sitt sätt. Man förflyttades bakåt i tiden, påtagligt.

- Hur kan man någonsin forma tankar och ordslingor, som Dan Andersson gjorde? tänkte jag.

Vemodiga texter ibland, men med en djup ton av värme; Allt ifrån den kända visan om Jungman Jansson till den välkända sången "Jag skall gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus."

Nog var Dan Andersson en ovanlig blomma, en känslig person, som ofta gick omkring och drömde -
men han fick en plats i tillvaron - och det blev något alldeles enastående av hans drömmar in i vår tid.

Vi fick mycket att prata om, Åke och jag, då vi cyklade hemåt efter sjön i skymningen ...


måndag 8 juli 2013

Brandbilsmuseet

- Hur skall man ta var på sommaren bäst? Det är så mycket, som man vill passa på att göra - och samtidigt vill man helst bara vara här ...

En dag i förra veckan tog Johanna och jag en biltur till Gysinge, som bara ligger några mil från oss - och vi hade med oss Konrad och Rut i bilen. Vi skulle besöka Brandbilsmuseet.

- Åh, vad det är långt, suckade Rut. Bara en massa träd!

- Men skogen är bra, svarade jag och försökte fylla ut tiden. Vad är den bra till?

- De svarta grisarna bor där, sa Rut. Och man kan fira jul, för det finns granar i skogen.
Och man kan klättra i träden!

- Och fåglarna bor där, sa jag.

- Vad kan man använda träden till mer?

- Till ved, sa Konrad och Rut. Och bävern kan ta ner träden!

Det blev en lång diskussion om bäverns och marsvinens tänder, som växer hela tiden, fick vi veta.

Efter en stund kunde vi fortsätta att prata om älgar och andra djur - och om brädor och jag frågade:

- Vad kan man göra av brädor?

- Hus och båtar, sa Konrad och lyste upp.



En stund senare, satt vi på en gräsmatta i Gysinge Brukspark och åt av matsäcken. Det var riktigt gott att äta kalla biffar, ägg och grönsaker, tyckte vi alla fyra.


                      Bild: Konrad och Rut.

På Brandbilsmuseet fick vi se många gamla fordon och mannen som guidade oss frågade Konrad:

- Vad vill du bli då du blir stor?

- Brandman, svarade Konrad.

- Och lokförare, sopgubbe och polis, fyllde Johanna i.

                      Bild: Konrad provar en hjälm.


- Du då? sa mannen och vände sig till Rut. Vill du också bli brandman?

- Nej, jag vill bli en prinsessa, svarade Rut.

Det blev många fordon att titta på och sitta i - innan vi åkte hemåt igen, glada och nöjda.

Barnen släckte en hel del bränder här hemma, senare.

- Så bra, att de fått orange plasthjälmar på museet ...


fredag 5 juli 2013

Spegelbyrån

Igår rensade vi ogräs både Åke och jag. Det blev många skottkärror fulla med lupiner, kirskål och rallarrosor. Nu ser det ganska fint ut där ute ...

För drygt hundra år sedan skulle Rudolf gifta sig med sin kära Olga och i samband med det beställde Åkes morfar Rudolf ett helt möblemang av en snickare i Sölvesborgstrakten; Säng, matbord, stolar, en skänk, en byrå och sist men inte minst en stor spegelbyrå. Möblerna användes sedan år efter år, utan att slitas ut.

- Tänk vilka slitstarka möbler, de hade på den tiden!

Spegelbyrån var något alldeles extra för Olga - och med tiden blev den även en kär del i hemmet för alla de tio barnen, som hon och Rudolf så småningom fick.

År 1973 dog Olga och min svärmor Marta fick överta den gamla spegelbyrån. Jag vet inte vilken färg byrån hade haft från början, men Marta lutade tyvärr av den. Det var så man ofta gjorde på den tiden.

Spegelbyrån har sedan dess stått i Martas och Runes sovrum - endast en kort period på äldreboendet i Horndal, där Marta bodde den sista tiden av sin levnad.

Nu har spegelbyrån stått i vårt sovrum ett tag och vi har hela tiden knotat över de tunga, tröga lådorna, som vi dragit i varje dag.

En dag sa vår snickare, som var här och hjälpte oss med duschrummet:

- Skaffa ett gammalt skåp på Blocket. Det skulle väl passa här inne?

Det var säkert därför, som Åke och jag kom på att ställa in den gamla spegelbyrån i den torra delen av duschrummet.

                                    Bild: Olgas spegelbyrå från år 1912.

- Vad tror du Olga skulle säga om det? undrade jag.
- Jag tor inte, att hon skulle misstycka, svarade Åke.
- Inte jag heller, svarade jag. Hon var alltid så glad och positiv!

Nu står spegelbyrån där inne och har fortfarande lika tröga lådor, men vi drar inte så ofta i dem numera. I en av de små lådorna ligger saxarna - och det har redan barnbarnen lärt sig!

Jag tror faktiskt att spegelbyrån trivs på sin nya plats ...