fredag 29 november 2013

Mors receptbok

Man glömmer lätt hur det var med snön. Kom den tidigt förra året? Kom den sent? Hur blir det i år?

Än så länge är det snöfattigt här hos oss, men isen har börjat lägga sig på sjön och i morse var blickfånget rosa.
                       Bild: Rossen.

Så finns det minnesfragment från den tid då man var liten, som man aldrig glömmer ...

Ibland brukade min mor baka havreflarn och det var spännande att se hur hon gjorde. Det var rena underverket, i mina ögon, att se hur hon tog fram kastrullerna och sedan hängde de nygräddade, runda kakorna på handtagen, för att havreflarnen skulle få den rätta böjen.

- Kakorna blev vackra och de kostade inte mycket att göra, hörde jag mor säga långt senare. Och det var modernt med havreflarn i slutet på 1940-talet.

                      Bild: Mors recept.

Mors egna receptbok är ganska sliten numera, men den är en glädje att bläddra i. Det finns många minnen av kakor och andra recept, som hon skrivit eller klistrat in.

Elins körsbärssaft. Remuladsås till skinkan. Äppelmunkar. Apelsingelé. Efterrätt av Svea. Kornknäckebröd m.m.

Mor använde riktigt smör då hon bakade och fick mycket beröm för sina speciella wienerbröd och allt annat som hon förfärdigade. Snabbt gick det och flyhänt var min mor! men det blev ändå eleganta skapelser.

Men en gång sa vår lilla Theresia till grannpojken Anders, som ville leka med henne:

- Nej, jag skall gå in och äta mormors misslyckade kaka nu ...





torsdag 28 november 2013

En man som

Det blåser omkring knutarna och de bruna löven flyger omkring i luften; Men elljusstakarna är på plats i fönstren och idegranen vid postlådan har fått röda bär - och jag har läst ut romanen "En man som heter Ove."
                                  Bild: Idegranen med röda bär.

En dag var min barndomskamrat Maud på sitt vanliga bibliotek i Göteborgstrakten och frågade efter Ove.

Då svarade bibliotekarien att det var fler som frågat. En man hade varit inne en dag och undrat:

- Har ni en man som heter Ove?

- Nej! Min man heter Bengt! svarade hon.



Min man heter Åke, han har alltid gillat att läsa böcker. Tidningsurklippet ovan är från 1954 - en väldigt talande bild.

Åke och hans familj bodde på den tiden i Linköping.

- Det var fotografen, som ville ha en bild på mig och en indianbok. Sedan ställde jag tillbaka boken i hyllan, sa Åke.

- Du kanske läste Enid Blytons "Femböcker", precis som jag på den tiden? Fem på nya äventyr, Fem i knipa ...

- Ja, så var det säkert! Och böckerna om "Svarta Hingsten."

På den tiden fick man roa sig utan både TV, datorer, elektroniska spel och paddor - och det gick så bra så ...


onsdag 27 november 2013

Snart advent

Igår tog jag fram alla ljusstakarna och den blanka adventsstjärnan ...

Åke var iväg på sin kurs i Paleografi på Riksarkivet. Jag var i Horndals trädgård på en helt annan typ av kurs på kvällen.

Jag njöt av att sitta i växthuset och lyssna, se och lära då Irene förevisade olika advents- och juldekorationer för oss;

Därefter fick vi börja skapa något efter egna huvuden. Några valde att binda kransar till ytterdörren, andra planterade i krukor och korgar. Många vackra, juliga alster blev det under kvällen!

Jag valde att sätta en amaryllis i en korg med grön mossa och ett par växter och lite pynt runt omkring. De lökar jag köpt tidigare hade jag ju gett bort ...

                      Bild: Min julgrupp.

Då jag kom hem igen kände jag hur julstämningen, den rätta, redan infunnit sig.

Nu skall jag fortsätta att placera ut ljusstakarna i fönstren och kommer på att vi inte har några givna platser för dem. Inga traditioner alls!

- Var hade vi stjärnan och ljusstakarna och ljusslingan? frågade jag Åke.
- Ingen aning! svarade han.

                      Bild: Rut leker med julkrubban. 2011.


Det är bara tredje året, som vi firar jul i det här huset, sedan vi flyttade hit för gott. Men det känns viktigt, att skapa någon slags tradition hos oss och inte fuska med det, tänker jag, och känner mig riktigt inspirerad ...




tisdag 26 november 2013

Streck till nytta

Idag är det tvättdag och jag är så glad över mina nya torkställ. Det enda torkstrecket jag har numera är det som brukar hänga på stranden på sommaren ...

Då våra barnbarn är här hos oss, är snören och garn ofta en del i lekarna i allrummet. Ibland används de till att hänga upp teckningar på eller något annat -

                      Bild: Nyårshelgen, 2013.

ibland är det två snören som kan dras runt, runt - för att skicka post på, som på bilden nedan.

                      Bild: Ellen och Nils skickar brev. 2011.

För ett tag sedan var strecken uppspända igen. Då var det låtsastvätt som skulle torka och klädnyporna åkte fram. Vilket bestyr!

                       Bild: Konrad och Rut.

Idag hittade jag åter diabilden från slutet på 1980-talet, där vår lilla Theresia poserar med två linor uppspända genom rummet. Den gången hade hon fixat vaggor till älsklingsdockorna. Det hade jag nästan glömt!

                      Bild: Theresia. 1989.

Man kan undra om det där med streck och tvättlinor ligger i generna, trots våra moderna tider ...

Roligt är det iallafall!


måndag 25 november 2013

Glädje

Idag var det årets besiktning hos tandläkaren. Medan jag satt där i tandläkarstolen och väntade fördjupade jag mig i den färgglada bilden, som hängde på väggen mittemot.

På affischen från Gallerix var det några teckningar, som visade vad "Glädje" kan vara - och det var barn i olika åldrar, som hade ritat alltifrån soliga stränder som besök på tivoli.

                      Bild: Sara åker kana, Kalle åker båt.

Vad kunde vara lämpligare att ha just här? tänkte jag - och kom att tänka på Saras och Kalles teckningar, som vi fick för en vecka sedan. Även de teckningarna var det sol och glädje i!

- Det ser bra ut! sa tandläkaren och jag kände mig lättad och åkte hemåt igen.

Jag passerade Hjulet mitt i Horndal och såg att den stora julgranen, var på gång att sättas upp igen. Ett år går fort!

Solen lyste, precis som igår.

                      Bild: Grönsinkavägen.

Nedanför vårt hus låg isen i viken och blänkte, som en spegel.

                      Bild: Kalle och Sara i badviken. 2013.

- Svårt att tänka sig, att det inte var så längesedan, som vattnet var ljummet i sjön och det var full sommar, sa jag då jag kom in i huset.

- Det är snart sommar igen, sa Åke som han brukar ...


fredag 22 november 2013

Med på noterna

Det ser ut att bli fint väder idag, men vi skall fortsätta längst ner i huset med grovdammsugningen. Det gropiga betonggolvet, som varit täckt av sand, måste vara helt rent innan golvläggaren kommer. Tålamodsprövande är det och ingen vidare musik att lyssna till motorljud ...                                   

Annat var det i söndags! Då var vi och några till i familjen i Uppsala och hälsade på.

Konrad och kusinerna hittade på allt möjligt roligt.

                      Bild: Konrad med kusiner.

- Det var längesedan jag spelade på den här, men nu är jag klar, sa Konrad och gav ukulelen till Rut.

                                   Bild: Konrad.

Dagen efteråt fick Åke och jag träffa Sara och Kalle, som spelade fiol för oss. Det har verkligen gått framåt för dem!


Och lilla Sofia verkade vara med på noterna -


och visade att hon kunde spela på orgeln.

 
                                    Bild: Sofia.


Det är alltid roligt, att vara ute och se sig om, men vad går upp emot att få träffa nära och kära?

Och att få vara med och lyssna på barnbarnens förehavanden - och att vara med och klappa i händerna emellanåt ...



torsdag 21 november 2013

Slussen

I morse virvlade snöflingor i luften och jag åkte iväg till äldreboendet och var med och sjöng en stund ...

Häromdagen kände jag mig som en riktig turist och jag tänkte på min folkskolelärare, som berättade om turisterna lite då och då. De där turisterna! Det tog lång tid innan jag lärde mig vad en turist var för något ...
                      Bild: Åke utanför Tobias kontor.

Vi satt i en tunnelbanevagn på väg emot Slussen och jag sa till Åke:

- Vilken fin ryttare med häst, som står staty där borta! Undrar vem det kan vara? Karl den XI, eller vad tror du?
- Gustav Adolf, svarade han.
- Nej, så såg han inte ut. Den här personen är smal!

I den stunden sa damen mitt emot oss:
- Nej Gustav Adolf är det inte!

Så följde ett kort samtal om kungar och Stockholms parker, utan att vi fick det rätta svaret av henne, men vi tackade för informationen och hoppade strax av. Damen vinkade till oss och skrattade:
- Inte var jag till så stor hjälp!

Vi tyckte det varit trevligt ändå och snart kom vi på att det var Karl XIV Johan vi sett på Slussplan.
- Nu får vi se vad som händer framöver med ombyggnationen av Slussen med "vår" staty, sa jag till Åke.

Det är allt trevligt att komma till Stockholmstrakten emellanåt. Vi arbetade där en gång i tiden både Åke och jag, men då var det annorlunda.

Nuförtiden är det roligt att ha blicken öppen för sevärdheter och att vara en sådan där turist ...





onsdag 20 november 2013

Kaffe i mugg

Vi har varit borta några dagar och igår var vi i Stockholm. Nu är vi hemma igen i det nästan overkliga lugnet. Borta vid ön simmar två svanar omkring i solen. På sjön är det fläckar av is ...

Åke skulle vara med på en kurs på Riksarkivet.

                                Bild: Riksarkivet.

Kursen handlade om konsten att tyda 1600- och 1700-talsskrift. Alldeles för invecklat för mig! Jag valde att börja läsa "En man som heter Ove", som Fredrik Backman skrivit.

Det tog inte lång tid att komma in i berättelsen om Ove och tiden gick fort. Efter dryga 90 minuter var Åke klar och vi började vår resa hemåt med buss, tunnelbana och pendeltåg först. I Barkarby stod vår bil och väntade.

- Tänk att vi lyckades överraska Tobias på 38-årsdagen på sitt kontor på förmiddagen, sa jag.

- Ja, och att han var så pass ledig att han kunde slå sig ner med oss en stund, sa Åke.

                        Bild: Tobias.

Vi fortsatte att prata om den lyckade renoveringen av kontorslokalen, tavlorna, möblerna och om hur trevligt det varit.

- Och så fick vi kaffe i varsin fin mugg! sa jag.



Och vi har moderniserat oss och lärt oss hur man åker med SL Accesskort på pendel - och tunnelbanetåg och bussar. Nu kan vi ta det lugnt ett tag igen ...



söndag 17 november 2013

Du pappa

Idag skulle jag vilja åka till Stockholm och överraska med en blomma ...

Vi bodde i Kungsängen, 1975, och Åke och jag, Kristina 5½ år och Daniel 2½ år pratade en hel del om att det skulle komma en liten baby till oss.

Väntan blev lång och Kristina undrade över hur barnpassningen skulle ordnas. En kväll sa hon till Åke:

- Du pappa! Om mamma inte ligger bredvid dig på morgonen när du vaknar, får du inte åka till arbetet, för då har mamma åkt till BB.

Strax efter midnatt den 19 november föddes vår lille son och barnens lillebror; Grannfrun var hemma hos Kristina och Daniel.

Så härligt att Tobias äntligen kommit och han skrattade emot oss - tyckte vi - och han verkade nöjd;

Och senare på dagen kom syskonen på besök med Åke - och de tittade förundrade på sin lillebror.

                      Bild: Kristina, Tobias, jag och Daniel. Karolinska sjukhuset. 1975.

En liten baby; Men snart började Tobias krypa och sedan resa sig upp och han började gå.

                                      Bild: Tobias, Daniel och Kristina. 1976.

Två år senare var det en tidig morgon och Kristina skulle gå till skolan. Hon satt i sitt täcke och kurade vid matbordet. Då kom Tobias gående och såg ut som en sol. Rätt som det var satt de båda och gullade i täcket - och klockan gick ...

                                 Bild: Tobias 14 år.


Och idag fyller Tobias 38 år! Och jag undrar om han sitter på sitt kontor med en mugg kaffe ...



Tallskogen

Solen tittar fram genom skogens alla träd och tallarna sträcker sig högt, högt upp i skyn ...

På den tiden, som vi fortfarande åkte till Malmköping, där min mor Rut växte upp, brukade hon peka upp emot tallskogen uppe på höjden och säga:

- Den där tallskogen har jag och min klass varit med och planterat för många år sedan. Vilka fina träd det blivit!
                      Bild: Klassfoto. Mor Rut mitt i bilden med långa, mörka flätor. 1928.

Min mor, far och bror bodde i Almunge några år (1958 - 1961) och vi fick en oväntat stor utgift, som gjorde att en hel månadslön försvann. Det blev en riktig prövning för oss alla!

Mor var tvungen att försöka skaffa en inkomst. I samma veva sökte en markägare hjälp med skogsplantering - och tack vare det fick mor ett säsongsarbete.

Mor trivdes med att sätta tallplantor och visste sedan barnsben precis hur det skulle gå till. Varje dag kom hon hem och såg trött men glad ut - och hon berättade om kafferasterna, och om glädjen att vara ute i skog och mark tillsammans med arbetslaget.

Alla i gänget verkade dock inte vara så motiverade, till en början. Men mor kunde inspirera de flesta! Snart hörde jag ingenting mer om negativa tongångar;

Och jag kunde få med mig pengar till luncherna i Uppsala, där jag gick i skolan - tack kära mor och far för det!
                                       Bild: Tobias i Norge. 1987.

En dag kom vår Tobias hem med tre tallplantor, som han fått. De hade varit på en mässa och Tobias ville plantera plantorna någonstans. Jag tror han var tio år då.

Vår villatomt passade inte så bra för tallar, men mor och far, hade ett torp där tallarna kunde planteras på rad, bakom ladan.

                      Bild: Far, jag och mor utanför torpet år 2003.

Sista gången jag såg Tobias tallar, som växt till sig rejält, var då mina föräldrars torp såldes, 2004.

                                   Bild: Tobias tallar!

Vi får väl ta en tur förbi det gamla torpet och kika uppåt skogen någon gång. Tallarna är nog riktigt höga och ståtliga nu ...





fredag 15 november 2013

Te-buffé

Igår bjöd vår kör in till melodikryss och te-buffé i församlingshemmet i Horndal. Trevligt var det! Jag kan fortfarande känna sångarglädjen, som jag tror att alla som var där kände.

Vi dukade upp hembakat bröd i alla varianter - allt ifrån tekakor, frökex, morotskaka, till småkakor och glutenfritt. Det fanns något för alla smaker!


Åke och jag satt och pratade med ett par, som precis som vi flyttat ut på landet från storstaden; Och vi jämförde med varandra vilka förändringar vi upplevt i våra liv.

Vi pratade om fåglar, växter, rådjur och natur.

- Och så kan vi få se en alldeles fantastisk stjärnhimmel, sa jag.

Ukulelegruppen spelade -


kören sjöng till melodikrysset och det var allsång och lotterier.


Jag sa till bordsgrannarna:
- Jag har redan vunnit en gång idag! En vacker blomma, från Horndals Trädgård. Mer kan jag inte begära denna dag!



I morse tittade jag på vinsten i morgonljuset och blev återigen så glad. Tänk att jag vann en orkidé med både ängel och hjärta, med texten "Du är en ängel."

Vår fina trädgård här i Horndal är allt "änglar"på riktigt, tänker jag ...


torsdag 14 november 2013

Att räkna ut

Igår var jag ute en sväng och såg att tofsmesen hittat späcket, som jag hängt ut i äppelträdet. Fågeln pickade med näbben i fettet, brydde sig inte om att jag stod ganska nära och den sjöng som en kanariefågel; Åtminstone lät det så i mina öron! 

Idag är den större hackspetten där och hackar i späcket. Vilken vacker syn!

                                   Bild: Tofsmes.

Och den envisa talgoxen är ute på den inglasade altanen igen och vet inte hur den skall ta sig därifrån.
- Hur tog den sig in egentligen? suckar jag.

- Nu har jag släppt ut din fågel, ropar Åke upp till mig. Vi får nog kolla var de tar sig in!

Vad de kan räkna ut, tänker jag ...

På tal om att räkna ut, så har jag ett minne av Daniel, då han var liten och inte kunde räkna så långt. En dag sa han helt oväntat:

- Skall jag räkna till hundra för dig?

- Ja, gör det, sa jag lite undrande.

 Så satte han igång och räknade från ett till hundra och jag blev mäkta förvånad.

- Hur har du lärt dig det där? undrade jag.

- Jag har tittat på måttbandet, svarade han.

- Så, duktig du är! som kom på det, sa jag och blev så glad.

                        Bild: Kalle 6 år.

Igår hörde jag att Daniels lille Kalle, 6 år sagt till sin mor:

- Mamma visst är en miljard ett och nio nollor?

Jag förstår att hon blev lika förvånad och glad, som jag ...



onsdag 13 november 2013

Kaktusminnen

Mina "vänliga" kaktusar kan stå i månader bakom en gardin och se hur trista ut som helst, så en vacker dag är de som förvandlade. Idag beundrar jag den vita novemberkaktusen och de är behagliga, utan taggar ...

                                  Bild: Vit novemberkaktus.

Då jag var barn och vi hälsade på hos moster Anna med familj utanför Malmköping hörde jag, att de hade en speciell kaktus, som de pratade lyriskt om. Det var något sagolikt med den!

- Ni får gå upp i natt, så får ni se! sa morbror Gustav.

Där mitt i natten stod den sedan med en jätteblomma, som doftade. Det var "Nattens drottning", som visade sig i hela sin skönhet - och jag visste inte om jag var med den natten, sov eller var vaken! 

                      Bild: Purpurordenstjärna.

I början på 2000-talet fick jag överta en gammal kaktus, som stått övergiven länge på ett kontor. En dag överraskade den oss med de märkligaste blommor, man kan tänka sig. Fjuniga och starkt rosa, men illaluktande, det kanske är därför man sällan ser dem i affärerna - och så småningom försvann den hos oss med.

För en tid sedan beundrade vi kaktusarna i Turkiets heta sol.

                      Bild: Fikonkaktus.

- Det skulle vara roligt att få se dem blomma, sa jag till Åke. Undrar hur fikonen smakar? 

Hur som helst, kaktusar med taggar får man akta sig för, men blommorna och eventuella frukter är riktiga underverk, som är värda att vänta på att få se.

Men jag nöjer mig tills vidare med november -jul - och påskkaktusar, som är väl värda att vänta på -

precis som "Te-buffén", som kören inbjuder till i morgon ...




tisdag 12 november 2013

Kära släkten

I morse blev jag överraskad och glad över att få ett mejl från sysslingen Mikael. Han bifogade en skannad bild på min mormor och fyra döttrar. Fotot hade han hittat i sina fotogömmor.

I mina skåp med fotopärmar är det svårt att komma åt just nu, p.g.a reparationer som pågår i bottenvåningen, så jag tackar ...

Mormor Hulda 80 år.  18/6 1959.
Mostrar, morbröder, kusiner firade mormor Hulda, som fyllde 80 år, tyvärr var inte moster Vera och kusinerna i Dalsland med. Så synd!

Vi var hemma hos moster Elin och Bertil i Flen. På bilden ovan sitter mostrarna Elin och Alva till vänster och min mor Rut och moster Anna till höger. 

Så roligt, att få minnas den dagen igen! Och den blommiga soffan och radion i bakgrunden.

Det har inte varit ofta, som vi kunnat träffas så många. Det har alltid varit långa avstånd. Men visst har vi sammanstrålat emellanåt, som väl är.


 I juni 2007 fyllde min moster Vera 85 år. Då var det bara min mor Rut kvar av systrarna. 

Den gången var vi i ett soligt Småland hos min yngsta kusin - som med åren blivit nästan jämnårig med mig!
                      Bild: Vera 85 år i vitt. Några i släkten, som var med.

På bilden ovan är en del av den närmsta släkten till Vera med och jag tänker:

- Det är något visst med släkten! 

Vi har mycket gemensamt att vara glada över; Som vår kära mormor Hulda och morfar Hjalmar och många fler ...


       

måndag 11 november 2013

Fars Dag

Igår firade vi Fars Dag med att helt enkelt ta fram farsdag-koppen till morgonkaffet - och helt naturligt kom vi att småprata om våra fäder, som varit vår trygghet ...

I morse sa jag till Åke:

- I dag är det annandag far, visste du det?
- Det är Fars Dag varje dag, hela året runt! sa han.


På den tiden då Åke och jag gick i folkskolan, var det självklart att vi skulle rita gratulationskort till Fars Dag. För ett tag sedan hittade jag kortet, som Åke hade ritat till sin far 1956.
- Så fint! sa jag.

- Jag gillade att teckna! Jag valde t.o.m teckning, som tillval inför sjuan - men redan första lektionen försvann min konstnärliga bana för gott. Vi skulle rita en häst! Och inte visste jag hur det skulle gå till!

- Vem kan rita en häst? sa jag och kunde inte annat än beklaga och småskratta, samtidigt.

                     Bild: Rut, Martin och Theresia.

År 2009 fick Åke och jag tag i en lägenhet i Enköping. Vi började flytta in i lägenheten i november och vi hade precis fått dit ett par sängar, då yngsta dottern med make och liten Rut överraskade oss med sång och frukost på sängen. Vi bodde nästan grannar - och det var Fars Dag. Vilken fin morgon!

År 2011 var vi hos Kristina med familj på Fars Dag och jag lyckades fånga Göran och barnbarnen på bilden ovan. Den gången fick far en fin T-tröja.


God fortsättning alla pappor! Det är er dag varje dag!


fredag 8 november 2013

Ljus och mörker

Nu är det riktigt mörkt ute igen, men Åkes nyligen fastgjutna lampa nedanför bilvägen lyser och dessutom slingan i den stora granen. Lite tidigt med ljusslingor är det allt, men bättre nu än i påsk, nu kan vi kolla om vi skall skaffa fler slingor till advent ...


Min familj bodde i Almunge ett fåtal år. Det var förmodligen 1959, som samhället skulle få modern gatubelysning och invigningen skulle ske på ett högtidligt sätt. Mina föräldrar och bror och många fler hade samlats i backen nedanför hembygdsgården den kvällen, då vägbelysningen skulle invigas och knäppas på.

Det hedersamma uppdraget att inviga, fick gubben Mo.

Gubben Mo, som alla sa, kunde man känna sig liten inför på många sätt. Han var allvarligt lagd, lång och bredaxlad. Han gick fram genom samhället, som något av en patriark, värdigt gående, med en säregen, svart hatt med stora brätten. Han hade varit en hög kommunpolitiker tidigare och han hade pondus.

Efter några inledande ord sa gubben Mo:

- Som Herren sa! Varde ljus!

Lamporna blinkade till en kort stund, men sedan blev det mörkt igen. Publiken dröjde sig kvar, men ingenting hände. Mörkret var inte betvingat!

- Så där får man nog inte säga! sa någon i hopen.

Några barn, som bodde i närheten sprang då hem till sig och hämtade ljus och tändstickor;  Efter en stund stod det en lång rad med tända ljus på räcket till hembygdsgården.

Jag tyckte synd om gubben Mo, då jag fick höra vad som hänt. Det blev nog en riktig prövning för honom, för att inte tala om för elinstallatören; Men det blev något för bygden, att länge tala om!

Sådana personligheter, som gubben Mo, träffar man nog aldrig på nuförtiden ...


torsdag 7 november 2013

Trumpeter

För en stund sedan passerade svanarna över skogen och man kunde höra deras trumpetande lång väg. Det tackar jag för! De flög söderut, som det skall vara, de vet att det är hög tid nu.

Och i äppelträdet satt vinterfåglarna. Jag tror bestämt, att de flesta av dem var där, t.o.m domherren och den vackra större hackspetten ...
                                      Bild: Johanna.

År 1980 den här dagen, bodde vi i Kungsängen. Åke och Kristina skulle åka till Västerås för att vara med på Åkes farfar Viktors begravning. Innan de åkte iväg sa Åke till mig:

- Vi kommer snart hem igen! Jag ringer till dig under dagen.

Jag skulle vara hemma ensam med våra två pojkar och Åke vände sig till Tobias, som undrade varför han inte skulle få följa med.

- Du får vara hemma och passa mamma, sa Åke.

- Hon springer väl inte bort! svarade Tobias och såg ut som om han tänkte, att det där var väl en riktig undanflykt.

Tobias var inemot 5 år och han förstod säkert inte i vilken anspänning jag och Åke var i den där dagen.
                                     Bild: Johanna i Norge. 1987.                                 

Dagen förlöpte ändå väl - och Åke och Kristina kom hem innan kvällen. Då barnen skulle sova och jag hade pratat med min goda vän Gertrud, som skulle ta hand om barnen, var det hög tid för Åke, att köra mig till Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby. 

Klockan 22.28 föddes vår lilla Johanna till världen! Och vi hade fått en dotter till och våra barn en lillasyster!

Idag är det allt en dag, som man skall fira, med både trumpeter och sång ...



onsdag 6 november 2013

Mörkknappen

I morse lyssnade jag på väderleksrapporten, men de lovade ingen sol i våra trakter, trots det så glimmar solen fram just nu, och jag tänker på vår lilla Johanna, då hon var i treårsåldern, som sa:

- Min skola har en regnknapp och en mörkknapp. Om man trycker på regnknappen slutar det regna.
- Om man trycker på mörkknappen då? frågade jag.
- Då blir det ljust!

Sedan följde en lång dialog om hennes skola i Sverige, som emellanåt låg i Norge - och nu tror jag bestämt att Johannas skola har varit inblandad i dagens väder!

                                                  Bild: Johanna.

Tänk om vi kunde trycka på en knapp, så att det blev klart med reparationerna i bottenvåningen ...

Väggar har tagits bort, panel, fyllnadsmaterial och golv. Det är bara "skrovet" kvar numera! Det har varit rena utgrävningsarbetet, men nu står det still. Nu ser vi fram emot, att golvläggaren kommer hit.

                                  Bild: Åke och snickaren fraktade bort en stor stenbumling.

Jag har sopat och försökt göra lite nytta, men jag säger som min mor:

- Männen är så starka! Då jag kommer ut och skall gräva, är det som att gräva med en tesked.

Men å andra sidan är det väl tur att man är bra på annat, tänker jag, som skall plocka ur tvätten ur tvättmaskinen ...



tisdag 5 november 2013

18 rosa hattar

Gråmulet och kallt ute, men det blir ingen hatt på huvudet för det ...


                       Bild: Theresia och Rut, år 2011.

Häromdagen fick jag höra yngsta dottern Theresias härliga saga om hattar, som hon berättade en kväll för Rut, 5 år.


Det var en gång en farbror som ägde 18 rosa hattar. Dessa hade han ägt så länge han kunde minnas. Men en dag var hans granne Sonja på besök och föreslog att han skulle anordna en loppis och sälja hattarna. Det tyckte han lät bra så han satte genast upp lappar överallt och bjöd in till loppis. Hela grannskapet kom och alla ville köpa sig en hatt. Sen hade alla grannar på hela gatan varsin rosa hatt som de bar varje dag. Den lilla farbrorn gick upp på sin vind för att leta efter någon ny huvudbonad och hittade en fin grön keps. Och det gjorde honom jätteglad! Snipp snapp snut så var sagan slut! Sov gott!


                                  Bild: Åkes mormor Olga till höger, hennes syster Anna till vänster, sannolikt före år 1910.

En kväll fick jag äran, att berätta en godnattsaga för barnbarnet Konrad, 3 år. Jag lånade sagan ovan, men mindes egentligen bara, att det var 18 hattar. Konrad sa, då sagan var slut:

- Det var en lång saga! och sedan somnade han på fläcken.



                      Bild: Konrad, 2012.

Dagen efteråt kom jag, att tänka på sagan, som jag berättat för honom och tänkte, att det var allt en slösaktig tant jag berättat om kvällen innan - och jag sa till Konrad:


- Vilken rolig tant, som hade köpt så många hattar. Hon var väl ganska slösaktig?

- Hon hade kanske fått dem i present, sa han, och liksom tröstade mig.

Och jag fortsatte:


- Vet du vad en hatt är?

- Nej, svarade han, men jag såg på honom, att han visste mycket väl vad en hatt var, men att han ville fördjupa sig i ämnet hattar ...