torsdag 28 maj 2015

Kära maj

Igår spatserade en trast på gräsmattan med huvudet på sned. Plötsligt dök den ner med näbben och fiskade upp en fin daggmask. Man kan undra hur det är möjligt att den kunde höra masken -


                        Bild: Pingstafton.

och hur är det möjligt att en solnedgång aldrig ser ut som den i förrgår?

Och att nya växter dyker upp bland kirskålen bakom gäststugan, som vi aldrig sett förut -

                      Bild: En variant av Rodgersian.

och en annan blomma, som säkert är en släkting till den första -


och bland rhododenronbuskarna sitter en knopp som ser ut som en glad körledare.

                      Bild: En rhododenronknopp.

och Rut cyklar -

                      Bild: Rut har lärt sig cykla.

och mitt i alltihopa ett födelsedagskalas, en konsert, en bussresa, besök av vänner och en utflykt.

Kära maj månad ...





tisdag 19 maj 2015

Utflykter i maj

Igår var det uppehållsväder och Åke klippte gräset för första gången i år. Det blev fint!

Nu verkar det som om regnet kommer snart och jag som inte hunnit ut ännu.



I förra veckan var Åke och jag i Grillby, som barnvakter. En dag kom Konrad på besök.

På kvällen skulle jag natta honom och Nils, men de ville höra en saga först. Jag började så här:

- Det var en gång en liten pojke, som var fem år. Han skulle åka och hälsa på sin kusin en dag.

- Neej! Det där blir ingen spännande historia, utbrast Konrad.

- Jaså, sa jag och skrattade och fortsatte berättelsen.

Nå! De blev väl ganska nöjda till sist då ett par isbjörnar dök upp ...

                                  Bild: Helsingfors Domkyrka.

På fredagen åkte Nils på Rugby i Enköping. Konrad och jag pratade om kryssningen till Helsingfors, som vi varit iväg på veckan före.

- Kommer du ihåg domkyrkan och alla trapporna? Och hur du och din mamma räknade dem, utan att få samma resultat på slutet.

- Ja, vi gick ner igen och räknade en gång till, sa Konrad.

- Hur många trappsteg var det nu igen?

- 46!
                     Bild: Centralstationen. Helsingfors.

- Och vi skaffade dygnskort på spårvagnen och åkte runt, runt.

- Ja tjugo gånger, skrattade Konrad.

                        Bild: Pagoda.

- Och vi promenerade i den vackra parken med svalört till botaniska trädgården. Och det var fint väder!


                      Bild: Vasamuseet.

Ni var på Vasamuseet - jag var på Nordiska museet och tittade på "Dukade bord" då vi kom tillbaka till Sverige. Stockholm.

                      Bild: Nordiska museet.


                      Bild: Serietillverkning.

Härliga majdagar blev det - 

men nu är klockan mycket och jag skall åka till församlingshemmet snart.

Vi damer skall åka på utflykt och dricka kaffe någonstans ...




måndag 18 maj 2015

Silver och guld

Igår kunde det varit mitt i vintern om inte grönskan sagt något annat. Det var bara två plusgrader ute och ett uselt regnväder med snö.

Vi ville ändå fira vår bröllopsdag på något vis och åkte därmed till Västerås och roade oss ...

                      Bild: Kristinas blivande man Göran fotograferade.
       
Lite annorlunda var det "så klart" på vår silverbröllopsdag 1994. Då fick vi en riktig överraskning. Vår son Daniel körde Åke, mig och Tobias till Horndal, där Marta och Rune tog emot oss med stora famnen.

Senare anlände mina föräldrar och våra övriga barn m.fl.

Vi blev bjudna på fin middag - och kaffe med bröllopstårta, som Kristina och Göran bakat och garnerat så fint.
                                      Bild: Jag och Åke.          

Det var samma vår som Åkes föräldrar firade sitt guldbröllop och vi firade dem på gästgivargården i Grythyttan.
                     Bild: Åkes föräldrar och bröder m.fl


                      Bild: Marta och Rune. 1994.

Åke höll tal för guldbröllopsparet. Uppskattat blev det!

                      Bild: Åke håller tal.

Men lilla Malin, Olles och Anne-Lies dotter, som var med på festen tittade undrande på den fina maten och frågade en servitör på stället:

- Har ni några köttbullar?

- Nej, tyvärr.

- Har ni gröna ärtor? fortsatte Malin milt.

- Nej, dessvärre.
                                       Bild: Malin.

Mina föräldrar firade sitt guldbröllop 1991. Då var vi med dem i Söderköping.

                                      Bild: Rut och Bertil.
                                      
Det känns egendomligt, att Åkes och mina föräldrar var ungefär lika unga då, som vi är nu - eller hur man skall uttrycka sig ...






onsdag 6 maj 2015

En särskild dag

Det är småkulet ute, men fåglarna sjunger och regnet har livat upp naturen och fått den att grönska - och man kan ändå gå till skogen på upptäcktsfärd med barnbarnen ...

                                  Bild: Martin, Knut och Rut.

Idag är det en särskild dag. Jag tänker på den 6 maj för sex år sedan.

Det var en solig, fin vår. Jag var ute med mor, som en kort tid fanns på ett korttidsboende. Vi var ute i grannskapet och njöt av vitsipporna och grönskan.

Ibland satt jag bredvid min mor Ruts säng och småpratade med henne. Ibland sjöng jag.

Hon sa:

- Tänk om jag hade tagit sånglektioner, som många tyckte att jag skulle göra, då jag var ung. Men hur skulle det gått till?

- Ja, det var andra tider då, sa jag. Men din sångröst kunde nog inte bli bättre, än vad den redan var.

                     Bild: Mor Rut med barnbarnsbarnet Rut. Julen 2008.


- Men det mesta blev bra ändå, sa mor. Tänk alla svårigheter och tillbud, som man varit med om genom livet, som ändå slutat lyckligt.

Mor berättade om lunginflammationen, som hon drabbades av då jag var liten och hur ängsligt det kändes. Mors "småsystrar" Alva och Vera, som bodde i Göteborg precis som vår familj på den tiden, kom och hjälpte till.

- Deras uppmuntrande närvaro på dagarna gav mig trygghet - och jag blev frisk igen.

Och den där gången, som Bertil körde av vägen. Han klarade sig utan några men. Hur skulle det annars blivit?

- Ja, jag minns det, sa jag. Det var ofattbart!

Så där gick samtalen vidare från det ena till det andra. Både glädje och allvar blandat!

                      Bild: I Horndal med mor. Hösten 2008.


Min bror Kjell kom så ofta han kunde och hälsade på. Vi förstod att mors dagar var räknade, men vi ville inte prata om det, egentligen.

Det var som om mor hela tiden planerade för att få komma hem igen till sitt älskade hem - och hon behöll sitt goda humör och skämtade med den unga doktorn och alla runt omkring.

En dag, några dagar innan den allra sista för mor, var jag och äldsta dottern Kristina på besök på boendet. Mor vände sig allvarligt till oss, men hon log.

- Nu har jag hört den himmelska sången.

Och vi blev alldeles tysta en lång stund och vi tog varandras händer ...