tisdag 31 december 2013

Nyårsafton 2013

I morse skakade jag av några trasmattor innan dammsugningen - och tänkte på att livet kan vara som en trasmatta med vackra, skiftande inslag ...


                        Bild: Julaftonsmorgon. 2013.


På tal om trasmattor; De flesta har min svärmor förärat Åke och mig, men det har även funnits andra mattor, som jag kan berätta om från den tid då jag växte upp.

Det var en gång en rejäl kvinna, som bodde i Eneboga. Tant Elmy, som jag kallade henne, brukade väva mattor till folk på beställning. Så spännande det var att få se de nya mattorna, som rullades ut på farmors och farfars golv, särskilt till jularna. Mattorna var vävda i rosengång och tuskaft och de var ett rent mysterium för mig att beskåda.

En gång lämnade mor några kassar med mattrasor till farmor, som i sin tur skulle be Elmy om hjälp att väva mattor av trasorna.

Mor hade fått ihop många vackra, färgglada tyger från Margot Svensson, som bodde i samma uppgång som vi i Göteborg. Hon hade nämligen tillgång till spillbitar på sitt arbete, där hon var tillskärare; Dessutom hade mor tyger från vårt hem, som hade förvandlats till mattrasor.

Efter en tid fick mor ta emot de nyvävda mattorna, men hon kände inte igen varken färger eller tyger i mattorna.

- Men, jag som hade så många vackra mattrasor, sa mor. I de här mattorna är det mesta blått och grått! Så tråkigt!

Farmor undrade hon också, vad som hänt, men snart fick vi höra vad tant Elmy sagt till farmor om mattorna och mattrasorna.

- Trasor, som trasor! hade Elmy svarat.

Och sedan var det slutdiskuterat om det, men den jordnära tant Elmy, gav oss ett roligt minne.

                      Bild: Åke och jag. Julafton, 2013.


Men nu är det dags att väva in våra bästa förhoppningar inför det nya året och jag skall säga till Åke och alla nära och kära:

- Gott Nytt År! Tack för alla fina inslag under året som gått ...


måndag 30 december 2013

1967

Igår var jag ute och gick en långpromenad i det vackra vårvädret; På kvällen var det julmusik i Horndals kyrka och jag drog mig till minnes, att det var 46 år sedan jag träffade Åke för första gången ...

Någon gång på nyåret 1967 satt jag hemma hos min mor och far och tittade på TV. Det var programmet "Röda Fjädern", som var så populärt att titta på just då - och det var Lennart Hyland, som med stor inlevelse ledde programmet.

Folk ute i landet kunde samtidigt, som de skickade in en slant till insamlingen få vara med och önska sig en repris. Vi fick se en trevlig repris med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson - och Lennart Hyland sa ungefär så här:

- Det är en familj i Avesta, som skickat in av sina julklappspengar till insamlingen ...

- Så fantastiskt! sa jag och vände mig till mina föräldrar.

                                  Bild: Krylbo station, som numera har ett 50-talscafé.

De allra sista dagarna 1967 träffade jag Åke i Stockholm och året som följde åkte vi tåg en hel del till varandra. Han tog tåget från Krylbo station och ibland var det jag, som tog tåget från Stockholms centralstation.

                                  Bild: Centralstationen i Stockholm. Nils Ericsson. 2013.

Vi fick träffa varandras föräldrar och syskon och närmaste släkt.

På våren sammanförde jag Åke med min mormor Hulda. Det kändes, som om det var viktigt att få del av hennes visdomsord, trots att jag redan visste vad hon skulle säga!

Då vi sa adjö till henne, viskade hon till mig och log:

- Det var en rar pojke!

Och jag fick så småningom veta, att den där familjen i Avesta, som Hyland berättat om var min blivande man med familj.

- Hur skall man kunna förklara det?



måndag 23 december 2013

Jul, jul

I förra veckan skrev jag julkort i ficklampans sken. Det var åter strömavbrott, men det kändes stämningsfullt, trots allt -



men vad skulle vi göra utan ström -  och tillgång till datanätets möjligheter i längden?

Datorernas intåg i våra liv hade vi ingen aning om då vi firade jul i det här huset för första gången, 1977.

Huset hade byggts om och mina svärföräldrar hade flyttat hit för gott. Så roligt det var, att få fira jul ute på landet den gången.

                                      Bild: Marta med Kristina, Daniel och Tobias. 1977.


Vissa jular har varit milda och gröna, andra jular, som julkort med mycket snö på tall och gran.


                      Bild: Julafton 2012.

                      Bild: Julfirande 2012.


Denna jul är mild och grön, men så härligt att åter få hälsa julens högtid välkommen!




God Jul och Ett Gott Nytt år önskas er alla!



tisdag 17 december 2013

Muminmamman

Nu är vi hemma igen! Det lackar mot jul och jag skall ta på mig Muminmammans förkläde. Det känns naturligt efter några dagar med barnbarnen Ellen och Kerstin, som gillar Muminfamiljen.

På Luciadagen hämtade jag Kerstin i skolan, gick över skolgården och övermannades av känslan, som jag ofta fick på den tiden, då jag vikarierade i skolorna i Lindesbergs kommun; Att livet leker!

Väl hemma spelade vi Muminspelet, tittade på Hedenhös på TV, firade Lucia och tände ljus.

                                  Bild: Åke, Kerstin och Ellen.

En dag var vi ute och gick i duggregnet - läste lite - och åt på fint garnerade fat! Roliga gubbar blev det!

                                Bild: Kerstins glada grönsaksgubbe.


Jag föreslog att vi skulle virka eller sticka - och det nappade flickorna på.

Kerstin virkade luftmaskor och ville aldrig sluta. Hon virkade flera meter!

- Jag kommer att bli lik min mamma, sa hon och såg stolt ut.

Ellen stickade slätstickning och mönsterstickning - och undrade vad det skulle bli av det hela.
- En halsduk? Eller vad?




Och för en stund sedan, här hemma, ropade Åke:

- Nu kommer de!

- Vilka då?

- Golvläggarna!


Med dessa rader önskar jag oss alla en fin juletid, tills vi hörs igen ...



torsdag 12 december 2013

Töväder

Töväder och sol över ön!

Åkes alla fina skottade vägar är gröna, men runt omkring i backarna ligger snön kvar. Rena snögubbe-snön, som det ofta var i Göteborg på vintrarna ...




År 1954 - 1955 gick jag på Ånässkolan eller som alla sa "Slottet." 

Ute på gården fanns ett tandläkarhus, som kallades "Plågis" och ett badhus, med en liten bassäng;
Och vi fick äta på "Bamba."

I denna fina skola fanns Ester Gustafsson, som jag fick nöjet att ha som fröken i klass fem och sex.

Jag minns inte mycket av allt som vi fick lära oss - det jag minns bäst var atmosfären av trevnad i klassen.

                      Bild: Ånässkolan. Google-bild.

Vår lärarinna var nära pensionsåldern, lite trött ibland och med migrän vissa dagar. Vi visste trots det, att snart skulle hon speja ut över klassen igen, med sin varma blick.

Ester Gustafsson hade en säregen förmåga att få med sig hela klassen på noterna, i alla sina ämnen. Det roligaste jag (vi) visste var att svara snabbt på frågor, hur många som helst.

Hon gav oss en fråga, som snabbt, snabbt följdes av nästa fråga. Då behövde vi inte räcka upp handen först, utan svarade så kvickt vi kunde. Svaren haglade i klassrummet!

Alla ämnen, geografi, historia, kristendom o.s.v fick sig en omgång, beroende på vad vi haft till läxor.
                     
Bild: Sara. 2008.

En dag fångade vår fröken in mig och Maud och frågade oss till råds.

- Vad säger ni?

Vi stannade till och undrade vad det kunde vara.

- Jag tänker på Tommy, som kämpar så väl! Jag vill ge honom ett bra betyg i något ämne, trots att han inte fått så bra resultat på proven.

- Jag vill uppmuntra honom! Tror att han behöver det, fortsatte hon.

Vi hade, precis som vår lärarinna, sett hur flitig Tommy var på lektionerna och beundrat hans tålamod. och vi svarade:

- Det tycker vi, att fröken kan göra.

Och så sprang vi nerför alla trappor på skolan ut på skolgården - och tänkte inte så mycket mer på det ...


onsdag 11 december 2013

Ljuskväll

Idag har jag fortfarande blommor, glitter och ljus inför min inre syn och julmelodier i huvudet ...

Igår var det nämligen "Ljuskväll" i Horndals trädgård, då växthuset lystes upp av enbart levande ljus. Stämningsfullt var det, för oss alla som var där.


Vi fick lyssna till julsånger och musik, som Linnea Nygren och vänner från Sjöviks folkhögskola stod för.

                      Bild: Växthuset, med "glöggbordet" närmast.

- Man får passa på att samla på sig allt av julstämning, som man kan, sa jag till en bekant som var där.

- Ja, det får man göra, svarade hon och nickade. Man behöver det!

Därpå följde ett kort samtal om världshändelserna.

- Jag stänger ofta av TV:n, sa jag. Jag orkar inte se allt! Jag vill inte tappa bort all sund känslighet - och bli känslokall i slutänden;

Jag tror att hon förstod, vad jag menade med det.



På vägen hem tänkte jag på alla de gånger vi sjungit sånger om ljus, symbolen för allt hopp.

- Vi får sjunga mer om det och tända flera ljus, tänkte jag ...




tisdag 10 december 2013

Mandela

Idag kan jag inte annat än nämna något om Nelson Mandela ...

Nog är det märkligt, att det är exakt 20 år sedan, som Nobels fredspris delades ut till honom och F.W. de Klerk för deras enastående roll i apartheidsystemets avskaffande i Sydafrika.

Och idag är åter blickarna vända mot Sydafrika. Hela världen sörjer frihetskämpen Mandela, som vid 95 års ålder lämnat detta jordeliv. Låt oss aldrig glömma Mandelas visa ord för fred och försoning!

Jag tänker särskilt på de fyra ord, som han uttalade tillsammans med Desmond Tutu:

- Utan förlåtelse, ingen framtid!

                      Bild: Kerstins "Spindelnät."


Det hände mycket år 1993 i världen, men kriget i det forna Jugoslavien berörde oss nog mest. Det strömmade flyktingar, från främst Bosnien och Kosovo, till Sverige.

På våren arbetade jag som lärare i Lindesberg, på hösten i Gusselby skola utanför stan.

De asylsökande barnen, som jag tog hand om, var fyllda av tillförsikt, men avvisningar och uppbrott skakade om oss då och då.

En dag då jag och min lärarkollega I-C kom in i klassrummet, såg vi att två bänkar stod tomma. Vi förstod genast, att hela familjen flytt under natten, för att inte riskera att utvisas till Kosovo.

Vi undrade hur det skulle gå för dem alla - som så många gånger förut.

På eftermiddagen, då alla skolbarn åkt hem med bussen till stan, satte vi oss i lärarrummet på varsin stol. Där satt vi sedan länge och sa nästan ingenting till varandra - vi suckade mest.

Till sist var vi ändå tvungna att bryta upp och vi sa några få ord:

- Tack skall du ha!

Då jag kom hem möttes jag antagligen av klassisk musik. Det var det vanliga på den tiden. Tobias spelade - och de små systrarna gillade det.

Hur det nu än var med den detaljen, så förundras jag ofta över att drömmar kan bli verklighet, som för Nelson Mandela, som tidigt visste att han en gång skulle bli president ...




måndag 9 december 2013

I Sickla

Igår var vi i Sickla! Vi var på Eva-Karins 40-årskalas med släkt och familj. 

Roligt var det - och många trevliga överraskningar blev det, främst för födelsedagsbarnet, förstås.

                      Bild: - Var hade ni gömt det här paketet? sa Eva-Karin.

                      Bild: Martin och lille Knut närmast.

De vuxna tog sig tid med maten och satt och pratade - 



Åke kollade om han fortfarande var längst - sönerna böjde på knäna.


Barnen var snabba och sprang ut ut för att titta sig omkring i omgivningarna.

Jag och Rut anslöt och vi hamnade snart uppe på Hammarbyhöjden, med snökanoner i arbete - och en enastående utsikt över Sickla med omnejd.

                      Bild: Rut, Konrad, Nils och Kalle.

Snart började det bli sent och vi skyndade tillbaka. 

                      Bild: Kerstin, Rut, Konrad och Johanna.

Vi möttes i dörren av Martin, som sa till Rut:

- Det finns en rosa tårta till fikat, som du kan ta av.

- Åh, jag skall få en rosa tårta, som jag kan äta av, jublade hon. (Glutenfritt)

                      Bild: Tobias och Eva-Karin.

Det blev snart ett gäng barn med rosiga kinder, som glada anslöt sig tillsammans med Tobias och Eva-Karin - och alla övriga i den mysiga andra-advents-skymningen ...


fredag 6 december 2013

Vinterväder

I morse hörde vi att södra Sverige fått mycket snö, tågavgångar inställda, strömavbrott och problem på vägarna. Stormen Sven, hade varit i farten! Här hos oss var det mer beskedligt, men vi kunde ändå se ett förvandlat, vitt landskap utanför fönstren och i luften yrde snöflingorna.

Åke tog sig ut och startade snöslungan. Efter en god stund var grunden lagd till det första vägnätet för denna vinter, fina vägar från garaget, runt huset, ner till vedboden och bort till gäststugan ...

Bild: Åke med snöslungan.

Då jag var barn och bodde i Göteborg, var det sällan som vi fick uppleva riktiga vintrar. Där var det mest töväder! Det var helt annorlunda, då vi kom till Södermanland.

I Eneboga hos farmor och farfar fick man känna av den riktiga vintern. Där fanns nattmörker, stjärnor, snödrivor; Och ändå fungerade tågen, vad jag vet, som kom och gick nedanför huset;


Och jag fick känna i näsan hur snön luktade! En doft av renhet, som är svår att beskriva.


Det hände måhända, att det kom en häst någon gång, som glatt tog sig fram med släde och resenärer, helt sagolikt, på de snötäckta, smala vägarna.

 Bild: Feb. 2013.

Då vår familj kom hem igen till storstaden var det helt annorlunda. Det tror jag att mor Rut också kände av. Hon berättade gärna om sin barndomstid ute på det älskade Ekvik, långt ute på landet. Hon såg alltid ut, som om hon berättade om något, som hon aldrig ville glömma - och sa:

- Då jag var barn och skulle ta mig till skolan, så kunde det hända att snön låg så djup, att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Då tog pappa Hjalmar fram släden och spände för en av hästarna. I släden låg fällar, som man kunde krypa ner under - och sedan bar det iväg till skolan i Malmköping.


Jag kunde riktigt känna hur trevligt det måste ha varit, då mor fick åka släde i vit snö bakom en munter häst.


Mor fortsatte:


- På vägen till skolan pulsade andra barn i den djupa snön med stor möda. Far hejdade då hästen och lät barnen hoppa upp i släden.


Mor sa en dag till sin far:


- Flickor kan väl få åka, men varför skall pojkarna åka?


- Pojkar är också små barn, svarade han - och han fortsatte att plocka upp både små flickor och pojkar efter vägen.


- Hjalmar var omtänksam, sa mor.


Och ibland kunde det hända att min bror Kjell och jag fantiserade om att det var vinter och kallt ute och att vår säng var en släde - så trevligt - sedan bad vi om att bli omstoppade med låtsasfällarna ordentligt, då det var dags att sova ...




torsdag 5 december 2013

Hjälpsam

Snart har hela dagen gått! Mörkret är här, men ljusstakar och adventsstjärnor lyser upp - och även i gäststugan lyser det i fönstren. Det hör till!

I morse hade Theresia lagt ut en videosnutt på lille Knut, som hjälpte till med morgonbestyren hemma. Han tog nattblöjan i handen och gick med den till soptunnan i badrummet, lyfte på locket och slängde sin blöja där. Då den lyckligen försvunnit under locket, klappade han händer och stegade därifrån så glad och nöjd;

Och Åke och jag tyckte, att så där glad över sina framsteg borde man väl alltid vara ...

                                    Bild: Knut.

Då Theresia var liten, kunde jag inte annat än förvåna mig. Även hon var hjälpsam!

                                       Bild: Theresia. Tre år.

Storebror Tobias höll på att bygga ett avancerat landskap med sina legobitar. Theresia, knappt tre år, var hela tiden där och ville hjälpa till att bygga, men Tobias tyckte att hon bara förstörde. Till slut suckade han och sa med hög röst:

- Jag tycker att du är en Trasa!

- Nej! Jag heter Olga, Maria, Theresia och Wahlqvist, svarade Theresia snabbt och bestämt.

Både Tobias och jag tittade häpna på varandra. Avväpnande var det och vi kunde inte låta bli att skratta lite i smyg.



onsdag 4 december 2013

Domherrar

I morse satt Åke och jag och pratade om alla världens problem, som man ingenting kan göra åt.

- Riktigt oroande är det! utbrast jag.

Utanför fönstret i det tunna, vita snötäcket satt domherrarna med sina granna, röda bröst och riktigt pöste - och fruarna, försynta och tidlösa i färgsättningen, satt bredvid.

I jämförelse med alla de små mesarna som flög omkring, såg domherrarna, som alltid, förtroendegivande och balanserade ut; Som min mormor kunde vara tänkte jag, fast hon var liten till växten.

                      Bild: Rönnbär, jan 2010.


Mormor Hulda kom från Duveled i Småland. Hon hade tydligen ett stort förtroende i bygden, som hon växte upp i. Hon brukade nämligen, som ung, anlitas som "bönekvinna."

Uppdraget innebar att gå med bud till en far och mor på någon av gårdarna. Hulda var säkert noggrann i ordvalen, och sa inte som jag, men ändå:

- Ni har en dotter, som är giftasvuxen och en gård, som är si och så stor. Nu undrar man på gården si och så, som har en son som ...

Mormor och morfar valde med tiden varandra av kärlek, utan någon inblandning av varken ombud eller bönekvinnor, som väl var.

Morfar kunde säga:

- Jag skulle vilja bära min, lilla Hulda genom livet!

År 1914 flyttade Hulda och Hjalmar till Södermanland och de skaffade sig så småningom en egen gård med djur, skogar, åkrar och ängar. Jag hörde henne, då hon var gammal, med en drömmande blick säga:

- Man skall ha ett litet jordbruk, det är det allra bästa.

Jag protesterade då jag var ung, men jag vet numera, att min kära mormor menade vad hon sa ...



tisdag 3 december 2013

Lugnt och stilla

Ibland kommer den förväntansfulla glassbilen och spelar sin välkända melodi - och stora timmertransporter på Grönsinkavägen ovanför vårt hus, men inte idag.

Det är vintersol, lugnt och stilla ute, som om det vore helg ...

                      Bild: Grönsinkavägen. Olle och Åke. Vintern 1969.

I min familj berättades det emellanåt historier från förr. Det var mina morföräldrar, som tagit med sig gamla historier från Småland - i flytten därifrån.

Det var en gång en dräng, som fått avsked från storbonden, men drängen var glad ändå. Han hade nämligen fått ett fint avskedsbetyg, som han stolt visade upp för alla. Så här löd det:

"Lugn och stilla i skogen.
Ej bullersam på logen.
Men i grötafatet en stor träl."

Jag frågade min bror häromdagen: - Minns du den ramsan? Det gjorde han så klart!

                                  Bild: Grönsinkavägen, mars 2013.

Mina farföräldrar, framför allt farmor, kunde berätta historier från Södermanland.

Berättelsen nedan var en sådan.

Det var en gång ett par små barn som gick landsvägen fram. Då fick de se en man med häst och vagn närma sig. Barnen vinkade och undrade om de kunde få åka.

- Vart skall ni då? frågade mannen.

- Till huset där borta, svarade barnen och pekade.

- Jaha, då är ni ett par av mina barn, svarade han.


De där sanna historierna från verkligheten och många andra ledde till långa samtal i vår familj, då jag växte upp.

Vi barn, tyckte det var spännande att höra de gamla berättelserna om och om igen. Och vi sa ofta:

- Varför?


måndag 2 december 2013

Levande ljus

Igår sjöng vi in det nya kyrkoåret i By kyrka.

                                Bild: Första ljuset tänt i By kyrka.

"Bereden väg för Herran" - "Vi tänder ett ljus i advent" - "Hosianna Davids son."
Vilka underbara sångskatter vi har att ösa ur i adventstid!

Här hemma hos oss hade vi fått elavbrott, det var full storm ute. Hoppställningen hade landat upp och ner på tomten och presenningar och byggplast flög omkring.

Det var nästan lite humor mitt i allt! Vi hade förberett allt så väl med elljusstakar och adventsstjärnor i fönstren, ljusslingor inne och i granen ute, men ljusen lyste med sin frånvaro.



Åke tände i kaminen och vi tände det första adventsljuset, från "fel" håll i år!



Runt omkring oss infann sig snart det totala mörkret och vi undrade över hur långvarigt strömavbrottet skulle bli.

Vi satt och pratade i soffan, hämtade pannlamporna, läste lite och tog upp vattenflaskor och spritköket från källaren. Timmarna släpade sig fram.

- Så lite man kan göra utan el, sa vi till varandra.

Vi gick ut i mörkret. Månskäran såg vi inte till men alla stjärnor, som gnistrande diamanter i skyn. Vilken syn!

- Egentligen borde man alltid fira första advent precis så här, i mörker och stillhet med bara levande ljus, sa jag;

Men sedan blev vi väldigt glada och lättade då strömmen kom tillbaka innan natten.

- Nu behöver vi inte sitta eldvakt i natt för att hålla värmen i huset, sa Åke.

Och jag skrev upp telefonnumret till Vattenfalls felanmälan ...