måndag 27 maj 2013

Mellan hägg och syren

En gång var det visst en skomakare, som hängde ut en skylt med texten  "stängt mellan hägg och syren." Denne skomakare verkade vara en klok man.

Här hos oss i Horndal blommar häggen nu, men det är ganska kyligt, så syrenens blommor dröjer nog ...

I helgen var vi i Uppsala. Vi var barnvakter åt barnbarnet Konrad, 3,5 år.

På lördagen åkte vi till Pelle Svanslös Hus, där vi aldrig varit tidigare. Barnen blev målade i ansiktet, så att de såg ut som små katter - men Konrad ville inte vara med om det.

Höjdpunkten för honom var trädgårdens grönska och sol.

- Titta en sandlåda!

Där satt han länge och njöt - och Åke och jag log mot varandra och nickade i samförstånd. Vi sa till varandra:

- Inga bänkar till mor- och farföräldrar. Det har de inte tänkt på!

                       Bild: Affärslek i Pelle Svanslös Hus.

På söndagens förmiddag var vi ute och lekte. Vi åkte tåg till Stockholm på en parkbänk. Konrad var lokföraren.

På eftermiddagen var vi till Uppsala domkyrka tillsammans med Konrad.

- Jag har aldrig varit i domkyrkan, sa han.

Vi stod en god stund och tittade på Uppsala Domkyrkas höga torn och spejade uppåt mot spirorna. Konrad utbrast helt överväldigad:

- Så höga torn! De går ända upp i himlen!

Och sedan gissade vi hur höga tornen kunde vara:

- Tusen meter, sa han.

Dörren till kyrkan var öppen och vi kunde titta oss omkring inne i kyrkan. Det var en upplevelse för honom - och för oss.

På vägen hem började det regna och det var allt härligt det med ...


                                  Bild: Konrad med domkyrkan i bakgrunden.


Nu gör jag, som den där skomakaren - häggen blommar och jag tar ledigt. Får se hur länge ...


fredag 24 maj 2013

Tröstegöken

Nog gör det ont när knoppar brister - när skolor brinner - då människor skadas - när trädgårdens fina växter har bränts av marssolen.

Kanske det ändå finns någon tröst - göken hörs även denna morgon gala i öster ...

Jag lärde mig, då jag växte upp, en hel del om jordbrukets verklighet av mina föräldrar och släktingar. De kunde säga:

- Det behövs regn, det är för torrt för grödorna.

- Nu får vi tåla, att det regnar. Våra skogar behöver vatten!

- Det här är inte bra, nu får vi hoppas på sol, vind och torka för säden.

                      Bild: Vårtörel.

På den tiden, som min mormor Hulda var ung (i slutet på 1800-talet) och bodde i Småland var det en sommar en förödande torka i markerna - alla som levde på jordbruk och alla som levde i bygderna - och de som såg de brunbrända markerna sa:

- Nu måste vi be Gud om regn!

En dag gick de i djupaste allvar i samlad tropp till kyrkan. De hade sina paraplyer med sig under armen.

- Då vi gick hem igen, berättade mormor, så kom äntligen regnet och vi fick glada och lättade spänna upp våra paraplyer ...


torsdag 23 maj 2013

Mor lilla mor

Tidigt i morse såg jag hur den svartvita flugsnapparen redan var vaken och flög in och ut i grannens fågelholk. Sådana bestyr de har, fåglarna!

Någon dag före Mors Dag, då jag var barn och gick i skolan i Göteborg, fick vi till uppgift att rita något fint till våra mödrar. Jag kan ännu känna glädjen i det!

Det var en stor dag på den tiden, kanske det var den enda morgonen på hela året, som mödrarna fick en liten paus från allt arbete i köket, fantiserar jag idag.

Min mor Rut kunde ibland berätta om hur det kunde vara i hennes hem på Mors Dag. Mor hade fyra systrar och alla tyckte om att pynta och göra fint. De passade på att plocka blommor, då mor Hulda var i ladugården och mjölkade. De kokade kaffe, tog fram bröd, dukade vackert och broderade med blommor på bordet och runt kaffekoppen  - och stolen garnerades även den med lite blommor och blad, dagen till ära.

Varje gång, som mor Hulda steg in i köket denna dag, blev hon lika överraskad och glad - och de sjöng för henne kan jag tro!

                      Bild: Dagens Rhododenron.


En gång då jag var med min familj till Spelvik, där mormor Hulda och morfar Hjalmar bodde på äldre dar var det Mors Dag. Min moster Vera var där hon med, och hon och jag var ute den morgonen och plockade blommor, som mormor Hulda och min mor skulle få.

Jag plockade även några björkkvistar, som jag skalade av barken på och sa till min moster:

- Man kan fläta en korg av det här!
- Jaha, sa hon och hjälpte mig att skala av flera björkkvistar.

Där stod jag sedan och försökte att få ihop något fint, men inte blev det något av det - och jag undrade varför.

Det dröjde tills jag kom till Stenebyskolan (1966) innan jag fick lära mig hur man flätar en korg på riktigt.

Det var allt lustigt, att jag bodde hos min moster Vera och kusinerna den våren ...





onsdag 22 maj 2013

Ålafiske

Den bästa nyheten för dagen; Vi har äntligen fått höra göken gala i storskogen. Nu känns det att sommaren är nära. Jag undrar, när vi kan börja bada och om vi skall få upp någon fisk i år ...

Åke och jag satt och pratade om fisk och om gamla tider och jag frågade honom:

- Visst hade din morfar Rudolf en eka, som låg i Sölvesborgsviken?

- Ja, jag var med morfar och vittjade ålar, då jag var barn. Och där satt jag med fötterna bland ålarna - och tittade på hur de rörde sig på båtens botten.

- Vad hände sedan med ålen? undrade jag.

- När vi kom hem flåddes ålen levande! (Fast den var säkert bedövad först, tänker jag.) Mormor Olga stekte ålen. Det var fantastiskt gott!

                                    Bild: Johanna med sin första fisk på kroken. 1986.

En gång berättade min svärmor Marta:

- Vi var ute i skogen och plockade hallon. Vi bodde i Linköping på den tiden. Helt plötsligt ropade Åke för full hals - och jag undrade vad som stod på.

- Mamma, mamma! Titta, titta! En ål, en ål!

Ålar hade Åke sett i morfars båt, men det var första gången, som han fick se en livs levande orm!

Tiderna förändras och ålen får inte längre fångas utan särskilt tillstånd, varken i havet eller i skogen tänker jag och ler lite smått, för mig själv ...




tisdag 21 maj 2013

En minnesbank

Idag var jag i Avesta en sväng och såg att häggens blommor slagit ut där, men inte här ännu. Jag borde tagit med mig kameran ...

Vi har massor med fotografier, diabilder och digitala bilder från senare år. Det är en riktig minnesbank med vardagsbilder och kalasbilder.

                                     Bild: Axel, lille Justus, Lydia.

Bland alla foton finns det en fin familjebild på min farfar Axel och min farmor Lydia. Den lille pojken är Justus, som var min fars tio år äldre bror.

Så fantastiskt fina foton de kunde ta på den tiden!

Det känns allt extra trevligt, att mina släktingar - mitt i vardagslivet - klädde upp sig och tog sig till fotografen, så att vi kan beundra deras vackra högtidskläder och fina manér - 100 år senare.

                                         Bild. Bertil. 1920.


Det finns även ett foto på min far Bertil, som riktigt liten. Fotot har alltid stått inramat och väl synligt i mitt barndomshem. Där står han så allvarlig med ett stadigt tag i pallen!

Jag tycker att det ser ut, som om han skall hålla tal - och han skulle verkligen med tiden bli en god talare, min käre far.

- När han reste sig upp och uttalade sig, var det som då en hövding reste sig upp, sa min mor för några år sedan. Man lyssnade!

Men vi lyssnade även på vår kära mor, som förmedlade så mycket av känsla och fantasi, som bara en sann berättare kan ...



måndag 20 maj 2013

Gräs och blommor

Det är måndag och idag skall Åke klippa gräset för första gången i år.

- Du får köra runt blommorna, sa jag. Där finns violer, gullvivor, dubbla vitsippor ..

- Jag får väl försöka, sa han, men allt går inte att spara.

Jag tar fram en fin bild på Ellen för några år sedan.

                                   Bild. Ellen. 2007.

Det året var det gullvivor i mängder i Horndal. Så underbart, att Ellen upptäckte dem och gjorde en fin bukett av dem - och att jag hann fånga henne på bild.

Min svärmor älskade primulan - och den fanns i alla färger och varianter här en gång. Hoppas att de mer ovanliga sorterna dyker upp igen. Bollprimulan t ex. De lilaröda finns i alla fall kvar och några till ...

Nu skall jag gå ut i trädgården!

Det skall visst bli regn i veckan, då får jag ta innesysslorna ...


fredag 17 maj 2013

17 maj

I morse vaknade jag med fåglarna! Jag ordnade med morgonkaffet för en gångs skull och kokade äggen - men Åke skalade dem till mig, medan jag satt och drömde ...

Jag tänkte på vår bröllopsdag för 44 år sedan och på allt som hände den där dagen - och om allt runt omkring. Jag sade till Åke då jag fick se de skalade äggen:

- Kommer du ihåg talen på vårt bröllopsmiddag?
- Nej, jag minns bara att det hölls tal, svarade han.
- Minns du inte vad din far Rune sa? "Jag förstod, att det måste vara riktigt allvarligt, då Åke kom hem med Lilian - för där satt Åke och bredde smörgåsar, som han sedan artigt räckte över till henne."

Jag fortsatte med att berätta något av det min far Bertil sa i sitt tal:

- Vi är så tacksamma, att ni valt att gifta er med varandra - i dessa moderna tider (1969) då allt av tradition ifrågasätts. Vi önskar er allt gott i kommande dagar.

Senare på dagen var det kaffe och bröllopstårta hemma i Grödinge hos mor och far. Det var en glad och uppsluppen tillställning, då all spänning som varit hade försvunnit - åtminstone för mig och Åke.

                      Bild: Buketter i mängder!

Senare på kvällen körde min bror Kjell oss till nattåget mot Malmö. Vi skulle åka på bröllopsresa till Tunisien dagen efteråt. I min hand höll jag brudbuketten med röda rosor, vit fresia och liljenkonvaljer.

Den vackra brudbuketten gjorde nog sitt till, att konduktören på tåget gjorde honnör. Han tog emot oss med hjärtliga gratulationer och den bästa service man kunde önska sig. Han ordnade till och med så att vi fick en egen kupé -  men det var inte vanligt enligt den tidens reglemente ...



torsdag 16 maj 2013

Stickor och strån

Igår eldade Åke upp en stor hög med ris igen. Det var stickor och strån, kottar och pinnar, som gick upp i rök ...

Jag tänkte på ett samtal jag hade med min mor för några år sedan. Jag sa:

- När du berättar om gamla tider och om människor du mött, så låter det som om alla var helgon och inga fel fanns. Var det verkligen så?

- Ja, det blir så med tiden, svarade hon. Allt det goda och fina, som fanns i varje människa, finns kvar - men allt som var stickor och strån försvinner.

Det är allt härligt att veta, att det mesta försvinner med tiden i glömskans hav, tänker jag - men att det som varit gott består. 

Vi gör nog alla så gott vi kan - men ingen kan riktigt förstå vilka "mockasiner" andra går i.

                      Bild: Slottsruinen Stegeborg i bakgrunden.


Häromdagen gick jag och Åke upp på ett högt berg med några i vår familj. Det gick ganska bra för oss att ta oss upp till toppen. Där satt vi på bänkarna i solen och pratade och njöt av utsikten - men barnen sprang omkring och lekte kurragömma.

Då vi gick ner igen fick jag problem. Jag hade remskor på mig och det var inte lätt att gå nedför med dem på fötterna.

- Åke hjälp mig är du snäll, sa jag.

Och han var riddaren i backen, som alltid. Han tog emot mig och stöttade mig - och räddade min dag!

Varför hade jag så dumma skor på mig? kan man undra. Jo, det berodde på att jag hade fått skoskav av mina promenadskor veckan tidigare och hälarna behövde vila.

Med dessa rader önskar jag alla en fin dag i solen - barfota i gröngräset eller med lämpliga skor!

Jag skall nog ta på mig stövlarna och gräva en stund i trädgårdslandet ...


onsdag 15 maj 2013

Nyanser

Åh, så vackert det är i naturen! Hur många nyanser av grönt finns det?

Åke och jag skulle gifta oss den 17 maj 1969 - och vi som trodde, att allt skulle vara grönt och fint den där dagen, men våren kom senare än vanligt det året.

Tidigare den våren dog Åkes yngre bror Hans helt hastigt. Ändå -  jag hade fått möjligheten att bli bekant med Hans.

Han kallade mig lekfullt för Viktoria och jag log och kallade honom för Manolito. Det var  den populära amerikanska westernserien för TV " The High Chaparral", som vi gillade - och vi gillade varandra lika mycket. Det hade jag känt.

Jag försökte, att säga några tröstande ord till min blivande svärmor Marta. Jag visste inte vad det skulle kunna vara. Hela mitt inre kändes mörkt.

- Du skall få många barnbarn, viskade jag till henne.

I samma stund, tänkte jag:

- Hur kan du säga så?

På bröllopsdagen satt jag hos hårfrisörskan. Utanför fönstret var det becksvart och det såg ut som om det skulle bli oväder - men när Åke och jag möttes på trappan till Grödinge kyrka, som planerat,  började himlen ljusna.

                      Bild: Bröllopsfoton på Åkes och mina föräldrar och på Åke och mig.


Vi gick in i kyrkan till tonerna av Mendelssohns Bröllopsmarsch. Vi stod en stund senare framme vid altaret, då solen till slut tittade in genom de vackra kyrkfönstren.

För mig, som alltid varit så romantisk, blev det ett löfte om att solen skulle komma åter - och att kärleken övervinner allt.



Förra året tapetserade vi med en vacker tapet i allrummet i vårt hus. Vi gillade färgerna!

Först tänkte vi inte på det, men då vi kom hem förstod vi vad den latinska texten egentligen betydde - och det kändes helt i sin ordning ...




tisdag 14 maj 2013

Barndomens fröjder

För några dagar sedan satt jag vid långbordet på vandrarhemmet med de yngre barnbarnen och åt frukost. De hade djupa diskussioner om skrubbsår.

- Det här fick jag i linbanan.
- Det här fick jag, när jag snubblade på en stubbe.

De jämförde alla märken och skrubbsår i huden, som de hade fått - och jag tänkte på min barndoms alla sårskorpor på knäna.

- Det är nog bra att ha kläder på sig, när man är ute och klättrar och leker, sa jag.
- Jaa, svarade de med en mun och log.

                      Bild: Kerstin, Kalle och Konrad åker fort.

Dagen innan hade de långa, ingående diskussioner om sina tänder.
- Hur många har du tappat?
- Har du någon, som är lös?

Så synade de varandras tänder och gluggar och ögonen lyste.

Lilla Rut, snart 5 år, såg allt lite utanför ut och hon sa till sin mor:
- Jag vill också tappa tänder!

Vi var ute en dag och klättrade i backarna. Där stod en bänk, som några av barnen klättrade upp på.
- Hur lång är du?
- Vem är längst?

En kväll var det fin middag, med "drickaflaskor" på borden - kvällen avslutades med att barnen samlade kapsyler.

Konrad 3 år, hade fått några egna. Han visade vad han hade i fickan för oss. Jag tror att ingen skatt i världen kunde ha samma värde, som de fyra kapsylerna, som han så stolt visade upp - just då.

När våra egna barn var små, kunde vi någon gång ta en vända till Stockholm för att åka skärgårdsbåt, besöka stadshuset, slottet eller så.

En gång då vi kom hem till Kungsängen igen, sa Daniel och Tobias överlyckliga till sina kompisar:

- Vi har sett polisbilar och brandbilar och åkt tåg.

Den gången och många gånger till lärde vi oss, att barn blir roade av nästan vad som helst - men inte är det alltid det vi tror, som de skall gilla mest eller minnas bäst.

Och det är allt härligt att veta ...




måndag 13 maj 2013

Stegeborg

Jag har ett gammalt tummat foto i min ägo. Vem kan det vara? På baksidan står min farmor Lydias namn och på framsidan står det skrivet med blyerts, 1863. Jag tror att det är min farmors mormor Carolina Grip, född 1822.

Tänk om hon kunnat vara med oss till Vikbolandet över långhelgen och liksom jag fått träffa barnen med familjer.
                                       Bild: Carolina Grip.

Det var min födelsedag i januari, men nu firade vi den i maj i stället, den allra finaste tiden.

Vi promenerade uppe i bergen och efter sjön, barnen lekte och sprang bland svalört och vitsippor. Det var sång och spel, mat och fint väder. Jag njöt av allt i fulla drag!

Vi var till Stegeborg och dess slottsruin, som ligger bredvid Slätbakens strand. En viktig historisk plats!

                     Bild: Några av de små - uppe på gräskullen.

 Spännande inne i borgens alla prång!

                       Bild: Nils, Konrad och Tobias.


Kvällens fina festmiddag med hedersgästerna först på plats ...

                      Bild: Lille Knut och Lilla Sofia.

Åke visade diabilder från tiden då våra barn var små och då vi var unga. Det blev uppskattat av alla åldrar.
- Vilka glasögon! Vem är det?

Bilden nedan har vi haft roligt åt många gånger tidigare!

                      Bild:  - Knäpp någon gång! Våra barn, 1986.

Jag tänker ofta på, att de bästa bilderna blev aldrig tagna - men de vi har blir bara roligare och mer intressanta med åren ...

Som bilden på Carolina från 1863 t ex.



fredag 10 maj 2013

Gammalt blir som nytt

Naturen förnyar sig! Hur är det möjligt, att björkarna grönskar och det bruna riset försvinner bland blommor och gröna, fräscha blad på några få dagar?

Att förnya sitt hem är svårare, men visst kan man med lite fantasi ...

Jag övertog gardiner av vår dotter Kristina, som hon inte var nöjd med till deras nya tapeter.
I vårt hus gjorde de susen, som jag trodde, i gästrummet längst ner i huset.


De rosa gardinerna, som var där förut, lade jag undan, men jag provade ett par i vårt sovrum först. Rummet blev som nytt, med den rosa tonen i gardinerna mot de gamla tapeterna i grönt och rosa.

Så där kan man hålla på ...

Mattan längst ner i huset passade inte så bra tillsammans med de mönstrade gardinerna, så den mattan fick byta plats med mattan i övre hallen.

Och det kostade bara lite spring ...

Jag tycker mig höra min far från den tid, då jag bodde hemma. Jag och min mor brukade dra iväg med möblerna på gamla mattor, för att ändra och förnya i vårt hem. Jag tror att min far tyckte det var ett "karlgöra."

- Nu hoppas jag, att ni flyttat färdigt med möbler och allt. Man vet ju aldrig var soffan står, när man kommer hem, sa han.

Nu för tiden är det lätt att ändra om - och möblerna är ofta lätta att flytta på.

- Folk har inga riktiga möbler i sina hem, bara sågspån, sa en bekant.

Så sant! Spånplattor i det mesta. Annat var det förr!

Vi har en gammal chiffonjé i huset - tala om stabilt virke!

Den blir vackrare i mina ögon, för varje år som går, men den möbeln flyttar man inte på i första taget ...


onsdag 8 maj 2013

Den bästa åldern


Alla åldrar har sin charm, bara man är någorlunda frisk och klar i tanken, brukar jag säga för mig själv .

Min svärfar Rune kunde säga långt upp i åldern:
- Det här är den bästa åldern!

Jag såg, att hans barnbarn såg undrande ut.

Min mor brukade säga:
- Inom mig är jag fortfarande ung, bara 20 år.

Vi undrade hur det kunde vara möjligt!

Då jag var barn kunde de vuxna säga:

- Ni har det allt bra ni, som kan leka.

När jag träffade Nils 7 år för några dagar sedan sa han:

- Jag vill vara 12 år!

                                   Bild: Nils gillar tårta.

Hur det nu än är, så säger jag idag:

- Den bästa åldern flyttar på sig, framåt.

Allt det här funderar jag på idag. Det är nämligen två år sedan Åke och jag sade till varandra:

- Nu flyttar vi hit till landet. Varför skall vi inrätta oss för ålderdomen i förtid?

Vi får ta vara på dagen, som inne är - och idag är det fågelsång och sol.

- Kommer dag kommer råd. Det brukar vara så ...


tisdag 7 maj 2013

Gröna fingrar



Det var inte länge sedan trädgårdslandet var täckt med snö - och nu är det snart dags att sätta ner potatis. Jag undrar vad jag skall sätta och så mera ...

År 1972 fyllde lilla Kristina två år. Vi hade fått en kolonilott bakom huset i Kungsängen och det var så spännande att få gå till "lamme" för både mig och Kristina.

I juli månad kom de första ärtorna och hon njöt av att öppna ärtskidorna och pilla ur ärtorna och äta dem. Hon hjälpte till att vattna, rensa och gallra. Ibland var hon väl hjälpsam, tyckte jag, men hon fick hålla på ändå.

Hur det kommer sig att man får gröna fingrar, vet jag inte - men Kristina har alltid haft tumme med allt som växer. Det har alltid varit så roligt att se!

                      Bild: Elias sätter ärtor med Kristina. Horndal 2005.


I dag skall jag ringa till Kristina och gratulera på födelsedagen. Jag skall fråga henne om hur morgonen varit, om hon blivit gratulerad på sängen med sång och paket - och hur det i så fall gick till.

En födelsedagsmorgon skulle hon och pojkarna gratulera pappa Göran, Elias var 3 år och Emanuel fem år.

- Så kan man inte göra! Man kan inte komma med en plastpåse! Det skall vara papper och rosett, sa Elias till storebror, som inte hunnit att få sin present inslagen.

Tänk så många gånger vi har repeterat dessa ord - och med glädje ansträngt oss lite extra, då vi slagit in paket, sedan dess ...


måndag 6 maj 2013

Vitsippor

I helgen har det varit mycket "kalasande" och vi har mött våren och vitsipporna både på bord och lite varstans ...

På den tiden, som jag bodde i Göteborg, tog vår lärare Inga Ekengren med oss till delsjöskogarna, på våren. Där fanns det stora hav av vitsippor och jag glömmer aldrig den gnistrande mattan i vitt och doften från dem.
Så härligt! - att vår lärare tog med oss till de stora skogarna, den där gången.

Vissa år, har jag bott på platser, där man inte fått se så mycket av vitsipporna, men i år är det mängder runt omkring oss - precis som i slutet på 1960-talet, då Åke hjälpte sin far Rune att avverka träd runt deras sommarstuga i Horndal - där vi numera bor.

                     Bild: Åke och Rune. 1968.

Idag satt jag och bläddrade i bilderna på nätet.

                      Bild: Barnbarnet Ellen och den första vitsippan. 2003.


Igår var vi ute med barnbarnet Konrad!

                                   Bild: Konrad plockade vitsippor till oss.


Vårens och livets alla under kan man aldrig nog förundra sig över ...


fredag 3 maj 2013

Faster Birgit

Jag har aldrig kunnat springa fort, men visst har jag sprungit till bussen, jobbet och i skogen ibland ...

Min faster Birgit var liten och kvick, när hon var ung. En dag sprang hon ut och in i huset där hon och farbror Justus bodde. Plötsligt var det en äldre dam, som lutade sig ut genom fönstret och ropade högt och bistert:

- Jag har också kunnat springa, då jag var ung.

Den där episoden brukade vi skratta åt, varje gång som den berättades, av Birgit eller någon annan.

                      Bild: Birgit och Justus bakar.

På den tiden som farbror och faster fortfarande bodde i Göteborg - där även min familj bodde på den tiden - brukade min farmor be min mor att hjälpa Birgit. Mor hade mycket att göra själv, men Birgit var klen och klarade knappt av att sköta tvätten, så mor hjälpte henne.

Farbror Justus tog alltid hem sina grova arbetskläder för tvätt, som ett exempel. Det var så det var för alla!

Många år senare, 1984, dog farbror Justus hastigt. Det var ett hårt slag för Birgit.

Det blev ensamt för min faster, som inte hade några barn eller egen släkt alls - men min far och mor fanns alltid i bakgrunden, ändå.

Lilla Birgit blev som nyfödd "utslängd i livet" och fick växa upp hos flera olika familjer, under sin uppväxt. Det var en svår barndom för henne.

                      Bild: Birgit sitter längst till vänster, längst fram. Fotot taget i Flen. 1922.


Jag minns att faster Birgit var snabb i tanken, hade fantasi och kunde skoja och agera! Hon var konstnärlig, men hade svårt med matematiken.

- Läraren slet mig i håret, för att jag inte förstod mig på räknetalen, brukade hon berätta för oss.

Birgit var inte alltid lätt att förstå sig på, men jag vet att alla runt omkring henne gjorde sitt bästa.

En gång ringde mor till Birgit på hennes ålders höst. Mor sa:

- Minns du den där äldre damen, som ropade från fönstret då du var ung?

- Ja, nu blir det inget mer springande, svarade Birgit - och de skrattade gott båda två ...

                               Bild: Birgit 20 år.


Birgit blev 97 år gammal. det kunde väl ingen ana ...

Född 7/2 1908 - 28/8 2005.



torsdag 2 maj 2013

Femtio år är ingenting

Igår försvann den sista isen från sjön, sädesärlan var här och citronfjärilen. I dag skiner solen åter och sjön är blå ...



Det finns ett foto från min mor Ruts konfirmationsdag, som påminner mig om hur allvarligt det kunde vara för ungdomarna på den tiden. De ansågs vara vuxna då de konfirmerats - och det var endast ett fåtal som hade möjlighet att få studera vidare.

Mor hade alla förutsättningar att kunna få gå i realskolan, men det blev ändå inte så.

En av flickorna, som konfirmerades samtidigt med mor var kamraten Anna.
De sa till varandra:

- Vi kan fortsätta, att gå till kyrkan på söndagarna, även i fortsättningen.

Med de orden sa de adjö av varandra.

Då söndagen kom gick mor åter till kyrkan, men Anna var inte där. Mor såg inte till henne något mer.
                     Bild: Lilla Malma kyrka. Rut sitter på fjärde plats från vänster, längst fram. 1932.

50 år senare, var det någon bland de forna konfirmanderna, som ordnade med en återträff.

Mor såg fram emot att få träffa sina barn- och ungdomskamrater från skolan och konfirmationstiden.
Hon åkte till Malmköping i spänd förväntan - och hon fick till sin glädje träffa många av kamraterna den gången. Någon av de första hon hälsade på var Anna, som sa:

- Jag kom aldrig!
- Nej, jag vet, sa mor.
- Min far ville inte att jag skulle gå, sa Anna.

I och med återträffen i Malmköping, fick Anna och en annan kamrat, som hette Ingrid kontakt med varandra igen.

Långt upp i ålderdomen hade de glädje och stöd av varandra via telefon och brev. Det var en tid, som betydde väldigt mycket för mor och Anna, men även för Ingrid.

Mor hade ju sina systrar förstås, men vännerna fyllde ändå en viktig plats i mors liv - och i Annas och Ingrids liv.

Det vet jag ...



onsdag 1 maj 2013

Svaret

Jag har inga minnen av första maj och några demonstrationer från min uppväxt. De stora marscher som jag såg var framför allt frälsningsarmén i Göteborg, med horninstrument och andra röda, vajande fanor ...

En gång var Åke och jag i Sölvesborg. Vi sov över hos Åkes morbror Owe och Marta. 
Owe sa till Åke:

- Jag har en stor inbunden bok efter far Rudolf från storstrejken 1909. Jag tycker att du kan ta hand om den.

Så småningom, då Ove och Marta inte längre fanns bland oss, kom boken som Owe visat oss i vår ägo.

Idag hittade jag boken igen och samtidigt texten, som Owe skrivit ner. Jag tycker det kan passa med en historisk tillbakablick en sådan här dag.

Här är ett utdrag:

Tidningen Svaret utgavs i 28 exemplar. att jag här kan redovisa dessa i inbunden form beror på följande; Min fader Carl Rudolf Carlsson 1881 - 1974 var som målare, vid denna tid verksam i Nyköping, han delade rum med en bokbindare. "Svaret" ingick som en del av tre inbindningar i ett Gesällprov.

I nummer 3 sista sidan övre marginalen står antecknat " Gud välsigne Storstrejken." Det kan hända beror på att Carl Rudolf vid sidan av sin fackliga verksamhet även var frälsningssoldat.




Rudolf och Olga träffades på frälsningsarmén i Sölvesborg i sin ungdom. Undra på att jag kände gemenskap med Åkes morföräldrar!


                            Bild: Olga, Olle, Rudolf. 1969.


Det var något särskilt med Åkes morbror Owe och morföräldrar, men det hade inte alls med politik att göra för mig ...