onsdag 27 mars 2013

Påsk

Det är snart påsk och jag är inte klar med påskpyntet än, tänker på Göteborg, där jag bodde som barn ...

På den tiden var vi skolbarn väl insatta i varför man firade påsk och vi hade lärt oss flera påskpsalmer utantill. Det var alltid sorgligt med långfredagen, men ändå något särskilt fint med det, tyckte jag. Alla affärer var stängda och tystnaden var påtaglig den dagen. Jag tog fram mina ritpapper.

Jag satt och ritade och målade påskbrev. Det blev kycklingar, tuppar, hönor som bodde i stora ägghus med blåsippor runt omkring och mycket annat. När det sedan blev påskafton gick jag runt och stoppade ner breven till folk som jag tyckte om - eller som behövde en uppmuntran för att de var gamla!

På påskaftonen var vi barn, med de vuxnas uppsikt, ute och "luntade"- eller helt enkelt eldade i fjolårsgräset. På kvällen tändes den stora påskbrasan ute på ängen nedanför huset. Vi stod och värmde oss vid elden och det hände att den fortfarande brann dagen efter; Sedan var det vår - och snart fick man njuta av det nya gräset, som stack upp så grönt i de svarta spåren efter gräsbränderna.

                       Bild: Tobias, Johanna och Theresia.

När våra egna barn var små, klädde de ut sig till påskgummor  eller påskgubbar - målade sig och var förväntansfulla då de gick runt till grannarna med små teckningar och önskade "Glad Påsk."

Jag vill önska oss alla det samma!

PS. Den urgamla ungdomstraditionen i Göteborg att lunta lever i all önsklig välmåga, har jag hört. Fortfarande blir det problem ibland och brandkåren får att göra.

tisdag 26 mars 2013

Fult och vackert

I morse var rullgardinen neddragen, annars vaknar man för tidigt av solen, men klockan 8 satt jag i alla fall vid morgonkaffet, som vanligt.
- Snart har vi sommartid igen! Hur skall det gå? sa jag till Åke och suckade.

Han skrattade gott, eftersom han är av den morgontidiga sorten - och nu är han redan på vedbacken. Tänk så ofta jag varit "tidsoptimist" - och för en stund sedan kom posten och jag fastnade i tidningen "Vi i Villa."

- Har du Sveriges fulaste badrum?

Annars tänker jag på alla som heter Emanuel och har namnsdag idag. Åke har namnet Emanuel som andranamn och vår Tobias. Det namnet hade även Åkes far Rune och farfar Viktor. Vårt första barnbarn har Emanuel, som tilltalsnamn. Det är ett vackert namn!

                            Bild: Rune Emanuel med Marta, Åke Emanuel och Tord. 1949.


                                          Bild: Viktor Emanuel. 1975.

                                Bild: Kristina, Åke Emanuel och Emanuel. 2002.


                                  Bild: Tobias Emanuel. 2005.

Med dessa rader önskar jag alla en solig dag - och alla som heter Emanuel lite extra förstås. Nu går jag ut och hälsar på Åke och gratulerar honom med en inbjudan till lunch, om en stund ...



måndag 25 mars 2013

Körkortet

I lördags gratulerade vi Nils, som fyllt 7 år. Det var så roligt att se honom öppna paketen med sådan glädje - jag fotade en del - glömde tyvärr kameran kvar då vi åkte.

På vägen hem tänkte jag på att det inte var länge sedan Nils var knappt tre år ...

Mor Rut var 91 år, då doktorn sa till henne, att sluta köra bil. Hälsan var inte längre den bästa. Det blev ledsamt för henne - bilen hade alltid varit en frihet och glädje för henne..

Det var nyår och alla var samlade hos oss. Mor berättade för oss, vad doktorn sagt om hälsan och körkortet  - om och om igen - men ingen av oss kunde komma med några tröstens ord.

Då sa Nils:

- Har du inget körkort, mormor Rut?
- Nej, svarade, hon.
- Jag skall ordna med polisen, sa han bestämt och gick en bit bort.

Han ringde ett telefonsamtal, på låtsas och sa:

- Är det polisen? Ja! Det gäller ett körkort. Mormor Rut behöver ett nytt körkort. Kan ni ordna med det? Ja, det var bra!

Så där stod han och dividerade med polisen, en lång stund, tills han till slut lyckades ordna med körkortet.

Han stegade fram till mormor Rut och sa med allvar i stämman:
- Nu har jag ordnat med ditt körkort! Du får ett nytt av polisen.

Mor strålade upp och kramade om Nils och tackade så väldigt mycket.

                                   Bild: Nils tre år.

Efter den dagen, var mor nöjd, hon hade ju fått ett nytt körkort, som Nils ordnat med. Han hade ordnat med "plåster på såren."

Min kära mor levde inte länge efter denna händelse, men jag fick förstå att barnbarnsbarnen låg hennes hjärta särskilt nära. Hon sa:

- Du förstår - det är härligt att få barn och barnbarn - men att få barnbarnsbarn går inte att beskriva.

Hon återkom ofta till historien med körkortet, men även till andra minnen med de små. Hon var glad över att få vara bara "mormor Rut" för dem.
 
En gång var det Nils bror Elias, som en gång bestämde, då han var liten:

- Nej, inte gammal, inte gammelmormor! Mormor Rut bara ...

Och så fick det bli ...

fredag 22 mars 2013

Majonnäs

Det är allt tur att inte Livsmedelsverket eller någon annan bestämmer vad vi inte skall äta idag ...

Kungen, Åke, i köket håller på att tillverka majonnäs igen! Han har blivit en riktig hejare på det. Den blir så god och passar till nästan alla rätter. I dag kokar jag kött med grönsaker, det kommer att bli gott med en majonnäsklick till.

Häromdagen var det annat kött på menyn, som jag lagat till. Titta på bilden, där ligger även majonnäsen så gul och fluffig!



På tal om att bestämma så har jag ett härligt minne från Tobias 4 - 5 år, som protesterade då han såg pappa Åke lägga ner pannkakan i den nyss använda sopptallriken.

- Det får man inte, sa Tobias.
- Det bestämmer jag väl själv, svarade Åke.
- Nej det kan du inte!! Det är statsministern, polisen och kommunen, som bestämmer.

Så är det allt i många fall, tänker jag och ler åt minnet ...


torsdag 21 mars 2013

Man skall aldrig räkna ut ...

Idag har jag varit ute och sjungit igen, trevligt - sedan blev det kaffe här hemma, vi hade besök. Allt blev som jag planerat ...

- Man skall aldrig räkna ut, för det blir aldrig, som man tänkt sig, brukade min farmor annars uttrycka sig, då jag växte upp.

Jag funderade mycket över det där talesättet, tills jag förstod att man inte alltid borde räkna med något negativt. Ibland kunde det faktiskt bli bättre än man tänkt sig. Så bra!

När det gällde min far Bertil, år 1971, så var det så här ...

Han arbetade, som kommunalkamrer i Grödinge kommun och trivdes bra med det, kan jag tro - men så slogs tryggheten sönder av den stora reformen, då Sveriges kommuner slogs samman.

Botkyrka kommun och Grödinge kommun blev en stor enhet och far förlorade sin tjänst - och han blev villrådig om vad framtiden skulle kunna innebära för honom.

Min mor sa till honom:
- Jag vill inte flytta från mitt arbete i Grödinge församling. Det vet du.

Far räknade ut, att det skulle bli svårt för honom, att få något arbete, som han skulle trivas med framöver. Han suckade nog!

Så hände det sig att Botkyrka-Tumba kyrkliga förvaltning, behövde en kanslichef - en tjänst där ekonomin inom förvaltningen var nummer ett - och min far blev tillfrågad.

Tänk så många gånger min far sa med ett leende:

- Jag var klok nog att acceptera den tjänsten.

På det sättet, hamnade far i "kyrkans värld" och allt blev mycket bättre än han tänkt sig.

På den tjänsten fick han vara till 1984, då han gick i pension och flyttade med mor till Lindesberg - och där bodde Åke och jag redan med våra barn.

I en intervju från den tiden sa han:

- Då jag ser tillbaka känner jag mig oändligt tacksam, jag har förunnats ett rikt liv.

                       Bild: Kaffekalas med mor och far, 2004.

Och jag är tacksam att vi fick ha honom och mor länge, som glada pensionärer ...



onsdag 20 mars 2013

Solrosor

Det blåser kring knutarna och snön yr lite lätt - men det är i alla fall vårdagjämning ...

Jag kan fortfarande höra barnen från klassen med invandrarbarn, 1990, som frös och sa, nästan anklagande:
- Fröken, det är kallt! Och det är snö!

Jag tyckte allt synd om dem, innan föräldrarna hade råd och förstod att klä på barnen efter väder och vind.

En dag berättade Anwar från Eritrea om värmen i landet, som han kom ifrån.
- Solen är ARG! sa han - och visade det med hela ansiktet och med krökta fingrar mot huvudet.

Jag förstod precis vad han menade, för jag och Åke hade upplevt hettan i Tunisiens öken på vår bröllopsresa 1969.

- I Afrika finns det solrosor, sa Anwar. De har ansikten, som vänder sig mot solen. Det finns många, många, fortsatte han och slog ut med armarna.

Varje gång jag ser en solros, minns jag Anwars glada ansikte, då han berättade om dem.


Jag tänker även på min mor och far som i flera år hade solrosor utanför huset i sina rabatter.

- Det är fåglarna, som planterar, sa mor. De förstår nog, att vi är lite gamla och behöver hjälp.

 Fåglarna här i Horndal har ännu inte lyckats plantera några solrosor hos oss, men vi får väl se till sommaren ...

tisdag 19 mars 2013

Tisdagstankar

Nej, nej, den här dagen följer inga planer! Men - nu sitter jag i alla fall framför datorn och är glad över gamla anteckningar, som passar så bra idag ...

1990 läste jag "Samtal med en kakelvägg" av Lars Hesslind. Det var på den tiden, som jag / man fortfarande funderade på TVn och dess påverkan på oss och våra barn. Det fanns ändå inte så många program då!

                                       Bild: Johanna och Theresia klädde gärna ut sig (1988)

Jag minns, att jag undrade över vart alla roliga lekar och all fantasi tagit vägen (redan då) och försökte att hjälpa våra barn att "hitta på lite själva."

Boken handlade om ordets betydelse och hjärnans kreativitetscentrum där bilder skapas, men

Mor sitter framför teve 
far sitter också där
farmor sitter
morfar sitter
på hemmet
framför teve.

Det är fantastiskt att tänka på oss idag, 2013, nu är det datorn som styr våra liv - dessutom. Hur har vi det med "orden" idag? Och med kreativiteten?

Jag skall i alla fall slita mig från datorn och ta mig ut och prata med mina vänner en stund ...
 

måndag 18 mars 2013

"Trassel" till välsignelse

På förmiddagen åkte jag iväg till stan i en del ärenden och satt och tänkte på gårdagens högtid med barnvälsignelse i Västerås för lille Knut.

Tänk så annorlunda det kan vara från tid till annan - med seder och bruk. Då jag föddes blev jag döpt på sjukhuset, det var krigsår - mor låg i sin säng och lyssnade på dopakten i en raspig radioutsändning. Jag vet inte om man ordnade med barnvälsignelse på frälsningsarmén senare för mig, men 1949 var det i alla fall en fin högtid för min bror Kjell.

                                Bild: Far Bertil, jag, mor Rut och Kjell.

Hur skall man beskriva något så fint, som de högtidsdagar då de små barnen får sina namn befästa, blir välsignade i en församling, kyrka eller så ...

                                          Bild: Martin, Theresia, Knut och Rut.

Jag vet inte vilka, som satte ihop programmet igår, men jag gladde mig särskilt åt att höra att Rut varit med och valt sången till Knut och oss alla.

Isabelle och Josef Arnfjäll sjöng så mjukt och varmt från filmen "Trassel."

Jag ser allt så ljust och klart känner världen blir en annan.
Jag ser allt så ljust och klart – himlen öppnar sig för mig – det känns varmt och underbart som om tid och rum vill stanna.


Vad hade kunnat vara lämpligare för tillfället? Det var många barn i lokalen, släkt och vänner, som lyssnade och gladdes över lille Knut.

Så blev det fika och samvaro - innan Martin predikade så fängslande om ordet "Impact" - som kan betyda påverkan eller något riktigt omvälvande i våra liv.




Här ovan är alla kusingrabbarna och morfar med lille Knut i centrum!
                               
Inte kunde jag väl ana då min bror var liten - då vi var på Frälsningsarméns 7e kår i Göteborg - att jag skulle få uppleva liknande högtider på andra platser och i andra sammanhang längre fram ...


fredag 15 mars 2013

Vardagsglädje

Åh, man kan ju skratta gott! Jag blev uppringd av en dam, som ville hjälpa mig att få lägre utgifter, eller vad det nu var. Jag var väl inte riktigt vaken!

- Vill du inte ha billigare el?
- Nej, svarade jag.

En morgon som denna borde man väl vara glad över en sådan fråga - det var minus 24 grader i natt och vi har småfrusit hela morgonen - men nu är kaminen igång.

Igår ringde min bror och vi pratade länge i mobiltelefonen. Jag sa till honom:
- Nu måste jag nog sluta för jag skall åka och handla.

Samtidigt som jag sa det, funderade jag på vad jag skulle handla och göra mer och började titta efter telefonen. Var var den?

- Du, jag letar efter telefonen och kan inte hitta den!

Åh, vad vi skrattade länge och gott ...

Nu är solen här igen och hjälper upp värmen till både kropp och själ.

Jag vill fortsätta måla i tvättstugan, men där är det så kallt ännu.


Värmen kommer väl vad det lider och nu skall jag höra med Åke om vi skall fixa lite förmiddagskaffe ...

torsdag 14 mars 2013

Studier, jobb och barn

Vi hörde just på nyheterna att en ny påve är utsedd, tycker att traditionen med den vita röken, som berättar om "att det finns ett resultat" är väldigt fin ...

Tänk, då Åke började studera (1971) och vi inte visste vad det skulle bli av det. Vi bodde i Kungsängen på den tiden. På helgerna kunde jag och även han arbeta som timanställda på Karolinska sjukhuset i Stockholm - och sedan vara hemma med Kristina igen - så bra. Ibland ställde mina föräldrar upp för oss, då vi arbetade.

Kristina kallade sig själv för Nina. Hon styrde och ställde och var ett "praktbarn" tyckte vi. Vi hade valt namnet Kristina till henne för vi sa:

- Hon ser ut att kunna klara allt galant och koka mat till ett helt kompani! Och så är det ju ett gammalt fint släktnamn.

                                  Bild: Jag och Kristina i Horndal. 1970.

År 1973 skulle Kristina fylla 3 år och jag väntade Daniel i maj.

Kristina klappade mig på magen och sa mjukt:
- Jag skall stlyka (= sy) till din lilla baby.
 
En dag i februari sa hon allvarligt:
- Du får ta febel - jag har ätit lite vinter idag!

I mars var vi i Grödinge och hälsade på mor och far, som berättade att de skulle åka till Israel.
- Vi skall flyga, sa mor.
- Hur, skall ni komma ner? undrade Kristina och lade undrande huvudet på sned.

Påsk - och far skulle sätta på äggvatten och mor sa:
- Ta, den halvstora kastrullen.
Kristna som alltid var hjälpsam hämtade "hallstolen."

Tänk så ofta hon kramade min mage ända till den dag då hon fick förevisa sin lillebror för alla.
- Bäbisen har kommit fram nu! ropade hon glädjestrålande.

                                 Bild: Kristina och Daniel. 1973.

Och om en vecka fyller hennes och Görans yngste son Nils 7 år, som sa då jag tyckte att han var så duktig med det mesta.

- Det tycker väl alla! Fniss ...


onsdag 13 mars 2013

Farmors släkt

Igår skrev jag om farmor och hennes systrar, idag fortsätter jag på den tråden ...

Åke och jag började släktforska i början på 1970-talet, men det tog väldig tid. Vi skrev brev till några pastorsämbeten och fick ganska knapphändiga svar - och snart gav vi upp. Inte kunde vi tro på den tiden, att datoriseringen skulle hjälpa oss att fortsätta på 2000-talet.

Min mor Rut levde fortfarande, då jag började på en släktforskningskurs med Åke. Jag hade egentligen inte tid med det, men jag sa till mor:

- Morfars och mormors släkter har vi kunskap om långt bak i tiden, men hur är det med farmors släkt egentligen?

                              Bild: Lydia, Maria född i Brännkyrka, 29/2 1888 - 25/8 1964.
                              

Jag tog som min uppgift att ta reda på farmor Lydias bakgrund, men förväntade mig ingenting särskilt. Jag började med Gustaf Adolf Ståhl, som min farmors morfar hette och letade bakåt i tiden, på hans moders sida - eftersom fadern inte gick att spåra.

Där satt jag och letade genom födelseböcker, utflyttningsböcker osv på nätet och trodde inte mina ögon - släkten kom ursprungligen från Ramsberg och trakten däromkring - helt nära oss. Vi bodde i Lindesberg just då och hade bott i trakten sedan 1982.

Jag tyckte att det var egendomligt att vi hamnat där, att mina föräldrar skaffat sig ett torp 1973 i kommunen och sedan blivit bofasta precis som jag och Åke med våra barn, så småningom.

I släktforskningen hittade jag både mjölnare, mästersmeder och bergsmän och fick god hjälp av en "smedskiva".

Jag fick berätta om allt jag kommit fram till för min mor och hon tyckte det var lika märkligt, som jag.

Min far fick aldrig veta det jag fått veta, men Åkes och våra barn kunde dela kunskapen med oss och det kändes väldigt betydelsefullt.

De vackra, blå bergslagsstenarna, som våra barn samlade i markerna - och alla minnen vi fick under åren då vi bodde i Lindesbergs kommun fick en plats i min egen släkthistoria på ett alldeles särskilt sätt ...

 

tisdag 12 mars 2013

Agnes hund

Jag har alltid varit lite avvaktande mot stora hundar, undrar om det kan bero på följande historia ...

En gång, då jag var liten var min familj och hälsade på hos farmor och farfar i Eneboga.

Tågstationen låg precis nedanför backen till huset och vi väntade på att Agnes skulle komma med tåget från Stockholm - det var farmors yngsta syster. Den äldre systern Tilda hade redan anlänt.

                               Bild: Agnes till höger, 1918.

- Hoppas, att hon inte har med sig sin bortskämda hund, sa farmor och Tilda till varandra.

De tittade ut genom fönstret och såg tåget komma. Ut på perrongen klev Agnes - och hon hade med sig sin stora, svarta hund - och systrarna suckade.

Antagligen förstod hunden, att han inte var välkommen, för det första hunden gjorde, då han kommit uppför backen, var att lyfta på benet och ge farfars persilja en skvätt. Den persiljan blev det aldrig något av sedan, hörde jag berättas många år senare.

Hunden gick därefter in i köket, lyfte på benet och vätte ner Tildas ben. Tilda ropade till. Åh, vilket hallå det blev!

Alla blev inblandade men Agnes, blev riktigt bestört.

Efter en stund hälsade man i alla fall på varandra och skrattade - men hunden åkte ut ur köket.
 
                        Bild: Farmor Lydia, Tilda (Mathilda) och Agnes.

Så här långt efteråt tror jag, att jag faktiskt redan då tänkte:

- Man skall nog inte prata illa bakom ryggen på varken människor eller djur.

Men så roligt det blev ändå att upptäcka, att man skrattade och kramade om varandra efter uppståndelsen, som varit.
 
Farmors syster Hilda fick jag aldrig träffa, men känslan av trivsel med fars mostrar Tilda och Agnes kan jag fortfarande känna.

Synd bara att jag nästan inte kommer ihåg något annat "riktigt" minne av de två mostrarna,  än denna lustiga dag med hunden ...


måndag 11 mars 2013

Finalkväll

Idag tittar solen in på dataskärmen och jag skall gå ut vad det lider. Åke vill visst ha lite handräckning på vedbacken ...

I lördags kväll satt Åke och jag i TV-soffan igen och tittade på Melodifestivalen. Det är en gammal tradition, trots att vi inte gillar ståhejet alla gånger, så hör det till. Jag sa:

- Vad bra! att jag har dig som proffstyckare ikväll.
- Vem är det där? honom har jag inte sett förut. Åja, ganska bra ...

Ungefär så där lät det!

Som väl var fick vi gedigna rapporter från Rut 4,5 år - via nätet - och det var en hel del.

                                   Bild: Rut klädd i mamma Theresias klänning från 1987.


Först kommenterade hon Ginas klänning:

- Vilken fin klänning hon har!

1. - Jag tycker den här är superbra, och jag vet att han kommer vinna.
     (Ulrik Munther)

2. - Åhhhh, måste vi höra honom? (David Lindgren)

3. - Den här är ful! (State of Drama)

4. - Han har tränat väldigt mycket! Väldigt, väldigt mycket! Mello! 
     (Anton Ewall)

      Åhhh, när kommer Sean Banan?

5.  ... (Louise Hoffsten)

6. - ELD! Pianot brinner! Jag tror inte han är rädd ... (Ralf Gyllenhammar)

7. - Skitkul! (Ravaillacz)

8. - Nu kommer han! Åh, vilka fina tjejer. Nu har han vingar ... och blöja!  
     Copa copacabanana ...
     
     Hoppas Sean Banan vinner. Om jag hör att någon annan vinner kommer
     jag gnällskrika! Sean Banan är så gullig!!!

8. - Och jag vet också att han kommer vinna. Allvarligt! På riktigt! 
     (Robin Stjernberg)

9. - Åhh, vad Hio ser fin ut! (YOHIO)
 
Jag måste säga att årets finalkväll i Melodifestivalen var en överraskning - jag gillade Carolas och Loreens framträdanden dessutom - och visst är Sean Banan gullig.

Åke och jag kom i alla fall gemensamt fram till att Robin Stjernberg var en värdig vinnare, till sist. 

Nu är det bara Eurovision Song Contest i Malmö som väntar ...

fredag 8 mars 2013

Med en enkel tulipan

Igår hade vi förmånen att få gratulera Oscar, som fyllde 102 år. Han bor numera på ett äldreboende i Horndal, men är ovanligt pigg för sin ålder. Jag tog honom i handen och sa några väl valda ord - och avslutade med att fråga:

- Får jag fotografera dig Oscar?
- Javisst, svarade han och sken upp.                                     
- Jag tar ett kort på den fina tårtan också, fortsatte jag.
- Ja gör det, sa han återigen leende.

                                 Bild: Oscar 102 år.

Så sjöng vår lilla sånggrupp, som brukar sjunga emellanåt på boendet, en hel rad med sånger. Vi började med sången "En enkel tulipan."

Hela dagrummet var fullt med folk, som klappade händerna efter varje sång - och vi blev ackompanjerade av piano, dragspel och ukuleletoner.

Den sista sången vi sjöng hade Oscar önskat sig särskilt, dagen till ära. Det var sången "Hälsa dem där hemma", som han sjungit en gång, för länge sedan, på film.

Jag tittade på honom, då vi sjöng och såg att han sjöng med - jag fick tårar i ögonen och kunde knappt sjunga refrängen alls ...

Hälsa dem där hemma,
hälsa far och mor,
hälsa gröna hagen,
hälsa lille bror.
Om jag hade vingar,
flöge jag till dig!
Svala, flyg mot hemmet!
Hälsa ifrån mig!


Jag tänkte på hans långa liv, som säkert innehållit många glädjeämnen - men även många avsked.

Det blev en minnesvärd stund, som inte många får uppleva. Jag tror den hedervärde 102-åringen tyckte detsamma ...


torsdag 7 mars 2013

Rune

Idag tänker jag på min svärfar Rune. Jag har alltid haft ett särskilt hjärta för honom ...

Hans biologiska mor Emmy Sjökvist födde honom den här dagen för 93 år sedan, men hon hade ingen möjlighet att ta hand om honom själv. Hon ansågs antagligen inte vara "fin nog" för sonen på gården där hon hade haft tjänst.

Rune blev därför bortadopterad till Ellen och Viktor Wahlqvist i Västerås. Det var allt tur för lille Rune, för många barn i hans situation hade kunnat hamna på barnhem eller så.

En gång när Rune var i treårsåldern, kom hans mor Emmy och hälsade på. Hon kom för att säga adjö till Rune. Hon berättade då för Ellen och Viktor, att hon skulle gifta sig och aldrig mer återvända - men Rune visste ingenting om det.

                                    Bild: Emmy.

Jag är säker på att Ellen och Viktor gjorde allt för Rune. De ville säkert att han skulle känna sig glad och tillfreds med livet och därför berättade de aldrig sanningen om hans bakgrund.

Sanningen fick Rune veta då han var i 10-årsåldern - av barnen han lekte med.
Det blev något av en chock för honom, som det tog lång tid för honom att komma över, brukade han antyda.

Han kunde säga:
- Mina föräldrar tog aldrig i! De var så snälla, men det kändes som om de inte var mina, därför.

                                              Bild: Viktor och Ellen och lille Rune.


Jag är tacksam över att Emmy lämnade ett foto på sig och en liten trähäst, som minne till Rune och oss andra.

Hon fick stor betydelse för många i framtiden, tänk om hon fått veta det ...



onsdag 6 mars 2013

6 mars

Idag kände jag mig som en björn, som kom ut ur idet - solen värmde och ljuset var nästan bländande vitt.

Jag lufsade efter vägen, som börjar synas igen under is och snö - ställde mig vid garaget och ringde till Småland - om nu björnar kan det.

 Sedan hälsade jag på Åke på vedbacken - ett riktigt vårtecken det med! Han visade mig sin nya huggkubbe och alla lustiga vedträd.


Vi pratade om lite ditt och datt! Jag berättade att jag handlat på internet på morgonen och sparat en massa tid med det - men någon dag måste vi åka till stan i alla fall, sa han.

När jag kom in kikade jag på de små lökarna, som så småningom skall bli pärlhyacinter. Det är trevligt med vårlökar - och att det verkar bli vår i år igen!



I höstas grävde jag ner en del lökar i jorden ute. Hoppas de kommer upp, vad det nu var, som jag satte ner ...

I morgon skall jag gratulera en 102-åring! Det blir roligt!

tisdag 5 mars 2013

Vad vill du bli?

Snart skall jag ta ut bilen, men innan dess skriva en inköpslista ...

Häromdagen frågade jag Sara (7 år) om vad hon ville bli, när hon blir stor.
- Jag vill bli författare, svarade hon.
- Du då Kalle, (5 år) vad vill du bli?
- Allt! svarade han.

När min mor Rut var liten brukade de vuxna fråga henne om vad hon ville bli, då hon blev stor.

- Jag skall gifta mig och ha två barn, en flicka och en pojke, och bo i ett stort, fint hus, svarade hon bestämt.

                               Bild: Mor Rut, jag, Kjell och far Bertil.


Många gånger i min mors liv fanns det pojkar som friade till henne. Men hon avböjde länge. Hon ville gifta sig av kärlek!

Det var en man, som tyckte att hon skulle slå sig ihop med honom. Han hade 35 mjölkkor.
- Men vad skall jag med så många kor till? tänkte hon.
 
Min mormor Hulda sa till Rut och de övriga fyra döttrarna:

- Fastna inte för någon vacker pojke, för den får ni inte ha för er själva.
- Men, mamma valde ju pappa! Han är vacker, svarade döttrarna. 

Ibland kunde de bli varnade av Hulda på andra sätt. Hon sa:
- Akta er för karlslankar!

Mor undrade länge över vad mor Hulda egentligen menade med det.

När mor var 17 år, min far Bertil 15 år, såg de varandra för första gången. Inte visste de då, att de så småningom skulle bli ett par.

                                    Bild: Åke, mor och far på sommartorpet. 2004.

Häromdagen hittade jag ett brev från mor, som hon skrivit till min far då de var förlovade med varandra, 1940. Hon skrev:

- Tänk att jag skall bli din lilla gumma och du min lilla gubbe ...

För mig känns det så härligt att veta att min mors önskningar, då hon var barn blev som hon tänkt ...


måndag 4 mars 2013

Vecka 9

Solen är här och våren känns nära, men snön ligger ännu kvar i djupa drivor ...

Tänk så trevligt! att ta del av barnbarnens glädje i skidbackarna, i pulkapacken och i kramsnön emellanåt.

                                        Bild: Kalle och Sara på Fornby Klint.

Det har blivit mer frisk luft än vanligt för oss - men i lördags kväll hamnade vi alla åter i TV-soffan. Denna gång var det Kalle 5 år och Sara 7 år, som kommenterade "Andra Chansen."

1. - Det är eldkulor där. Brinner de inte? undrade Kalle. (Robin Stjernberg)

2. - Det ser ut som Tuvas pappa! Sånt piano har vi i skolan, sa Sara.
      (Eric Gadd)

3. - Hon har ju clownskor! Hi, hi! (Caroline af Ugglas)

4. - Jättebra! Så fint! ropade Sara och Kalle med en mun. (Behrang Miri)

5. - Det är roligt när de springer runt och dansar, men inte hela tiden, tyckte Sara. (Erik och Tone)

6. - Ganska bra, men lite konstigt! (Anton Ewald)

7. - Hoppas de vinner, sa Sara. (Cookies N Beans)

8. - De slänger färg! Hur har de satt på sig kläderna? De har ju kladdat ner sig!
     (Martin Rolinski)

     Robin och Anton vann uttagningen och Sara och Kalle visade frisyrerna med
     händerna och skrattade:

     - Båda har håret uppåt! så här.

- Jag tycker att de där nere, skall ha säkerhetsbälte på sig, så att de inte sticker upp på scenen, sa Sara. Det var en som ...

Söndag morgon. Vasalopp på TV.

Sara och Kalle njöt av att då och då följa skidåkarna i rutan samtidigt som de ritade, spelade Monopol och tillverkade egna pussel ...

Nu är det måndag och vardag igen. Alla har åkt hem - dags att prioritera annat =)

 

fredag 1 mars 2013

Jordens medelpunkt

Ute blåser det friska vindar och vi har nybyggare på jordens medelpunkt! 

                                 Bild: Kalle och Sara bygger en koja.


Vad kan då passa bättre än att lägga in Peter Curmans fina dikt?

Jordens medelpunkt 

Varför skulle inte Horndal vara världens medelpunkt?
Varje människa står ju ensam på jordens hjärta
vare sig hon står i kö
i Oscarssons ICA-butik eller i New Yorks tunnelbana.
Varje människa är innesluten i sitt eget liv
hör blodet susa i öronen, hjärtats orubbliga slag.
Livet är sig alltid likt
fast det klär ut sig på olika sätt, tar sig olika åtbörder
på olika orter
Kanske
är det rent av lättare att fördra livet i den indiska byn
där rollerna på förväg är fördelade, livsmanuskriptet författat
än här i Horndal där det åtminstone är teoretiskt möjligt
att bryta upp och ge sig iväg?
Men ändå förbli nog de flesta bofasta där de är.
Det är inte de stora upptäckterna
som förankrar oss i tillvaron utan de små.
Att kunna tyda tecken.
Att veta något om de spår som tiden lämnat efter sig.
Att veta var smultronen växer.
Om det blir lingon nere vid sjön till hösten.
Den som reser jorden runt får lätt skavsår på näthinnorna.
De ena synen förjagar den andra.
Men den som lever långsamt i ett stilla landskap
gör kanske en längre resa.
Under varje sten gömmer sig dolda världar
lika hisnande som de städer
som om natten glöder under flygplansvingen
Ett kantarellställe
kan lysa upp mer än en miljonstad
Livet har liksom länstrafiken sin egen tidtabell.


Med dessa väl fångade tankar vill jag tacka Peter Curman och önskar oss alla en fortsatt fin dag ...